Persepolis av Marjane Satrapi

Den självbiografiska serieromanen Persepolis i fyra delar av den iranska tecknaren Marjane Satrapi väckte stor uppmärksamhet när den kom ut 2004. Nu har filmen äntligen kommit till Sverige. Den har fått fina recensioner i svt:s Filmkrönikan och i DN.

Serien skildrar Marjanes uppväxt i Iran under revolutionen och senare under det blodiga kriget mot Irak. När bomberna slår ner i kvarteret och dödar familjens grannar bestämmer sig Marjanes föräldrar för att skicka iväg den då 14-åriga Marjane till Österrike för att studera och komma i säkerhet. Tonårstiden i Österrike blir vild. Marjane flyttar in i ett kollektiv där festerna och förälskelserna avlöser varandra, men även politiska diskussioner och demonstrationer blir en viktig del av Marjanes liv.

Serien är en sorglig och på samma gång rolig berättelse om ensamhet och utanförskap. Dessutom får man Irans våldsamma historia berättad för sig på ett lättillgängligt sätt.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

En överlevandes minnen handlar om en kvinna som lever i en tid då civilisation förfaller. Kvinnan samt några andra lever kvar i staden. Man är rädd för ungdomsgäng, som drar omkring och plundrar. Helt plötsligt får hon ta hand om en flicka, som hon inte vet vem hon är. Dessutom så upptäcker kvinnan en annan verklighet bakom en vägg i sin lägenhet. Där går hon genom rum efter rum och får se scener ur det förgågna. Det är en bok som man får många tankar av. Vad händer om vårt samhällssystem krashar? Vad händer om vi inte tar ansvar för våra barn och ungdomar? Hur skulle jag fungera om jag fanns i den tiden som boken handlar om? Vad är det som gör att vissa mammor blir dåliga mammor?

Jag tyckte det här var en fantastisk bok och jag kan förstå att hon har fått Nobel-priset! Hon berör verkligen med sin bok och får en att tänka!

Hundraårskalas

Så var det alltså hundra år sedan Samuel August och Hannas dotter föddes, och flera böcker har kommit i höst dagen till ära. Jag har läst några kapitel i Astrids äventyr av Christina Björk och Eva Eriksson. Jag får samma känsla som när jag läser många Astrid Lindgrens egna böcker - att jag börjar längta till en tid jag aldrig upplevt. En tid med vita knutar, körsbärsträd, gröna hagar, kullerstensgator där bagare bjuder på sockerkringlor och herrskapet går söndagspromenader.

Boken har så fina bilder, och beskriver en barndom som man får kalla lycklig och kärleksfull. Fast man skymtar ju också dem och det som liksom fanns i utkanten av det som jag uppfattar som det godmodiga bondesamhället och dess familjekoncept. Och Astrid själv, även om hon älskade sin familj och sitt Vimmerby, gjorde ju ett slags uppror (eller i alla fall uppbrott) då hon som ogift och gravid 18-åring flyttade till storstaden.

Men "Astrids äventyr" visar hur som helst hur barndomens bilder och minnen från Näs i Vimmerby Småland, går igen i alla de böcker som lästs och älskats världen över.