Feel good...eller?

Serien om Damernas detektivbyrå har jag hittills upplevt som typisk feel-good-litteratur. Berättelsen om Mma Ramotswe och hennes detektivfall har liksom lunkat fram i en varm känsla av att det dagliga livet i Botswana trots allt är ganska behagligt. Säkert har ni läst att många delar den känslan och att det numera arrangeras resor till Botswana där man kan besöka de platser McCall-Smith beskriver. Den senaste boken i serien heter Livets skafferi och är precis lika trevlig som de föregående. I senaste numret från SOS-barnbyar finns också ett reportage om den barnby i Tlokweng som beskrivs i böckerna. Man blir ganska beklämd av att läsa att 40 % av Botswanas befolkning är bärare av HIV-viruset, att medellivslängden, som 1990 var 59 år beräknas vara 29 år 2010 och att då var fjärde barn kommer att vara föräldralös. Botswana är ett av världens hårdast drabbade länder vad gäller AIDS.
Plötsligt känner jag att jag sätter de "trevliga" böckerna lite grann i halsen och att feel good blir feel bad...
Kanske är det därför McCall-Smith numera skriver en serie som kallas Filosofiska Söndagsklubben där etiska frågor diskuteras i en lagom trevlig engelsk miljö.