Fly för livet!

Helena von Zweigbergks fjärde deckare om fängelseprästen Ingrid var intressant! Jag gillar dessa deckare för att Ingrid är en o-typisk deckarhjälte - ängslig och grubblande över ont och gott, inte snar till snabba generaliseringar. (Ofta innehåller böckerna skildringar om hur hon ångrar beslutet att ta just den blusen på sig, fastän hon vet att den skaver och glipar... Det tycker jag är kul som omväxling till andra kvinnliga deckarhjältar som glider i ett par sköna ylleslacks!!) Fast länge var jag skeptisk till Fly för livet!. Jag tycker den är lite för seg och långdragen, men på slutet, när författaren drar ihop trådarna tycker jag ändå att den lyfte och över deckarhistorien löper resonemanget kring vem som är offer och hur man blir offer. En replik ringer i öronen hos mig: "Ni i Sverige är så naiva, ni tror att varje människa kan välja sitt liv."

Går det åt helvete är jag ändå född

Så heter Agneta Klingspors nyligen utkomna roman. När berättaren ser en uteliggare bajsa på gatan, springer hon skamfylld därifrån. Hon vet att linjen är så tunn att den nästan inte finns mellan henne och honom. Som författare lever hon på existensminimum i samhällets marginaler.

Klingspor har ett språk som känns direkt och ärligt, men också poetiskt. Jag hade stor behållning av denna lilla bok. Har vi en underklasstrend i litteraturen?

Efterskalv

Har kanske någon redan skrivit om Arne Dahls deckare här i Barbabloggen? Hursomhelst så är han värd att skrivas om igen, i så fall! I helgen läste jag hans senaste deckare Efterskalv och den gjorde att 5 timmars tågresa kändes för kort ("Äsch - redan Bålsta..."). M.a.o. är hans deckarserie om A-gruppen i Stockholm en läsning jag varmt rekommenderar. Välskrivna deckare, kanske Sveriges bästa deckarförfattare?
Arne Dahl är pseudonym för Jan Arnald.

Tidlösheten i tiden

För över hundra år sedan skrev Hjalmar Söderberg "Doktor Glas", en roman som är högst aktuell. I helgen ska jag se uppsättningen av Doktor Glas med Krister Henriksson på Vasateatern i Stockholm. Jag har råhöga förväntningar vilket ofta brukar sluta med besvikelse för min del. Henriksson är en av mina favoritskådespelare och "Doktor Glas" är kanske inte den bästa bok jag läst, men jag fascineras över att romanen är tidlös med dess moraliska dilemma (är det rätt att döda en människa om man tror att det är räddningen för en annan människa?) och samtidigt är den ett tidsdokument över Stockholm stad under tidigt 1900-tal. Med andra ord - både tidlös och tidsbunden.

Det är också fascinerande att texter föder texter. Bengt Ohlsson, författaren som fick Augustpriset för några år sedan, har skrivit om Gregorius (bokens titel är just "Gregorius"), den vidrige pastorn som Doktor Glas vill döda. Inför teaterbesöket vill jag läsa böckerna igen. Men kanske borde jag undvika det så att jag inte spricker av förväntan...

Gamla vänner

När man läser vissa böcker är det som att återuppta kontakten med en gammal vän som man inte träffat på ett tag. Så är det för mig när jag läser Donna Leons böcker om kommissarie Brunetti och hans familj. Det brukar komma ungefär en bok om året. Den senaste heter Mäktiga vänner och handlar en del om den utbredda korruptionen och några otrevliga mord...men mest känns det trevligt att så att säga träffas igen. Jag är bland annat väldigt avundsjuk på Brunettis trevliga och goda luncher!

Fysikläsning

En lärare här på gymnasiet ville låta sina elever läsa mer än läroboken i ämnet fysik. Eleverna fick läsa tegelstenen En kortfattad historik över nästan allting. Vad tyckte eleverna då? Emilie skriver såhär:

"Jag började läsa boken när jag var på semester med familjen och när vi låg där vid poolen passade jag på att läsa en hel del. Så fort jag läste något om hur stort rymden var eller någon annan intressant fakta (vilket var nästan hela tiden) så ”väckte” jag resten av famljen som låg och småsov i solen bara för att berätta det.

Tydligen pratade jag väldigt mycket om hur konstigt det är att vi egentligen finns och jag satt till och med och stirrade på myrornas krig i säkert fem minuter bara för att titta lite på den kosmiska strålningen och lite spår från Big Bang (kanske gjorde jag detta för att allt annat som visades var på arabiska, men jag är faktiskt inte helt säker på det). Min syster sa att jag var störd och som hämtad ur en skräckfilm när jag satt där och stirrade och till slut sa min pappa åt mig att sluta läsa den där boken för snart skulle jag bli knäpp på riktigt."

Läs mer på Bokrecension.se

Läsecirkelträff IV - Börja leva ...

... det är titeln på den bok vi i Läsecirkeln pratade om i lördags, skriven av Nadine Gordimer. Vi började med att prata om själva handlingen. "Börja leva" utspelar sig i Sydafrikas nutid. Paul Bannerman drabbas av cancer och behandlingen gör honom radioaktiv vilket innebär att han måste leva isolerad under en tid, isolerad från barn och fru och verklighet. Handling rör sig närmast omärkligt över till Pauls föräldrar som måste förhålla sig till sonens sjukdom med dess konsekvenser.

I början av samtalet var alla ganska överrens om Gordimers torra språk och karaktärernas känslokalla dialoger och ju mer vi pratade om romanens språk desto mer kom vi in på romanens struktur, bland annat hur tiden strukturerars i boken i förhållande till själva tiden det tar att läsa. Romanen öppnade verkligen upp för diskussion kring struktur och språk vilket var mycket spännande.

I romanens första tredjedel beskrivs Pauls isolering, en del som känns tung att läsa - det tar också lång tid. Den sista tredjedelen går väldigt snabbt, i tid, att läsa men den berättade tiden är väldigt lång. Gordimer lyckas verkligen laborera med tiden, både den faktiska, den berättade och lästiden. Därför blir den ganska känslokalla och logiskt berättade romanen väldigt intressant att prata om.

Vi fikade också, såklart!
Tack så mycket för den här terminen! Vi ses i nästa Läsecirkel på Håbo bibliotek som börjar efter jul och nyår.
Det kommer mer information när det närmar sig start.

Variation piggar upp

Nu läser jag både Nobelpristagare (årets) och chick lit samtidigt. Jag tycker jag behöver variationen mellan underhållning och djupsinne.

Sophie Kinsellas The Undomestic Goddess köpte jag inför en tågresa häromdagen och jag fastnade i den direkt, på ett nästan plågsamt sätt. Boken skildrar bland annat scener där boken huvudperson åstadkommer total katastrof i köket. Jag lider vekligen av att läsa om hennes bekymmer. Ändå fortsätter jag!

Vad är era svagheter i litteraturen? Vad skäms ni för att läsa? Eller är stolta över, kanske?

Litterär lunch

Idag bjuder Håbo bibliotek in till litterär lunch! Temat är Augustpriset. Ät en matig smörgås och diskutera nomineringarna med oss! Lunchen börjar kl 12.00 och håller på till ca 13.15.

Augustnomineringarna

I förra veckan kom som bekant avslöjandet om vilka böcker som i år nomineras till Augustpriset. Fler av titlarna har omnämnts på denna blogg tidigare i år. T ex Susanna Alakoskis Svinalängorna, som Ulrika rosade för ett tag sedan. Jag håller med om hennes positiva omdöme.

Sedan har vi Drömfakulteten av Sara Stridsberg, som jag hade lite svårt för i somras. En annan titel är Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket som också är recenserad här. En helt OK ungdomsbok för 35-åringar, vill jag minnas?

Vilka fler nominerade kan vi hylla eller risa? Vem förtjänar bäst att vinna?

Vampyrfrossa

Sedan jag läst Johan Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" om vampyrer i Blackeberg i Stockholm så har jag blivit biten på vampyrböcker. (Ursäkta ordleken, jag kunde inte låta bli...)
Jag har börjat läsa Anne Rices vampyrserie som börjar med "En vampyrs bekännelse" , vilken också har filmats med Brad Pitt, Tom Cruise och en ung Kirsten Dunst, och nu har jag även läst ungdoms-vampyrromanen "Om jag kunde drömma" av Stephenie Meyer. Boken är den amerikanske författarens debut och den har fått mycket positiva omdömmen.

Boken handlar om Isabella (Bella) Swan som flyttar från soliga Californien och sin mamma för att bo med sin pappa i den sömniga småstaden Forks, där regnet öser ner nästan konstant. Bella har alltid känt att hon inte passar in någonstans och förväntar sig det samma i Forks. Men i Forks finns en grupp ungdomar som mindre än Bella passar in någonstans för dom är nämligen inte mänskliga, utan vampyrer! Bella faschineras av denna grupp ungdomar (fast hon vet inte till en början att de är vampyrer) och snart blir hon kär i en av dem, den mystiske och gåtfulla Edward. Edward har även han känslor för Bella och de två dras som magneter till varandra. Om man läser boken får man följa Isabellas och Edwards ovanliga och intensiva kärleksförhållande som försätter Bella i många farliga situationer.

"Om jag kunde drömma" var väldigt bra, mycket spännande och välskriven. Den enda invändningen jag har var att boken kunde haft lite mera "vampyrkänsla" i sig och lite mindre kärlek. Lite mera rys och lite mindre mys helt enkelt. Om jag skulle beskriva boken skulle jag beskriva den som en kärleksroman med vampyrinslag. Boken passar både ungdomar och vuxna som gillar spänning, kärleksromaner och vampyrböcker.

Om man känner sig nyfiken på vampyrer kan man ta reda på mer om dem här:

Om vampyrer, en rolig sida för både barn och vuxna som handlar om vampyrer och allt man vill veta om dem.

Vampyr, en lång text som förklarar vad en vampyr är för något.

Vampyrer i litteraturen, en sida som handlar om vart man hittar vampyrer i böcker och filmer.

Wikipedias sida om vampyrer, här finns fakta om vampyrer och vart man hittar dem i böcker och filmer.

Läsecirkel med tema Afrika - Träff III. Att känna stolthet

I lördags (28 okt.) träffades vi i läsecirkeln igen. Till denna gång hade vi läst mysdeckaren "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vem tycker inte om denna berättelse? Vi var rörande överrens om bokens mysfaktor. Och det var bra, tycker jag, att erfarenheten av kontinenten Afrika fick vara mysig och trevlig för en stund.

Romanen handlar om Mma Ramotswe som öppnar en detektivbyrå i hjärtat av Botswana. Hon löser vardagsmysterier med känsla och förnuft. Och hon är stolt över sitt land och sin kultur: "Jag älskar vårt land, och jag är stolt över att vara motswana. Det finns inget land i Afrika som kan hålla huvudet lika högt som vårt." Denna stolthet förmedlas på ett sympatiskt sätt. Vi i cirkeln påmindes då om Corinne Hofmanns "Den vita massajen", som vi pratade om förra gången, - där saknades stoltheten över landet och kulturen, där var temat istället vantrivsel. Vi diskuterade också kontinenten Afrika och att skildringarna från denna stora kontinent kan se väldigt olika ut. Den afrikanska litteraturens motivkretsar har dock ofta gemensamma drag, som tex. att religionen uppmärksammas, kvinnans situation och att den geografiska miljön är placerad i Afrika.

Vi läste också en artikel i tidningen SOS-barnbyar (Se tidigare inlägg i bloggen) som handlar om det "verkliga" Botswana, ett land som är hårt drabbat av AIDS. Att McCall Smith "blundar" inför detta problem, i litteraturen, är möjligen medvetet och genomtänkt. Vi behöver också trevliga och mysiga berättelser från ett drabbat land. Botswana är mer än ett AIDS-drabbat land. Vi i cirkeln fastnade alla för berättelsen om Nandira och Jack - snacka om kärlekens list!

Till nästa gång läser vi Nadine Gordimers (nobelpristagare i litteratur 1991) nya roman "Börja leva". Vi reser vidare i det litterära Afrika, nu till Sydafrika som är Gordimers hemvist. Följ med du också!

Mystik i Istanbul

Nu har jag precis läst en mycket märklig roman av årets nobelpristagare i litteratur, Orhan Pamuk och jag känner mig lite upprymd. Romanen "Den vita borgen" är en labyrintisk historisk roman där huvudpersonens identitet vänds ut och in, där speglingen i en annan människan blir total och där Istanbuls mystik är ständigt närvarande.

Berättelsen ramas in av encyklopedisten Faruk som 1982 hittar manuset "Den vita borgen" och så här berättar Faruk alldeles i början av boken: "De som läser dedikationen i bokens början kommer kanske att fråga sig om den har någon personlig betydelse. Jag antar att viljan att se allt i ett sammanhang är en ovana för vår tid. Eftersom jag också smittas av den sjukdomen publicerar jag den här berättelsen".

Nu vill jag läsa mer av Pamuk...

Författarkändisar och litteraturpris

Dagens författare blir allt mer uppmärksammade i media och oj vad mycket bokreklamen måste kosta. Författarrollen och synen på författaren är i förändring. Nu sitter författaren inte längre på sin kammare och skriver för att skrivandet blivit ett kall, ett måste för att överleva (existentiellt, ideologiskt eller vad det nu kan vara). Nu måste de ut på turné med sin nya bok. Författaren har blivit en kändis bland andra... eller? Har författaren rent av blivit en rockstar... nej, kanske inte.

Hur som helst är det roligt att det går bra för Sveriges två största deckardrottningar just nu. Härromdagen fick Camilla Läckberg "Folkets Litteraturpris" (100 000) - ett nytt pris som delas ut av Rix FM och Bokia. Alla har kunnat rösta via bokhandelns hemsida och via radio. Extra kul att inte Marklund vann, hon kom tvåa. Den andra deckardrottningen i Sverige just nu är Åsa Larsson som är nybliven krönikor i City Stockholm. Men det tycks som om Larsson känner sig lite obekväm som kändisförfattare... Läs krönikan!

Annorlunda fotobok

Är det snyggt med bilder där fotomotivets ögon lyser röda av en framifrån slående blixt? Eller bilder som är suddiga, eller där kroppsdelar klipps av i sökaren?

Ja, det är det faktiskt! I den spännande fotoboken Ajax & Kingston får vi följa två katter, en Oriental och en Devon Rex i deras vardag. Fotograferade av Lars Sundh. Boken vann priset Bästa fotobok 1997 (Svenska fotografers förbund). Boken saknar text, bilderna säger mer än tusen ord...

Boken finns inte längre på alla bibliotek, men den går faktiskt bra att fjärrlåna.

Äntligen?

Årets nobelpris i litteratur har tilldelats den turkiske författaren Orhan Pamuk - "som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning". Ja, vad ska man säga? Inte en kvinna i år heller och inte min favorit Milan Kundera. Men jag tycker det är ett bra val. Nu vill jag genast läsa "Den svarta boken". Vad tycker ni. Vann rätt författare?

Hedvig och Max-Olov

Hedvig och Max-Olov av Frida Nilsson är en kapitelbok för barn i åldern ca 7 - 9 år. Detta är en fortsättning på den första boken vars titel är Hedvig.

I boken om Hedvig och Max-Olov får man som läsare möta Hedvig som nu går i årskurs 2. Jag tycker att boken skildrar delar om hur livet kan te sig när man är 8 år. Hur det är att bli tvingad till att säga förlåt. Svårigheter att stå emot godisfrestelser när kompisarna suktar med kolor. Hur man svänger sig med sanningen, ja kanske rent av ljuger för man vill ju vara som sina kompisar. Och att retas och slåss hur får man göra det egentligen? Ja, så är då det där ordet "förlåt".

Vem är Max-Olov? Läs och ni får veta vem det är som kanske gör att Hedvig trasslar till det för sig lite då och då.

Läsecirkel med tema Afrika - Träff II. Vantrivs vi i kulturen?

I lördags (30 sept.) träffades läsecirkeln på Håbo bibliotek för att prata om "Den vita massajen" av Corinne Hofmann. Vi började med fika och sedan var diskussionen igång. Boken är en sann historia om Corinne Hofmanns resa till Afrika.

Diskussionen kring "Den vita massajen" spände kring vitt skilda ämnesområden, från kulturkrockar och svartsjuka till tidsuppfattning och språk, och åsikterna gick isär. Någon menade att boken inte alls var läsvärd – Boken bekräftar våra fördomar om det afrikanska folket – och en annan läste med stor förtjusning och fascination allt som Corinne Hofmann skrivit. Läsecirkeln uttryckte olika uppfattningar om Hofmanns resa – någon tyckte att Hofmanns mod att, som ensam kvinna, överge "allt" för att leva med en massaj i Mombasa var det mest fascinerande och en annan tyckte att hennes resa var huvudlös och oförståelig. Läsecirkeln frågade sig hur hon egentligen kunde. Hur gick det till? Funderingar kring varför hon inte lärde sig det afrikanska språket diskuterades och läsecirkeln lyssnade nyfiket då en av deltagarna, som själv arbetat i Afrika, berättade om sina erfarenheter.

Vi pratade också en del om överläge/underläge. Hofmann kom till Afrika som västerländsk turist med den västerländska överordnade kulturen i bagaget, (Läs om imperialismens och kolonialismens historia i tex. Sven Lindqvists "Utrota varenda jävel" och Joseph Conrads "Mörkrets hjärta"). I Afrika var hon "överlägsen" i sin kultur men då hon gifte sig med Lketinga var hon, som kvinna i den afrikanska kulturen, i underläge, (knappast mer värd än en get).
Denna dubbelhet tar sig också uttryck i texten på olika sätt. Ett tydligt exempel är två olika kapitellrubriker som är placerade på ett mittuppslag i boken – "Främling i Schweiz" och "Hemma i Afrika". Är det så att vi vantrivs i kulturen? Eller är det en förenklad tolkning på denna dubbelhet?

Jag fick med mig nya funderingar efter träffen och det fina är ju att alla läsningar och tolkningar får utrymme i en läsecirkel. Ingen har rätt och ingen har fel. När de olika läsningarna möts - det är då det blir spännande! Till nästa gång läser vi "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vad tycker du om denna "mysdeckare"? Kom med och diskutera.

Vacker och poetisk roman- "nu vill jag sjunga dig milda sånger"

Jag har läst boken nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Jag inte riktigt hur jag ska tipsa om den här boken utan att låta alltför klyschig men jag ska göra ett försök. Den här boken är en vacker och gripande bok om vänskap, kärlek och sorger. Boken handlar om två kvinnors möte och framväxande vänskap. Den yngre beresta men hemåtvändande kvinnan möter den äldre kvinnan som blev kvar på samma plats hela sitt liv. Mellan dess olika kvinnor växer en vänskap fram och de båda kvinnorna börjar berätta sina livshistorier för varandra. Även vi får ta del av dessa, som innehåller mycket kärlek men även sorger. Historien är väldigt fint berättad och jag tycker att hela boken känns väldigt poetisk och vacker. Den poetiska känslan förstärks av att varje kapitel inleds med en textrad från olika dikter, oftast kända svenska sådana. Dessa rader anspelar på innehållet i kapitlen. Bokens författare kommer från Sverige, där boken också utspelar sig, men hon är sedan många år tillbaka bosatt på Nya Zeeland. Där blev boken när den kom ut en jätte succé. Nu finns den alltså också översatt till svenska. Denna bok är en av mina bättre läsupplevelser på länge och jag rekommenderar den starkt!

Mytens förtrollande värld

Theodor Kallifatides nya roman "Herakles" berättar om den grekiske mytens hjälte och hans 12 stordåd. Det speciella med romanen är att hjälten är komplex. Herakles tecknas stundtals med ganska mänskliga drag mitt i alla machobeskrivningar av slagsmål och erövringar. Herakles har en del fel och brister, ibland tycks det som om han faktiskt har känslor. Men hjälten förstår inte sina egna känslor och vet inte vad han ska göra med dem. Herakles är knappast en sympatisk figur, men han lever upp till den skapade myten om sig själv och han lider.

Kallifatides har gjort ett litet konststycke med denna roman. Romanen är skriven på ett enkelt språk med korta meningar och luftig text. Intrigen har flera nivåer, jag kan läsa den som en spänningsroman och hjältesaga eller som ett uttryck för vår moderna tids behov av superhjältar. (En recensent menade att antikens hjältar är dagens skurkar.) Jag började fundera, under läsningen, på vad myten säger oss i dag och den moderna människan. Kallifatides är en mästare på att ringa in komplexa förhållanden med ytterst få ord.

En del av min upprymdhet kring "Herakles" kan bero på att jag var på Unga Klara i helgen och såg dramat "Alkestis" med regi av Suzanne Osten. Liksom Kallifatides går Osten till mytens förtrollande värld för att möjligen berätta något om vår samtid. Alkestis är väldigt dramatiskt. Alkestis är gift med kung Admetos och de har barn tillsammans. Eftersom mannen retat upp gudarna måste han dö. Alkestis offrar sig och dör i hans ställe. Kvar på scenen står en förtvivlad man i sorg och en moderlös flicka. De existentiella frågorna hopar sig. Är straffet att bli lämnad ensam större än döden? Valde Alkestis döden för att det var minst smärta för henne? Och hur kan man tolka det här med att kvinnan offrar sig för mannen? Vem gör det aktiva valet?

Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken "Herakles" och därefter se ett grekiskt drama på teater, gärna "Alkestis". Berättelsen om Alkestis återberättar också Kallifatides i "Herakles" och han har ett litet annorlunda perspektiv på hennes roll, (offerrollen). Den här upplevelsen kommer stanna kvar!