Fångad i fulkulturen

Det är nästan utan att skämmas som jag vill avslöja mina laster just nu:

Brunstkalendern av Emma Hamberg hittade jag i Stockholm stadsbiblioteks personallånehylla. Efter att ha småpratat med några kollegor om Emma Hamberg, tog jag hem boken för att göra lite noggrannare research om den, d v s läsa den. Och nu är jag fast! Trots min inledande skepticism - jag har hört en hel del negativt om Mossvikenfruar - så tycker jag att den här romanen är riktigt bra. Kanske inte det mest djuplodande jag läst, men ganska ofta kan man klara sig utan djupsinnighet också.

Min andra last just nu - och nu blir jag kanske liite mer generad - är Idol-Ola med Natalie. Det är som om Toto skulle ha gift sig med Take That. I like it! Har alltid haft en pojkbandsfäbless och den infrias med råge av Ola med 80-talssound. Skönt!

Nu är hon tillbaka ...

... med den porlande rösten, Sofia Karlsson. Sist tolkade hon Dan Andersson på "Svarta ballader", nu tar hon sig an svenska klassiker, allt från Bellman och Taube till Peps och hon gör det på sitt alldeles egna vis på skivan "Visor från Vinden". Allt är bara vackert... Gillar du "Svarta ballader" är "Visor från Vinden" ett måste!

Dylanesque

Det är nervöst att lyssna på nya tolkningar av gamla favoriter! Sällan blir man nöjd... Nu har Bryan Ferry gett sig på Bob Dylan och frågan är om han tillför något nytt? Ja, efter några lyssningar är jag avvaktande positiv! Just Positively 4th Street som är grym med Dylan var jag mest nervös inför, men jag tycker Ferry ger låten en ny dimension. Inte så tvärilsk som Dylan gör den, utan mer distanserat kallt konstaterande. Jag gillar också Just like Tom Thumb's Blues (fast Nina Simones tolkning är bäst hittills) och All along the Watchtower.

Men... Simple Twist of Fate... nej, nej...den kan bara Dylan göra! Ferry gör den som någon slags trallåt... Originalet kan du lyssna på på Blood on the tracks, Dylans bästa album!

Grånad blogg

Även Barbabloggen måste nog uppmärksamma Plura Jonssons / Eldkvarns Svart blogg, och Eldkvarns nya skiva. Den kan man lyssna på smakprov av på Eldkvarns Myspace.

Nu känns Eldkvarn plötsligt väldigt 2.0. Jag tittar i min skivsamling och konstaterar att nästan alla mina Eldkvarnskivor är i vinyl. Så längesedan är det alltså som de var mina husgudar. Eldkvarn uttryckte allt det jag själv kände som 18-20-åring. En stark längtan att bara ge sig iväg långt långt bort, men samtidigt en romantisering av småstaden och det lilla livet. Jag tycker fortfarande att det är fascinerande att ett gäng (då) 40-åriga gubbar kunde uttrycka vad en tonårstjej tänkte och kände. När jag sedan själv givit mig ut i världen och den efter ett par år tappade det mesta av sin glans, slutade jag också att lyssna på Eldkvarn.

Håbo biblioteks samling av Eldkvarn-cd tar vid ungefär där min vinlylsamling slutar.

Beroendeframkallande musik

Efter flera år av passivt hip-hop-lyssnande har jag själv utvecklat ett beroende, som nu senast har yttrat sig i att jag girigt kastat mig över Timbuktus nya CD Oberoendeframkallande! Den är svängig, glad, arg och så häpnadsväckande ordrik! (Fast inte lika bra som The botten is nådd).
Jag menar; själv har jag ju svårt att formulera ett litet blogginlägg!

En annan höjdare på svenska hip-hop-scenen är Snook!

Viskande vemod ...

... kan beskriva Sophie Zelmanis senaste skiva "Memory loves you". Detta viskande vemod är något återkommande i Zelmanis produktion. "Få artister utvecklas lika subtilt som Zelmani" skriver Markus Larsson i sin recension. Och jag håller med. Zelmani förfinar sin egenart som artist som ingen annan vilket känns helt rätt i en så föränderlig värld som vår.

Regina Spektors magiska värld ...

... framträder i fantasifulla ljudslingor och plingplongande piano. "Begin To Hope" är toppen, skivan gör mig glad, snart är det vår!

Musikbyrån röstade fram hennes platta till andra plats på topp 50 från det bästa år 2006. Bra röstat! Vem varför hamnade hon inte på första plats?

Kolla in Regina Spektors hemsida. Här kan du lyssna till min favoritlåt "Fidelity" och kolla in den supersnygga videon, bland mycket annat.

Kuriosa: Ryskfödda Spektor inspireras av Tolstoj och Dostojevskij.

Lyckans ost den som hunnit köpa biljetter till konserten i Stockholm den 4 mars. Suck...

Vemod till Jul

Nu har Anna Ternheims nya album kommit till biblioteket. Så, jag har väntat... Seperation Road är vemodig, storslagen, mystisk, melankolisk och pampig - allt på en gång, och det är fantastiskt! Jag har haft Seperation Road i lurarna till och från jobbet nu i en vecka och har fortfarande inte tröttnat...

I ett gammalt nummer av magasinet Bon (nr. 32, 2006) läser jag en intervju av Ternheim där hon bland annat berättar om vemodet. Hon menar att hennes vemod är en "speciell kombination av sentimentalitet och brist på nostalgi".
Det är sorgligt och mycket vackert.

Text som musik

Poeten och proletärförfattaren Dan Anderssons (1888-1920) texter kan avnjutas av den skönsjungande Sofia Karlsson. Hennes röst är som porlande vatten med ett gåtfullt vemod som stämmer väl överrens med Dan Anderssons poesi. Texten får en röst och en melodi som är förtrollande vacker.

Poesi och musik står varandra nära - i Sofia Karlssons visor smälter de samman. Poesi blir musik och musik blir poesi. Musik och text är en spännande kombination som ofta förstärker varandra - läs också tidigare inlägg Musik som text.

Min favorit på skivan "Svarta ballader" är den sorgliga "Omkring tiggarn från Luossa".
Lyssna och njut!

Musik som text

Även musik kan vara text på flera olika sätt. Utan att födjupa mig i någon filosofisk diskussion vill jag helt anspråkslöst rekommendera bra musik för bilkörning.

Eskobars nya cd Eskobar har under den senaste veckan hjälpt mig att hålla ett lugnt och jämnt tempo på vägarna. Med en viss reservation för att om man är lite sömnig, så blir man inte precis piggare av deras musik. Jag läste nyligen att den musik man lyssnar till i bilen helt klart påverkar körstilen.

Men fick inte Eskobars skiva ganska dåliga recensioner, kanske någon undrar. Det har funnits en diskussion kring bra och dålig musik, som har hängt mycket ihop med om musiken anses autentisk - äkta - eller inte. Rock har länge uppfattats som en mer autentisk musikstil än pop, som ofta bygger på lätt igenkännbara klichéer. Med tiden har väl denna uppdelning luckrats upp. Det är inte "fult" att lyssna till sk lättviktig musik längre, klichéerna fyller sin funktion.

Som ett litet exempel kan jag se att i toppen på försäljningslistan på cdon.com ligger idag Absolute Summerhits 2006 - den yttersta representanten för mainstreammusiken - samt Lars Winnerbäck - en god representant för den "autentiska" rocken.