Bilder från litterära lunchen

Här har vi nu bilder från den litterära lunchen i fredags. Vår länsbibliotekarie MariaTörnfeldt fotograferade, hon var och hälsade på tillsammans med Kerstin Jonsson från Länsbiblioteket. Roligt! Det går också att läsa mer på vår hemsida.

När text och bild utmanar varandra

Jag kan nästan inte tro att vi har hållit igång den här bloggen sedan i somras utan att skriva i stort sett någonting om serier. Nyligen hittade jag Seriewikin, "Sveriges största uppslagsverk om allt som rör serier". Jag provade att söka på några favoriter och man får nog säga att det finns en hel del kvar att bygga ut i den här wikin. Men verkligen ett välkommet initiativ.

En favorit på Håbo bibliotek är Nina Hemmingsson och hennes senaste bok Jag är din flickvän nu. Hennes humor är nästan obeskrivbar och bygger på det där som man aldrig säger, men i efterhand önskar att man hade sagt.

Mina särskilda favoriter är Jojo Falk och Tomas Zackarias Westberg som för några år sedan gav ut serieboken 24 minuter från t-centralen. Jojo har illustrerat många av våra bästa barnfackböcker och tecknar bland annat för Kamratposten. Tomas har just givit ut sin blogg i bokform. Båda är också suveräna fotografer.

Vissa kriterier som gäller för textbaserad skönlitteratur gäller också för serier, tycker jag. Man ska ha något att berätta. Man ska kunna berätta på ett fängslande sätt. Sedan finns den ytterligare möjligheten hos serien att skapa spänning mellan text och bild. Då uppstår bland annat humor!

Skrattets och glömskans bok

Milan Kundera berättar om Tamina i "Skrattets och glömskans bok". Hon har förlorat sin man och sitt land. Taminas identitet har spruckit i konturerna. Nu söker hon efter de kärleksbrev hon en gång skrev till sin man för att inte glömma och för att minnas.

Milan Kundera är en författare som låter författarrösten vara tydlig och han följer karaktärerna tillsammans med läsaren i texten. Ibland kan denna teknik vara ett störande moment, men här känns det som om jag som läsare har en förtrogen kompanjon med på vägen i berättelsen.

Jag har bara några sidor kvar i boken och jag vill inte att det ska ta slut…

Vemod till Jul

Nu har Anna Ternheims nya album kommit till biblioteket. Så, jag har väntat... Seperation Road är vemodig, storslagen, mystisk, melankolisk och pampig - allt på en gång, och det är fantastiskt! Jag har haft Seperation Road i lurarna till och från jobbet nu i en vecka och har fortfarande inte tröttnat...

I ett gammalt nummer av magasinet Bon (nr. 32, 2006) läser jag en intervju av Ternheim där hon bland annat berättar om vemodet. Hon menar att hennes vemod är en "speciell kombination av sentimentalitet och brist på nostalgi".
Det är sorgligt och mycket vackert.

Litterär lunch

På fredag har vi litterär lunch igen! Tema: Julklappstips!

Tid: Fredag den 15 december kl 12.00 - 13.15

Kom till biblioteket och ät en matig smörgås med kaffe eller te samtidigt som du lyssnar på och deltar i ett anspråkslöst samtal kring litteratur. Bibliotekspersonalen berättar som några av sina läsupplevelser och tar dessa som utgångspunkt för vidare diskussion.

Efteråt är du mätt och hungrig på samma gång. Mätt efter maten, men hungrig på nya läsupplevelser!

Alla är välkomna! Läs mer >>

Fly för livet!

Helena von Zweigbergks fjärde deckare om fängelseprästen Ingrid var intressant! Jag gillar dessa deckare för att Ingrid är en o-typisk deckarhjälte - ängslig och grubblande över ont och gott, inte snar till snabba generaliseringar. (Ofta innehåller böckerna skildringar om hur hon ångrar beslutet att ta just den blusen på sig, fastän hon vet att den skaver och glipar... Det tycker jag är kul som omväxling till andra kvinnliga deckarhjältar som glider i ett par sköna ylleslacks!!) Fast länge var jag skeptisk till Fly för livet!. Jag tycker den är lite för seg och långdragen, men på slutet, när författaren drar ihop trådarna tycker jag ändå att den lyfte och över deckarhistorien löper resonemanget kring vem som är offer och hur man blir offer. En replik ringer i öronen hos mig: "Ni i Sverige är så naiva, ni tror att varje människa kan välja sitt liv."

Går det åt helvete är jag ändå född

Så heter Agneta Klingspors nyligen utkomna roman. När berättaren ser en uteliggare bajsa på gatan, springer hon skamfylld därifrån. Hon vet att linjen är så tunn att den nästan inte finns mellan henne och honom. Som författare lever hon på existensminimum i samhällets marginaler.

Klingspor har ett språk som känns direkt och ärligt, men också poetiskt. Jag hade stor behållning av denna lilla bok. Har vi en underklasstrend i litteraturen?

Efterskalv

Har kanske någon redan skrivit om Arne Dahls deckare här i Barbabloggen? Hursomhelst så är han värd att skrivas om igen, i så fall! I helgen läste jag hans senaste deckare Efterskalv och den gjorde att 5 timmars tågresa kändes för kort ("Äsch - redan Bålsta..."). M.a.o. är hans deckarserie om A-gruppen i Stockholm en läsning jag varmt rekommenderar. Välskrivna deckare, kanske Sveriges bästa deckarförfattare?
Arne Dahl är pseudonym för Jan Arnald.

Tidlösheten i tiden

För över hundra år sedan skrev Hjalmar Söderberg "Doktor Glas", en roman som är högst aktuell. I helgen ska jag se uppsättningen av Doktor Glas med Krister Henriksson på Vasateatern i Stockholm. Jag har råhöga förväntningar vilket ofta brukar sluta med besvikelse för min del. Henriksson är en av mina favoritskådespelare och "Doktor Glas" är kanske inte den bästa bok jag läst, men jag fascineras över att romanen är tidlös med dess moraliska dilemma (är det rätt att döda en människa om man tror att det är räddningen för en annan människa?) och samtidigt är den ett tidsdokument över Stockholm stad under tidigt 1900-tal. Med andra ord - både tidlös och tidsbunden.

Det är också fascinerande att texter föder texter. Bengt Ohlsson, författaren som fick Augustpriset för några år sedan, har skrivit om Gregorius (bokens titel är just "Gregorius"), den vidrige pastorn som Doktor Glas vill döda. Inför teaterbesöket vill jag läsa böckerna igen. Men kanske borde jag undvika det så att jag inte spricker av förväntan...