Poesins makt...

... den existerar verkligen! I gårdagens Babel berättade Daniel Sjölin om att de intagna på Guantanamo skriver poesi, något som inte så många intresserade sig för till en början. Men nu börjar vissa amerikanska (säkerhets)grupper misstänka att orden faktiskt kan betyda något. Är poesi kanske en riskfaktor i det Amerikanska samhället? Poesin är kanske ett starkare vapen än de tror? Är det inte fantastiskt, trots allt - att orden har makten att påverka och beröra! Jag blev hoppfull när jag såg inslaget.

Då känns de litterära fejderna i Sverige ganska pyttiga och löjeväckande, samtidigt som jag kan småle lite när Leif GW Persson visar sin klumpiga bufflighet gentemot kvinnliga deckarförfattare och Linda Skugges påhopp på ja, den som står i hennes väg. Det jag inte kan småle åt är dock hånet mot Björn Ranelid och det kändes som om Babels pogram igår var en upprättelse för Ranelid. Jag tycker han är ganska oförarglig, (jag har dock inte läst Maja Lundgrens erfarenheter av denne författare.) Nu kommer han ut med ny bok som jag är nyfiken på, "Öppet brev till George W Bush". Läs DNs recension här! I Svenska Dagbladet är man besviken och Maria Küchen är lite ambivalent till texten men "uppskattar en författare som står upp för medmänsklighet".

Verklighet?

Jag har läst Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar” och funderat en del på vad jag egentligen tycker om den. I baksidestexten kan man läsa att det är ”en autentisk skildring av camorran i Neapel och maffiafasoner i svenskt kulturliv”.

Det har ju skrivits en del om boken eftersom hon lämnar ut verkliga personer med namn och allt och inte på något fördelaktigt sätt. Någon av dessa har gått i försvar och menat att författaren är en sjuk person och att boken inte borde givits ut alls. Andra har försvarat henne och anser att man måste skilja på berättarjaget och författarjaget. Jag kan hålla med om detta, det är ju faktiskt en roman och inte en biografi, men eftersom hon skriver om sina relationer till andra verkliga och namngivna personer tror jag att det blir svårare för läsaren att göra den skillnaden. Det kan ju heller inte vara så roligt att bli omskriven med namn och allt i en roman med små möjligheter att försvara sig. Men att det förekommer trakasserier mot kvinnor i kulturlivet kan säkert vara sant och kanske också är något som behöver tas upp i ljuset

Annars tycker jag att hennes skildring av sitt liv i Neapel är intressant. Det är svårt att tänka sig hur det kan vara att leva i en stad där olika maffiabossar styr de olika stadsdelarna. Att dessutom befinna sig där som utländsk kvinna har sina speciella problem och hon blir utsatt för ett övergrepp som får mig att önska att det inte är helt verklighetsbaserat.

Jag blir i alla fall nyfiken på att läsa hennes bok ”Pompeji” som det ju skrevs mycket om när den kom ut.

KardeMumma i köket

Så här goda bullar får du om du följer receptet i Anna & Fanny Bergenströms underbara kokbok "under valnötsträdet". Den här kokboken är alldeles speciell. Innehållet är upplagt efter själva råvaran, boken börjar med ett stycke om Avokado med en massa recept där avokadon finns med som ingrediens och slutar med ett stycke om Choklad. Däremellan hittar du bla. kapitel om Chili, Citrus, Päron, Mango och så min favorit Kardemumma!

Varje kapitel börjar med ett litet förord om själva råvaran. Visste du tex att det finns falsk Kardemumma? Det är sällan jag verkligen läser mattexter men nu gör jag det med nöje. Det är en fyllig matbok med över 400 recept med vackra bilder och i slutet av boken hittar du tips på olika menyer för olika tillfällen. Det jag gillar bäst är det oväntade och idérika uppslagen. Det är kanske något lurigt att hitta recept på soppa om du är ute efter just sopprecept, men åh vad uppfriskande det är med innehåll som inte följer alfabetisk ordning!

Richard Ford

Igår såg jag på Babel en intervju med författaren Richard Ford. Han har just givit ut tredje delen i den trilogi som började med Sportjournalisten (som kom ut 1988 på svenska). Jag läste den 1990 och minns att jag tyckte mycket om den! Tyvärr minns jag ingenting av handlingen, så jag vet inte om jag gör rätt i att skriva här...men när jag såg intervjun med Richard Ford blev jag verkligt intresserad av att läsa den nya boken - Som landet ligger (har inte utkommit än på svenska). Intervjuaren kände ett visst vemod över att hon nu skulle behöva lämna huvudpersonen Frank Bascombe åt sitt öde - trodde Richard Ford att Frank skulle bo kvar i det nya huset resten av livet?
- Jag vet att han kommer att bo kvar. Jag behöver inte undra hur han har det. Om jag gör det är det bara för mig att sätta mig ner och skriva hur han har det! Frank gör ingenting utan att jag skrivit om det, svarade Richard Ford.

Missade du programmet? Du kan se det här!

Middlesex

Det här är verkligen en fantastisk bok! Bokens första mening "Jag har fötts två gånger" fångade mig direkt. Vilket underbart sätt att börja boken på. Karaktärerna i Middlesex är så levande och färgstarka. Berättelsen är full av humor och berättarglädje.

Boken handlar om två grekiska syskon som förälskar sig i varandra, flyr till Amerika med en båt (på grund av kriget mellan Grekland och Turkiet). Ombord på båten låtsas de som om de inte känner varandra. De ljuger ihop historier och tror smått på dem själva. Till sist gifter de sig. Det handlar även om syskonens barn och barnbarn. Framför allt handlar det om ett av deras barnbarn: Calliope, som är en pseudohermafrodit. Det är honom/henne vi får följa i denna släktsaga.

Det finns så mycket att tänka på och fundera kring i den här boken. Om man inte hade blivit till i just den stund då man blev till... Vem hade man varit då? Författaren Jeffrey Eugenides skriver: "Valet av tidpunkt måste vara exakt den rätta för att jag ska kunna bli den person som jag är." Jag funderade också över hur små saker påverkar våra liv. Hur livet kan ta en ny riktning bara på grund av en liten till synes obetydlig sak. Hur hade det sett ut om man inte hade gjort så, inte hade gått dit, inte hade reagerat som man gjorde? Jag minns hur jag funderade kring syskon som blir kära i varandra när jag läste Virgina Andrews böcker. När jag läser denna bok så funderar jag återigen över detta fenomen. Hur kan det bli så? Vad är det för händelser som påverkar att det blir som det blir? Eller spelar händelserna en biroll?

Ut och nöffa

Har ni läst nya boken om Benny; ”Nöff nöff Benny”, av Barbro Lindgren och Olof Landström?

Benny och lillebror ska ut och nöffa lite och blir varnade av sin mamma för den leriga pölen. Men det är klart att det är just till pölen de vill gå, alla andra är ju där också. Man kan springa runt, runt pölen, men plötsligt får Benny ett infall och knuffar i lillebror.

Leriga blir de till slut båda två. Vad ska mamma säga? De gömmer sig under en stor gran men man kan ju inte gömma sig hur länge som helst. Till slut är det lika bra att gå hem.
Det här är en enkel och väldigt charmig historia, tycker jag, och jag gillar Olof Landströms teckningar.

Nej, nu har jag inte tid att skriva mer, måste ut och nöffa lite…

Caféfilm 7 september

Litterära cafét

Håbo biblioteks litterära café i fredags bjöd på samtal om olika typer av läsning. Läser vi personligt eller opersonligt, instrumentellt eller inte? Och ger vissa böcker alltid samma typ av läsning för alla, eller beror det på just läsaren? Bibliotekarierna lutade åt det senare.

Tips gavs om både nyutgivna och äldre bra böcker i olika genrer, ibland väldigt obestämbara. Det var roligt också att höra röster ur publiken!

Svampkungens son

Jag tycker om den speciella stämningen och blandningen mellan saga och verklighet i Marie Hermanssons böcker.

Därför kastade jag mig över hennes nya bok ”Svampkungens son”. Boken handlar om en ung man som vuxit upp i skuggan av sin svampkunnige, karismatiske far. Han brukar vara med på de svampkurser som fadern håller i. Kurserna har nästan uteslutande kvinnliga deltagare och fadern som förutom sin passion för svampar är en riktig kvinnokarl trivs som fisken i vattnet. Vid sidan av sin far är sonen blek och osynlig och när han blir förälskad i faderns nya kvinna blir situationen ohållbar…

Jag tycker att boken handlar mycket om vikten av att hitta sin rätta plats i livet. Jag vet inte om den hör till Marie Hermanssons bästa, men den är definitivt värd att läsa, tycker jag.

Flyga Drake blir film

Jag planerar ständigt att läsa Håbo biblioteks favoritbok "Flyga drake" men jag kommer mig aldrig för. Nu behöver jag kanske inte göra det för "Flyga Drake" ska bli film. Jag vet inte när den kommer att ha premiär i Sverige men här kan man se en trailer för filmen. Verkar den nå upp till bokens briljans, ni som läst den?

Långsam läsning...

... behövdes för att läsa "Tusen strålande solar" som jag hade stora förväntningar på. Att läsa långsamt betyder inte seg och uttråkande text för mig, jag läser långsamt när texter är fyllda med trauma - så jag behöver pausa i texten för att ta mig vidare - eller när texter utmanar mig med experimentella finurligheter - så att jag vill läsa finurligheterna om och om igen.

"Tusen strålande solar" är en berättelse som saknar språkexperiment, den är fylld med liv. Den är som en förlängning av Khaled Hosseinis första roman "Flyga drake". Kritiker menade att kvinnans perspektiv saknades i "Flyga drake". Nu i "Tusen strålande solar" berättar Hosseini om två kvinnors liv. Scenen är densamme som i första romanen, Afghanistan och berättelsen rör sig i samma kronologiska tidsperspektiv som tidigare. Att ge kvinnorna en röst ger en ny berättelse med tvångsgifte, misshandel och förtryck, men också livslång kärlek och en vänskap som räddar liv.

Mina förväntningar infrias, men jag vill ändå främst tipsa om "Flyga drake" för er som inte läst den ännu. I "Flyga drake" finns ett driv, både språkligt och strukturellt - nästan varje kapitel är uppbyggd med en början, mitt och slut - vilket gör att berättelsen får en lysande dynamik.

För er som läst "Flyga drake" kan jag bara säga att jag inte blev besviken på "Tusen strålande solar". Förrutom kvinnornas starka röster är romanen en hyllning till Afghanistan. Landet och främst staden Kabul hyllas med avskedsraderna:

Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak

Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar

Favorit i repris!

Nu är jag verkligen fantasilös, som tipsar om en bok, som redan har uppmärksammats här på bloggen, men eftersom den var SÅ bra.... Jag talar om "nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Lotta Olsson. Jag sträckläste den en kväll under semestern och kan varmt rekommendera den! Elin skrev om den redan i september förra året, men kanske är det fler än jag som är lite sega och inte har hunnit läsa den!

Litterärt café och litterär salong!

Nästa fredag, 7 september 12.00, håller vi höstens första litterära café i biblioteket! Under försommaren har vi köpt en egen scen och vi hoppas hinna klart med senaste ommöbleringen så att vi kan montera den. Hoppas att många har tid och lust att komma till biblioteket och lyssna på våra tankar om böcker och läsning och diskutera med oss! I cafét utanför biblioteket kan man köpa fika och ta med det in.
Den som inte har tålamod att vänta ända till fredag kan besöka Vasateatern i Stockholm på måndag kväll. Där har de Litterär Salong klockan 19.00 med Agneta Pleijel som kommer att prata om sin nya roman "Kungens komediant" - som förstås finns att låna på Håbo bibliotek!

Fakta och fiktion för små barn

Bilderböcker för små barn som är biblioteksklassade som fackböcker resp. skönlitteratur kan vara snarlika ibland. Bra exempel på detta är ”Var växer pepparn” av Brigitte Raab (fackbok) och ”Jag kan” av Lars Rudebjer (skönlitteratur).

I ”Var växer pepparn” presenteras ett djur på varje uppslag tillsammans med en fråga och ett heltokigt svar; t.ex. ”Varför har sniglarna sitt hus på ryggen? Därför att de gärna åker på campingsemester”. På följande uppslag finns ett barn som säger ”Nej” och sedan får man veta det rätta svaret. I boken ”Jag kan” möter man olika djur; t.ex. en bäver, med texten ”Bävern kan fälla ett träd med bara tänderna” och sedan en bild på ett litet barn som försöker göra detsamma och med texten ”Det kan inte jag”. På slutet får man veta vad barnet kan göra som inte djuren kan; t.ex. cykla och sparka fotboll. Det här är två enkla och roliga böcker med härliga bilder att prata och fantisera omkring.
Så vem har sagt att faktaböcker inte stimulerar fantasin?

Vill ni förresten veta varför sniglarna har sitt hus på ryggen? Jo, huset skyddar sniglarna från fienden och solen.

På spaning efter den Sanning som flytt

Det är ett fascinerade fenomen, det här med människans enorma behov efter Sanning! I gårdagens Kobra intervjuades den, i mina ögon, väldigt sympatiske författaren David Sedaris - aktuell med novellsamlingen "Naken"- där han berättade en del om hur läsare förhåller sig till hans texter. Han berättade bla om att läsare kan komma fram till hans syskon, som han beskriver i sina texter, och säga att dom känner till allt! Jag undrar hur det går till? Hur kan den litterära texten bli Sanning i läsarens ögon? Har vi ett sådant stort behov av Sanning, i dessa postmoderna tider...

Debatten om sanningen i litteraturen fortsätter i dagens DN där Lisbeth Larsson ser en ny genre födas - Strip-lit - med publiceringen av Daniel Sjölins roman "Världens sista roman" och Maja Lundgrens "Myggor och tigrar". Litteraturen tar nya vägar och kritiker tycks snåra in sig i allt fler begrepp för att söka beskriva verkligheten, kanske närmare sanningen... Men vad är egentligen det nya i debatten? Har inte författare skrivit romaner, självbiografier, fiktiva biografier och självbiografiska romaner allt sedan romanens begynnelse (vem skrev den första svenska romanen? Fredrika Bremer eller August Strindberg? därom tvistar de...) Jo, men tilltalet och läsningarna är i förändring, tror jag. Och nu blir det kanske allt svårare för läsaren att tolka texten, varför alla dessa begrepp också behövs för att förstå. Bara för att Daniel Sjölins karaktär heter Daniel Sjölin betyder inte det att karaktären är författaren Daniel Sjölin eller privatpersonen Daniel Sjölin.

Men detta med texter och dess sanningshalt har diskuterats länge länge. En av mina aha-upplevelser när det gäller självbiografisk text kontra fiktiv text var när jag läste Åsa Mobergs bok "Simone och jag" där hon så precist beskriver Simnone de Beauvoirs förhållande till texter - Simones fiktiva texter är mer nära "sanningen" (läs: den egna rösten) än de självbiografiska texterna. I de fiktiva texterna kunde Simone släppa loss hela känsloregistret. När allt kommer omkring så är jag inte intresserad av Sanningen, det som intresserar mig är vems röst som talar (i texten) och vem som inte talar.

Mitt boktips blir därför "Mandarinerna" av Simone de Beauvoir, om du vill lära känna Simones röst.

Bokkollo

Att åka på kollo tror ni kanske hör barndomen och sommaren till! Nä, nä - nu finns det möjlighet att åka på Bokkollo och bara läsa, läsa, läsa en hel helg!
En idé att ta efter, kanske?

Att berätta livet ...

... den konsten kan Hosseini Khaled. En av de allra bästa böcker jag någonsin läst är hans "Flyga drake". Jag kan tycka att det är lite vanskligt att uttala sig om de bästa böckerna. Mycket handlar om, tror jag, vilket humör jag är på när jag läser en viss bok och i vilken situation jag är i livet när jag läser osv... men när det gäller "Flyga drake" kan jag med säkerhet påstå att det är en av de bästa böckerna jag läst!

Nu kommer han ut med en ny bok - "Tusen strålande solar" - gissa om jag är spänd på "uppföljaren"... Nu är den hur som helst beställd för i mitt tycke är den redan en vill-ha-i-bokhyllan-bok. Men den finns såklart inom kort på ett bibliotek alldeles nära dig.

Magnus Utvik gav "Tusen strålande solar" högsta betyg i morgonsoffan i morse - kan förväntningarna bli mycket större nu, tro?

Spännande form

... har Katarina Kieris nya ungdomsbok Majas morsas kompis sambo som jag skrev om redan i februari. Ett antal sammanlänkade personers historier berättas i novellform i en liten, nästan magisk, bok. Det här är en novellsamling som lämpar sig lika väl för vuxna som för ungdomar, tycker jag. Man måste vara en erfaren läsare för att inte missa de små ledtrådar som ligger utlagda här och där. Ändå är den inte svårläst.

Det värsta som kan hända

... måste vara när en ung människa begår självmord. Detta ämne har Christina Wahldén valt för sin nyaste ungdomsroman För bra för att dö. Som alltid skriver Wahldén medryckande och enkelt. Huvupersonen Stella, en gymnasietjej som är svårt mobbad i skolan, är lätt att känna för och ta till sig. Stella får kontakt en en kille på nätet som bestämt sig för att dö. Tillsammans bildar de en självmordspakt och ger sig ut i natten för att avsluta sina liv.

Ja, det låter fruktnsvärt och det är det också. Men som så ofta i ungdomsböcker lämnas inte läsaren i ett svart hål, utan berättelsen får en hoppfull avslutning.

Jag tyckte mycket om den här boken, men kanske gör just ungdomsboksprägeln att Stellas och Joels problem blir lite schematiskt behandlade, liksom den ångest som gör att de ger sig av för att begå självmord. Men jag tror ändå att detta kan bli en bok som framförallt många tjejer kommer att läsa och tycka om.

Fågelbovägen 32

Man kan undra vad det egentligen är som gör att man redan från början blir helt uppslukad av vissa böcker och sedan stannar där, med tillfälliga avbrott för det egna livet, ändå tills boken är färdigläst, medan andra lämnar en ganska likgiltig. Beror det på att de är bättre skrivna, eller har det mera att göra med egna erfarenheter, vad man rent personligt kan relatera till? Säkert kan båda dessa orsaker spela in, men det är inte heller helt säkert.

"Fågelbovägen 32" av Sara Kadefors var en sådan bok för mig. Ändå kan jag inte säga att jag känner igen mig i karaktärerna i boken. Men jag fascinerades av huvudpersonen Karin, en läkare som brinner för att hjälpa utsatta människor. Vid sidan av sitt vanliga arbete på sjukhuset arbetar hon kvällstid på en klinik för illegala flyktingar. I arbetet möter hon människor som har det mycket svårt, bl.a. en ung kvinna från Moldavien som arbetar i en familj där hon behandlas väldigt illa. Innan hon har tänkt efter har hon erbjudit kvinnan att vila ut i hennes hem och lovat henne att hon sedan ska få arbete i familjen. Men hur går detta ihop med hennes övertygelse om att det är omoraliskt med svart arbetskraft i hemmet? Vad ska hennes vänner säga? Medan hon försöker passa ihop verkligheten med sin bild av hur det borde vara trasslar hon in sig mer och mer. Hon som behöver känna sig god och hjälpande visar helt andra, mörkare sidor när den som hon vill hjälpa inte vill bli hjälpt. Sara Kadefors fick Augustpriset 2001 för ungdomsboken Sandor slash Ida. Det här är hennes första vuxen-roman och jag hoppas det blir fler.