Snart dags för läsecirkel igen

Ja, nu är det snart dags att komma igång med läsecirkeln igen. Jag har tänkt mig att vårens tema ska vara "Varma länders litteratur" ett begrepp som jag tror kommer ifrån en seminarieserie som SIDA höll i samarbete med bland annat Världsbiblioteket för ett antal år sedan och som jag nu återuppväckt och dammat av. Det finns ju så enormt mycket litteratur från andra språkområden som vi missar när vi sitter fast i våra gamla vanor och bara läser de svensk- och engelskspråkiga författarna vi redan är bekanta med.

Jag vet inte om det har översatts mer litteratur från "de varma länderna" på senare tid eller om det är jag som har vaknat till och är mer uppmärksam!! I vilket fall som helst så har det varit svårt att bestämma titlarna för cirkeln för det fanns så mycket att välja bland. Jag ska inte berätta vad vi ska läsa ännu men vi kommer att börja med en novell av en av mina gamla favoriter Gabriel Garcia Marquez.

Även i år kommer vi att ha två cirklar igång med samma tema, det nya den här våren är att vår vänförening Bibliotekets vänner kommer att leda en av cirklarna. Så nu är det bara att hoppas att våra Håbobor rusar till och anmäler sig. Jag återkommer och rapporterar i februari när vi haft vårt första cirkelmöte.

Läsecirkeln våren 2008

Oj, vad fort tiden går. Nu har vårens läsecirkel redan avslutats och jag har knappt skrivit någonting om våra träffar. Vårens tema som var Kina kunde inte ha varit mer aktuellt, vi har alla kunnat ta del av mediernas fokus på Kina inför det kommande Olympiska spelen. Det har varit givande för vårt läsande tycker vi alla som deltagit i läsecirklarna. Vi har läst tre böcker som jag tänkte berätta lite om.

Den första boken vi läste var "Vilda svanar" av Jung Chang. Där berättar författaren om sin mormor, mor och om sitt liv, alltså om tre generationers liv i Kina under 1900-talet. Den är en familjekrönika och historiebok i ett och speglar både livet för individen och utvecklingen i Kina. Det innebär att den kan läsas och tolkas på flera sätt när det objektiva och det subjektiva möts. I läsecirklarna har det varit skiftande omdömen om boken, en del tyckte att det var väldigt bra och intressant medan andra tyckte att den var för detaljrik för att kunna hålla intresset uppe. Men generellt tyckte de flesta att den gav en grund för oss att förstå 1900-talets Kina.

Vi läste en historisk bok till, en roman som heter "Kejsarinnan Orkidé" och är skriven av Anchee Min. Den går längre tillbaka i tiden och beskriver livet för Kinas sista kejsarinna som levde under senare delen av 1800-talet och är den första boken i en tänkt triologi. Författaren säger att boken bygger på verkliga händelser och visar hur livet såg ut för de kejserliga. Intrycket från läsecirklarna var att det här var en lättläst bok, en del tyckte den var bra medan andra tyckte att den var som en "sagobok". Den stora behållningen var beskrivningarna om hur man levde i Förbjudna staden och det blev en diskussion kring maktens sätt att fjärma sig från folket i olika kulturer och under olika tidsepoker.

Den sista boken vi läste i cirklarna var en roman som heter "Att leva" som är skriven av Yu Hua, den enda av författarna som beskrivits här som bor och verkar i Kina. Denna bok är också en beskrivning av 1900-talets Kina sett genom bonden Fuguis ögon. Han berättar sin livshistoria som är kantad av tragedier. Gång på gång drabbas Fugui och hans familj och till slut finna bara Fugui kvar. Författaren använder sig av ett enkelt och återhållsamt språk som gör att historien går rakt in i hjärtat. "Det här är vad jag kallar en riktig BOK" sa en av läsarna. Det var den bok som man tyckte bäst om i läsecirklarna, som man tyckte hade största litterära kvaliteterna. De som inte tyckte om den var de som inte klarade av att läsa för att historien var för tragisk.

Ja, då var det slut för den här terminen. Läsecirklarna ger så mycket, det är härligt att se hur alla identifierar sig med böckerna och hur man relaterar till sina egna liv. Kina eller Sverige, det finns mycket som är universellt.

Läsecirkel med tema Kina

Ja, då var det dags för läsecirklarna igen. Under våren har biblioteket två cirklar igång med tema Kina. Med det kommande OS i Peking känns Kina väldigt aktuellt nu och rapporteringen från livet i Kina har kommit igång på allvar och kommer väl att fortsätta under året. Det är inspirerande och roligt att kunna resonera och reflektera kring det vi läser i cirklarna med det som rapporteras i tidningarna. Förhoppningsvis lär vi oss lite nytt också på kuppen.

Till den första träffen läste båda grupperna en novell av Su Tong som heter "Lika vackra som änglar" som jag tog ur novellsamlingen "Kina berättar: Solskenet i munnen". Su Tong är en produktiv författare och han har bl a skrivit ett flertal noveller om livet på Cedergatan under 1970-talet där vår berättelse utspelar sig.

Det finns en enkelhet i Su Tongs språk som gör att man kommer texten väldigt nära och berättelsen gav nästan en känsla av obehag när man läste den.

Novellen handlar om de två flickorna Xiaoyuans och Zhuzhu som är de allra bästa vänner. Men en bagatell förstör deras vänskap . En serie mycket vardagliga händelser får konsekvenser som ingen kan ana, avundsjuka och hämndlystnad leder fram till katastrof.


En av de första reaktionerna när vi började diskutera texten var att vissa saker i världen är universella, däribland att växa upp och våra relationer till andra människor. Vi fann många beröringspunkter från våra egna och våra barns liv. Att bli osams med sina kompisar och att finna sin plats i olika grupperingar är något universellt och är detsamma vare sig man är i Kina eller Sverige. Novellen slutade på ett sätt på ett ganska öppet och tolkningsbart sätt och det är en av många roliga saker med en läsecirkel att det kommer fram så mycket nya tolkningar som man själv inte tänkt på.


Till nästa gång ska lördagsgruppen läsa "Vilda svanar" av Jung Chang och fredagsgruppen ska läsa "Att leva" av Yu Hua.

Läsecirkel, träff 2

Så har vi då träffats för andra gången i vår läsecirkel. Till den här gången har vi läst Den osynliga väggen av Harry Bernstein. Det är inte konstigt att denna bok har uppmärksammats så mycket, att debutera som författare vid 96 års ålder är förstås häpnadsväckande. (Nu har han faktiskt skrivit en del noveller tidigare men detta är hans första bok.)

Den berättar om Arrys uppväxt i en liten ort utanför Manchester och den utspelar sig strax före och under första världskriget. På ena sidan av gatan bor de judiska familjerna dit Arry hör och på andra sidan gatan bor de kristna. Mellan gatans sidor har vi den osynliga väggen. man lever sida vid sida men man umgås inte. Det är ett hårt och fattigt liv med sträng religiös kontroll. Pappan är alla rädda för men mamman försöker få allt att gå ihop hemma. Kärlek mellan kristna och judar är helt förbjudet men kärleken bryr sig inte alltid om gränser.

Boken visar upp ett samhälle som inte längre finns och vi förundras över hur mycket som har skett under ett sekel. Vi pratar mycket om att minnas och vi tycker att det är helt otroligt hur författaren kan minnas så mycket om sin barndom. När vi pratar i gruppen så visar det sig att skillnaderna är stora mellan oss, några kommer ihåg mycket från sin barndom och andra ingenting och vi diskuterar mycket kring vad det kan bero på. Relationerna mellan personerna i boken är av stor vikt och vi kommer snart in i en diskussion kring relationer mellan man och kvinna och mellan förälder och barn. Det blir en diskussion rent allmänt men också kring våra egna relationer med föräldrar, våra partners och våra barn.

Vi tycker väl inte att det är en höjdare språkligt sett utan behållningen av boken ligger i själva berättelsen, om en barndom från en svunnen tid. Den barndomsskildring vi ska läsa till nästa möte är"Inga fler lögner" av M.J Hyland. Vi ses...

Läsecirkel

Då var det dags för höstens läsecirkel att starta igen på Håbo bibliotek. Den här gången är temat barndomsskildringar och intresset har varit så stort att vi kommer att ha två cirklar igång!! Tre träffar med varje grupp har planerats in då vi tillsammans ska fika och prata om böckerna vi läst.

Lördagen 22/9 startade läsecirkel 1. Vi hade till den första träffen läst "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg. Boken handlar om Åsas uppväxt med sin pappa Leif Andersson i Västerås på 1970-talet. Hon berättar ömsint om hur det var att växa upp med sin ensamstående pappa. Det är en berättelse om bl a klasstillhörighet men också om utanförskap. Pappan arbetar på Metallverken som härdarmästare, han har stor yrkesstolthet men är samtidigt missnöjd med det hårda arbete det är. Det handlar också om en pappa med alkoholproblem som försöker men som inte riktigt räcker till.

Detta är en bok som det på många sätt är lätt att känna igen sig i. Den visar ett samhälle som ligger nära men där mycket ändå förändrats. I läsecirkeln diskuterar vi länge kring bokens personer och deras relationer. Det torftiga liv Åsa lever med sin pappa kompenseras av den omsorg hon får av sina släktingar. Vi talar mycket kring Åsas farmor, en kvinna som inte har någon utbildning och inget större värde i familjen men som är den sammanhållande länk som ser till att allt fungerar hemma och att Åsa och hennes pappa får mat varje dag. Farmodern och en av Åsas fastrar ser till att deras vardagliga liv fungerar som att Åsa får mat i sig, får tvätta sig och att kläderna är rena. Åsas farmor väcker minnen av våra mödrars och mor- och farmödrars liv och deras betydelse för oss.

Åsas pappa funderar vi över, han är en man som verkar ha slutat att utvecklas när Åsas mamma lämnade dem. De använder sig inte av några saker hemma från tiden när mamman fortfarande fanns kvar i hemmet och de lever som om den tiden inte har funnits. De lever på många sätt ett fattigt liv men samtidigt är ytan viktig, han ordnar i sitt vardagsrumsfönster så att alla utanför ska avundas dem som bor därinne i lägenheten. Det ska se bra ut men samtidigt får det inte sticka ut för mycket. Vi undrar över hur pappans liv skulle ha sett ut om inte separationen från mamman hade varit så förödande för honom. Hade deras liv blivit annorlunda då? Det var en berättelse där vi känner med personerna och vi förundras över den klassresa Åsa har lyckats med. Vi undrar om inte det nätverk hon haft kring sig under uppväxten har del i detta.

Till nästa gång ska vi läsa "Den osynliga väggen" av Harry Bernstein,

en bok han debuterade med som 96-åring!

Välkomna!!

Vad jag älskade ...

… är den bok vi i läsecirkeln pratade om i lördags. Romanen är skriven av Siri Hustvedt och kretsar kring teman som konst, mat, hysteri, kärlek och så vänskap. Romanens berättarröst är Leo som är konsthistoriker och en dag påträffar han en tavla som fullständigt omkullkastar hans tidigare erfarenhet av konst. Leo söker därefter efter tavlans skapare och möter då den okände konstnären Bill. Leo och Bill blir vänner för livet och läsaren får följa deras liv i 25 år framåt, fyllt av kärlek, sorg och galenskap.

Vi i cirkeln pratade mycket om konstens betydelse i människans liv, om den stora kärleken till konsten (som en av personerna nästan lider av, passionen till konsten blir så stark att livet pågår någonstans bredvid…). Kan man älska för mycket? Och vad är störst – att älska eller att bli älskad?

Vi pratade återigen om vänskapen mellan män och vänskapen mellan kvinnor. I alla de böcker vi läst, under temat vänskap, tycks det som om beskrivningen av mäns vänskap skildras annorlunda än vänskapen mellan kvinnor. Hur kommer det sig, egentligen?

Jag tyckte mycket om ”Vad jag älskade” och jag tycker vi i cirkeln hade ett härligt samtal kring konsten, livet och vänskapen. Att läsecirkla är himla roligt. Jag tar med mig mycket från våra träffar, nya tankesätt, boktips och alla livsberättelser jag fått ta del av. Håll utkik efter Läsecirklar till hösten! Jag rekommenderar alla att läsecirkla.

Läsecirkel med tema Vänskap - Träff III

I lördags träffades läsecirkeln igen. Den här gången pratade vi om romanen "Flyga drake" skriven av Khaled Hosseini. Berättelsen tar sin början under Afghanistans fredliga och harmoniska period i historien där två pojkar blir vänner för livet. Landet drabbas såsmåningom (1976) av attacker från Sovjet och pojkarnas barndomsland Afghanistan blir aldrig mer sig likt, ej heller relationen mellan pojkarna Amir och Hassan.

Pojkarna växer upp tillsammans som bröder då de ammats av samma amma. Deras mödrar dör under pojkarnas första år vilket förstärker banden mellan dem. Det som skiljer dem åt är dock oåterkalleligt. Amirs far är en högt uppsatt och rik man. Hassans far är familjen Amirs tjänstefolk. Dessutom är Amir pashtun (sunnimuslim) och Hassan tillhör det lägre och förföljda folket hazarerna (shiamuslimer). Vänskapen mellan pojkarna övervinner dock dessa skillnader till en början, men då Sovjet kommer in i bilden, och sedan talibanernas maktövertag, tar allas liv en helt ny riktning.

Vi i cirkeln blev djupt rörda av denna bok. Vi pratade om pojkarnas uppväxt, om pojkar och mäns krav på sig själva, om machokulturer som förstärker förtryck i olika former i samhället. Vi pratade om avund som kan förgöra en vänskap och om lojalitet som gör att vänskap består. Och vi pratade om godhet i vänskapen. Vad är godhet? Är det när intentionen är god eller när själva utfallet av en handling resulterar i något så onåbart som godhet? Och skulden, hur blir vi fria från skuld om vi inte handlar?

Vi pratade också om de vackra naturbeskrivningarna från ett land som vi kanske främst förknippar med krig och elände. Tidsperspektivet kom upp för diskussion och berättarperspektivet. Berättelsens tidsförlopp är delvis kronologiskt men berättaren relaterar hela tiden till dåtiden på ett genialt sätt.

Det är svårt att tala om "Flyga drake" med någon som inte läst boken, tror jag, eftersom jag inte vill avslöja allt för mycket och samtidigt vill jag berätta för alla hur viktig och rörande och fascinerande och läsvärd boken är, så… läs, läs, Läs denna roman. Om du ska läsa en bok år 2007, så läs "Flyga drake" – det är den värd!
En av oss i läsecirkeln beskrev romanen som en uppgörelseroman vilket jag tycker passar perfekt. "Flyga drake" är en uppgörelse med livet.

Till nästa gång läser vi "Vad vi älskade" av Siri Hustvedt (som är gift med en av mina favoritförfattare Paul Auster)

Läsecirkel med tema Vänskap - Träff II.

I lördags träffades läsecirkeln igen. Till denna gång hade vi läst Tahar Ben Jellouns "Den siste vännen". Berättelsen utspelar sig i Marocko och Sverige och är uppdelad i tre delar. Första hälften av historien berättar Ali om sin vänskap med Mamed, andra hälften består av Mameds perspektiv på deras vänskap och i den sista lilla delen av romanen låter författaren Ramon tala - deras gemensamme vän. Denna berättarstil gör berättelsen intressant och komplex - och passar därför utmärkt att tala om i en cirkel, tycker jag.

Vi pratade mycket om kvinnosynen som förmedlas. Varför får vi inte veta något om vännernas fruar. Det vi får veta är att de är enormt svartsjuka på männens vänskap och att de inte lyckas bli vänner (fruar emellan). Är det möjligt att vänskap män emellan ser annorlunda ut och skiljer sig från vänskap kvinnor emellan. Finns det egentligen "kvinnlig vänskap" och "manlig vänskap"? Vi pratade också om kulturella likheter och skillnader på vänskapsförhållanden. Är tex. vänskap i Sverige mer reserverad än vänskap i Marocko? Eller är skillnaderna och likheterna mer individuella, bortom kultur och kön? Ja, denna roman gav oss mycket att prata om. Och det fina med en läsecirkel är att alla läsningar ser olika ut och ingen läsning är rätt, ingen är fel... och det fina med "Den siste vännen", tycker jag, är att den inte skriver läsaren på näsan och utger sig för att inneha alla sanningar...

Texten är väldigt sparsmakad, Ben Jelloun bjuder inte på några exotiska miljöbeskrivningar - berättelsen är rak och lättläst, (som Malin också påpekar i ett tidigare inlägg om romanen) - men han skriver desto mer mellan raderna. Hur bra vänner är Ali och Mamed egentligen? Tål vänskap att den ena parten döljer något livsavgörande? Utan att avslöja för mycket så pratade vi också om ett speciellt brev i romanen. Hur var det egenligen med det där brevet? Kom det fram till rätt person och blev brevet läst? Här hade vi olika läsningar, vilket var spännande att ta del av. Dessa olika läsningar höjde romanen tycker jag.

Till nästa träff läser vi "Flyga drake" av Khaled Hosseini - en bok som jag skrivit om tidigare här i bloggen.

Läsecirkel med tema Vänskap - Träff I.

Äntligen är läsecirkeln igång igen! Vi träffades i lördags och vi fikade och pratade om novellen "En näve dadlar" skriven av den sudanesiske författaren Tayeb Salih. Novellen är publicerad i tidskriften Karavan, som finns att låna på biblioteket.

Novellen handlar om en pojke som älskar sin farfar – en man som alla bybor ser upp till. En dag händer något som får pojken att betrakta sin farfar i ett annat ljus. Det är dagen då dadlarna ska skördas. Den lille pojkens illusioner slås i kras och han erfar en förlust, men samtidigt har han kanske funnit en vän…

Temat för läsecirkeln är Vänskap och vi pratade om hur vänskap egentligen uppstår. Hur går det till när man får en vän? Är det kanske så att en konflikt kan leda till vänskap? Pojken i novellen förlorar sin hjältekänsla inför farfar, men där finns också grannen Masoud som farfar ogillar skarpt. Vi samtalade om möjligheten att pojken fann en i vän i Masoud, trots att texten inte berättade om detta. Berättelsen fortsätter utanför textens ramar och vi diskuterade vidare om var pojkens pappa egentligen höll hus. Hans frånvaro var närvarande i texten. Tayeb Salihs vackra miljöbeskrivningar och om texten möjligtvis var självbiografisk var också ämnen som ventilerades.


Vi diskuterade också språkets betydelse för känslan i texten och översättningars problematik. Kan vänskapen vara ordlös och outtalad? Den korta novellen öppnade upp för många frågor och när jag gick hem för dagen förundrades jag över att den lilla texten rymmer så mycket mer än ord sammansatta till meningar på 3 ark papper.

Boktips! Tayeb Salih – Utvandringens tid.

Vill du vara med och diskutera här på bloggen? Välkommen att skriva din kommentar. Till nästa gång läser vi Tahar Ben Jelloun – Den siste vännen!

Läsecirkelträff IV - Börja leva ...

... det är titeln på den bok vi i Läsecirkeln pratade om i lördags, skriven av Nadine Gordimer. Vi började med att prata om själva handlingen. "Börja leva" utspelar sig i Sydafrikas nutid. Paul Bannerman drabbas av cancer och behandlingen gör honom radioaktiv vilket innebär att han måste leva isolerad under en tid, isolerad från barn och fru och verklighet. Handling rör sig närmast omärkligt över till Pauls föräldrar som måste förhålla sig till sonens sjukdom med dess konsekvenser.

I början av samtalet var alla ganska överrens om Gordimers torra språk och karaktärernas känslokalla dialoger och ju mer vi pratade om romanens språk desto mer kom vi in på romanens struktur, bland annat hur tiden strukturerars i boken i förhållande till själva tiden det tar att läsa. Romanen öppnade verkligen upp för diskussion kring struktur och språk vilket var mycket spännande.

I romanens första tredjedel beskrivs Pauls isolering, en del som känns tung att läsa - det tar också lång tid. Den sista tredjedelen går väldigt snabbt, i tid, att läsa men den berättade tiden är väldigt lång. Gordimer lyckas verkligen laborera med tiden, både den faktiska, den berättade och lästiden. Därför blir den ganska känslokalla och logiskt berättade romanen väldigt intressant att prata om.

Vi fikade också, såklart!
Tack så mycket för den här terminen! Vi ses i nästa Läsecirkel på Håbo bibliotek som börjar efter jul och nyår.
Det kommer mer information när det närmar sig start.

Läsecirkel med tema Afrika - Träff III. Att känna stolthet

I lördags (28 okt.) träffades vi i läsecirkeln igen. Till denna gång hade vi läst mysdeckaren "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vem tycker inte om denna berättelse? Vi var rörande överrens om bokens mysfaktor. Och det var bra, tycker jag, att erfarenheten av kontinenten Afrika fick vara mysig och trevlig för en stund.

Romanen handlar om Mma Ramotswe som öppnar en detektivbyrå i hjärtat av Botswana. Hon löser vardagsmysterier med känsla och förnuft. Och hon är stolt över sitt land och sin kultur: "Jag älskar vårt land, och jag är stolt över att vara motswana. Det finns inget land i Afrika som kan hålla huvudet lika högt som vårt." Denna stolthet förmedlas på ett sympatiskt sätt. Vi i cirkeln påmindes då om Corinne Hofmanns "Den vita massajen", som vi pratade om förra gången, - där saknades stoltheten över landet och kulturen, där var temat istället vantrivsel. Vi diskuterade också kontinenten Afrika och att skildringarna från denna stora kontinent kan se väldigt olika ut. Den afrikanska litteraturens motivkretsar har dock ofta gemensamma drag, som tex. att religionen uppmärksammas, kvinnans situation och att den geografiska miljön är placerad i Afrika.

Vi läste också en artikel i tidningen SOS-barnbyar (Se tidigare inlägg i bloggen) som handlar om det "verkliga" Botswana, ett land som är hårt drabbat av AIDS. Att McCall Smith "blundar" inför detta problem, i litteraturen, är möjligen medvetet och genomtänkt. Vi behöver också trevliga och mysiga berättelser från ett drabbat land. Botswana är mer än ett AIDS-drabbat land. Vi i cirkeln fastnade alla för berättelsen om Nandira och Jack - snacka om kärlekens list!

Till nästa gång läser vi Nadine Gordimers (nobelpristagare i litteratur 1991) nya roman "Börja leva". Vi reser vidare i det litterära Afrika, nu till Sydafrika som är Gordimers hemvist. Följ med du också!

Läsecirkel med tema Afrika - Träff II. Vantrivs vi i kulturen?

I lördags (30 sept.) träffades läsecirkeln på Håbo bibliotek för att prata om "Den vita massajen" av Corinne Hofmann. Vi började med fika och sedan var diskussionen igång. Boken är en sann historia om Corinne Hofmanns resa till Afrika.

Diskussionen kring "Den vita massajen" spände kring vitt skilda ämnesområden, från kulturkrockar och svartsjuka till tidsuppfattning och språk, och åsikterna gick isär. Någon menade att boken inte alls var läsvärd – Boken bekräftar våra fördomar om det afrikanska folket – och en annan läste med stor förtjusning och fascination allt som Corinne Hofmann skrivit. Läsecirkeln uttryckte olika uppfattningar om Hofmanns resa – någon tyckte att Hofmanns mod att, som ensam kvinna, överge "allt" för att leva med en massaj i Mombasa var det mest fascinerande och en annan tyckte att hennes resa var huvudlös och oförståelig. Läsecirkeln frågade sig hur hon egentligen kunde. Hur gick det till? Funderingar kring varför hon inte lärde sig det afrikanska språket diskuterades och läsecirkeln lyssnade nyfiket då en av deltagarna, som själv arbetat i Afrika, berättade om sina erfarenheter.

Vi pratade också en del om överläge/underläge. Hofmann kom till Afrika som västerländsk turist med den västerländska överordnade kulturen i bagaget, (Läs om imperialismens och kolonialismens historia i tex. Sven Lindqvists "Utrota varenda jävel" och Joseph Conrads "Mörkrets hjärta"). I Afrika var hon "överlägsen" i sin kultur men då hon gifte sig med Lketinga var hon, som kvinna i den afrikanska kulturen, i underläge, (knappast mer värd än en get).
Denna dubbelhet tar sig också uttryck i texten på olika sätt. Ett tydligt exempel är två olika kapitellrubriker som är placerade på ett mittuppslag i boken – "Främling i Schweiz" och "Hemma i Afrika". Är det så att vi vantrivs i kulturen? Eller är det en förenklad tolkning på denna dubbelhet?

Jag fick med mig nya funderingar efter träffen och det fina är ju att alla läsningar och tolkningar får utrymme i en läsecirkel. Ingen har rätt och ingen har fel. När de olika läsningarna möts - det är då det blir spännande! Till nästa gång läser vi "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vad tycker du om denna "mysdeckare"? Kom med och diskutera.

Välkommen till Håbo biblioteks Läsecirkel - träff I.

I lördags (den 2 september) startade en Läsecirkel med tema Afrika på Håbo bibliotek. Läsecirkeln träffas en gång i månaden för att fika och prata om de böcker vi läst.

Du som vill vara med i Läsecirkeln men som inte har möjlighet att komma till biblioteket kan följa cirkelns läsning här på Barbabloggen. Här kan du också diskutera de böcker vi läser och dela med dig av Din läsupplevelse.

På första träffen pratade vi om vilka böcker vi ska läsa. Till nästa träff (den 30 september) läser vi "Den vita massajen" av Corinne Hofmann.

Vi fikade och jag berättade lite om den Afrikanska litterära traditionen. För den som vill få en introduktion i Afrikansk litteratur rekommenderar jag MACONDO - en webbsida som uppmärksammar litteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern i svensk översättning.

Har du läst "Den vita massajen"? Är den läsvärd? Är den överskattad? Är det egentligen litteratur eller är det den mest fascinerade bok du läst? Kom med och diskutera! Min personliga grundinställning är att alla människor, trots olikheter mellan kön, klass och etnicitet, i grunden är mer lika varandra än olika. Vilka likheter mellan kulturerna lyfter Corinne Hofmann upp i "Den vita massajen"?