Läsecirkel med tema Afrika - Träff III. Att känna stolthet

I lördags (28 okt.) träffades vi i läsecirkeln igen. Till denna gång hade vi läst mysdeckaren "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vem tycker inte om denna berättelse? Vi var rörande överrens om bokens mysfaktor. Och det var bra, tycker jag, att erfarenheten av kontinenten Afrika fick vara mysig och trevlig för en stund.

Romanen handlar om Mma Ramotswe som öppnar en detektivbyrå i hjärtat av Botswana. Hon löser vardagsmysterier med känsla och förnuft. Och hon är stolt över sitt land och sin kultur: "Jag älskar vårt land, och jag är stolt över att vara motswana. Det finns inget land i Afrika som kan hålla huvudet lika högt som vårt." Denna stolthet förmedlas på ett sympatiskt sätt. Vi i cirkeln påmindes då om Corinne Hofmanns "Den vita massajen", som vi pratade om förra gången, - där saknades stoltheten över landet och kulturen, där var temat istället vantrivsel. Vi diskuterade också kontinenten Afrika och att skildringarna från denna stora kontinent kan se väldigt olika ut. Den afrikanska litteraturens motivkretsar har dock ofta gemensamma drag, som tex. att religionen uppmärksammas, kvinnans situation och att den geografiska miljön är placerad i Afrika.

Vi läste också en artikel i tidningen SOS-barnbyar (Se tidigare inlägg i bloggen) som handlar om det "verkliga" Botswana, ett land som är hårt drabbat av AIDS. Att McCall Smith "blundar" inför detta problem, i litteraturen, är möjligen medvetet och genomtänkt. Vi behöver också trevliga och mysiga berättelser från ett drabbat land. Botswana är mer än ett AIDS-drabbat land. Vi i cirkeln fastnade alla för berättelsen om Nandira och Jack - snacka om kärlekens list!

Till nästa gång läser vi Nadine Gordimers (nobelpristagare i litteratur 1991) nya roman "Börja leva". Vi reser vidare i det litterära Afrika, nu till Sydafrika som är Gordimers hemvist. Följ med du också!

Mystik i Istanbul

Nu har jag precis läst en mycket märklig roman av årets nobelpristagare i litteratur, Orhan Pamuk och jag känner mig lite upprymd. Romanen "Den vita borgen" är en labyrintisk historisk roman där huvudpersonens identitet vänds ut och in, där speglingen i en annan människan blir total och där Istanbuls mystik är ständigt närvarande.

Berättelsen ramas in av encyklopedisten Faruk som 1982 hittar manuset "Den vita borgen" och så här berättar Faruk alldeles i början av boken: "De som läser dedikationen i bokens början kommer kanske att fråga sig om den har någon personlig betydelse. Jag antar att viljan att se allt i ett sammanhang är en ovana för vår tid. Eftersom jag också smittas av den sjukdomen publicerar jag den här berättelsen".

Nu vill jag läsa mer av Pamuk...

Författarkändisar och litteraturpris

Dagens författare blir allt mer uppmärksammade i media och oj vad mycket bokreklamen måste kosta. Författarrollen och synen på författaren är i förändring. Nu sitter författaren inte längre på sin kammare och skriver för att skrivandet blivit ett kall, ett måste för att överleva (existentiellt, ideologiskt eller vad det nu kan vara). Nu måste de ut på turné med sin nya bok. Författaren har blivit en kändis bland andra... eller? Har författaren rent av blivit en rockstar... nej, kanske inte.

Hur som helst är det roligt att det går bra för Sveriges två största deckardrottningar just nu. Härromdagen fick Camilla Läckberg "Folkets Litteraturpris" (100 000) - ett nytt pris som delas ut av Rix FM och Bokia. Alla har kunnat rösta via bokhandelns hemsida och via radio. Extra kul att inte Marklund vann, hon kom tvåa. Den andra deckardrottningen i Sverige just nu är Åsa Larsson som är nybliven krönikor i City Stockholm. Men det tycks som om Larsson känner sig lite obekväm som kändisförfattare... Läs krönikan!

Annorlunda fotobok

Är det snyggt med bilder där fotomotivets ögon lyser röda av en framifrån slående blixt? Eller bilder som är suddiga, eller där kroppsdelar klipps av i sökaren?

Ja, det är det faktiskt! I den spännande fotoboken Ajax & Kingston får vi följa två katter, en Oriental och en Devon Rex i deras vardag. Fotograferade av Lars Sundh. Boken vann priset Bästa fotobok 1997 (Svenska fotografers förbund). Boken saknar text, bilderna säger mer än tusen ord...

Boken finns inte längre på alla bibliotek, men den går faktiskt bra att fjärrlåna.

Äntligen?

Årets nobelpris i litteratur har tilldelats den turkiske författaren Orhan Pamuk - "som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning". Ja, vad ska man säga? Inte en kvinna i år heller och inte min favorit Milan Kundera. Men jag tycker det är ett bra val. Nu vill jag genast läsa "Den svarta boken". Vad tycker ni. Vann rätt författare?

Hedvig och Max-Olov

Hedvig och Max-Olov av Frida Nilsson är en kapitelbok för barn i åldern ca 7 - 9 år. Detta är en fortsättning på den första boken vars titel är Hedvig.

I boken om Hedvig och Max-Olov får man som läsare möta Hedvig som nu går i årskurs 2. Jag tycker att boken skildrar delar om hur livet kan te sig när man är 8 år. Hur det är att bli tvingad till att säga förlåt. Svårigheter att stå emot godisfrestelser när kompisarna suktar med kolor. Hur man svänger sig med sanningen, ja kanske rent av ljuger för man vill ju vara som sina kompisar. Och att retas och slåss hur får man göra det egentligen? Ja, så är då det där ordet "förlåt".

Vem är Max-Olov? Läs och ni får veta vem det är som kanske gör att Hedvig trasslar till det för sig lite då och då.

Läsecirkel med tema Afrika - Träff II. Vantrivs vi i kulturen?

I lördags (30 sept.) träffades läsecirkeln på Håbo bibliotek för att prata om "Den vita massajen" av Corinne Hofmann. Vi började med fika och sedan var diskussionen igång. Boken är en sann historia om Corinne Hofmanns resa till Afrika.

Diskussionen kring "Den vita massajen" spände kring vitt skilda ämnesområden, från kulturkrockar och svartsjuka till tidsuppfattning och språk, och åsikterna gick isär. Någon menade att boken inte alls var läsvärd – Boken bekräftar våra fördomar om det afrikanska folket – och en annan läste med stor förtjusning och fascination allt som Corinne Hofmann skrivit. Läsecirkeln uttryckte olika uppfattningar om Hofmanns resa – någon tyckte att Hofmanns mod att, som ensam kvinna, överge "allt" för att leva med en massaj i Mombasa var det mest fascinerande och en annan tyckte att hennes resa var huvudlös och oförståelig. Läsecirkeln frågade sig hur hon egentligen kunde. Hur gick det till? Funderingar kring varför hon inte lärde sig det afrikanska språket diskuterades och läsecirkeln lyssnade nyfiket då en av deltagarna, som själv arbetat i Afrika, berättade om sina erfarenheter.

Vi pratade också en del om överläge/underläge. Hofmann kom till Afrika som västerländsk turist med den västerländska överordnade kulturen i bagaget, (Läs om imperialismens och kolonialismens historia i tex. Sven Lindqvists "Utrota varenda jävel" och Joseph Conrads "Mörkrets hjärta"). I Afrika var hon "överlägsen" i sin kultur men då hon gifte sig med Lketinga var hon, som kvinna i den afrikanska kulturen, i underläge, (knappast mer värd än en get).
Denna dubbelhet tar sig också uttryck i texten på olika sätt. Ett tydligt exempel är två olika kapitellrubriker som är placerade på ett mittuppslag i boken – "Främling i Schweiz" och "Hemma i Afrika". Är det så att vi vantrivs i kulturen? Eller är det en förenklad tolkning på denna dubbelhet?

Jag fick med mig nya funderingar efter träffen och det fina är ju att alla läsningar och tolkningar får utrymme i en läsecirkel. Ingen har rätt och ingen har fel. När de olika läsningarna möts - det är då det blir spännande! Till nästa gång läser vi "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vad tycker du om denna "mysdeckare"? Kom med och diskutera.