Författarinan Alexandra Coelho Ahndoril

Född 1966 och uppväxt i Helsingborg med portugisisk mor och svensk far. Bor numera i Stockholm, är litteraturkritiker och innehar en doktorandtjänst i litteraturvetenskap. Hennes debutroman Stjärneborg belönades med Katapultpriset för 2003 års bästa debut. Boken jag har läst heter Birgitta och Katarina.

Mycket har skrivits om heliga Birgitta och hennes familj men inte såhär. Jag tyckte inte om det sättet som författarinnan tog sig ann historien eller på det sättet den är skriven. Vissa delar vart jag riktigt upprörd av. Med andra ord så grep den mig – ändå.
Det jag fastnade mest för var den 13-åriga Birgitta och hennes 11-åriga syster Katarinas bröllop. En ren handelshistoria där nya, inflytelserika allianser skapades. Fortsättningen och vuxenlivet för kvinnor inom adeln ter sig som det brukade och vändningen kommer inte hastigt. Behovet av något mer, icke jordiskt i Birgittas liv är en önskan från tidig ålder som inte låter sig utplånas, vad än de vuxna och myndiga i hennes liv bestämmer. Först hennes far och sedan hennes man.
Uppenbarelserna då? DET är intressant skrivet. Kanske var det så, kanske inte. Hur tar jag tillbaka makten över mitt liv?, eller är det något ”annat” som sker?
Sedan finns en sidohistoria i boken som gav mig mersmak. Birgittas dotter Katarina, namngiven efter Birgittas egen lillasyster, är en kvinna som tidigt präglas av sina livserfarenheter. Hon utvecklar en stark lidelse för att uppfylla de mål som modern propagerat för, ibland omedvetet inför det lilla barnet. Barnet växer upp och skapar egna regler för hur hon skall nå de målen samtidigt som hon ständigt söker en bekräftelse från Birgitta.
I ärlighetens namn så blir det en växelhistoria emellan dessa två kvinnor som i slutet av boken befinner sig i storpolitikens nav Rom, ”medans påven sitter i Avignon och äter päron”.
En lättläst historisk roman, skriven av en kvinna om kvinnor som tagit plats i vår historia via den mest patriarkiska vägen av alla – via kyrkan.