Piratprinsessan

Piratprinsessan och Pannkaka av Judy Brown

Är det en prinsesstrend som drar fram både i böcker och kläd- och prylvärlden? Jag tycker mig kunna se att det är mycket rosa, glitter och guld men att prinsessorna samtidigt kan vara tuffa.

Piratprinsessan är Polly. Hennes uppgift är att rädda andra olyckliga prinsessor. En dag får hon ett brev om att prinsessan Pannkaka behöver hjälp. Prinsessan Pannkaka håller på att bli tvingad till att gifta sig med en prins som hon inte vill.

Men oväntat blir den tuffa Polly utsatt för en förtrollning, där tuffheten försvinner och hon blir dryg och överdrivet pimpinett.

Några frågor jag ställer mig är hur det står till med tankar om vad flickor kan göra och hur de förväntas uppföra sig.

Boken är lättläst. Innehållsmässigt tycker jag att den är slätstruken och lite larvig.

Världens elakaste fröken

Världens elakaste fröken av Petter Lidbeck

Höstterminen ska snart börja för alla skolbarn. Just nu fick jag tag i en bok som heter ”Världens elakaste fröken”, en bok för den s k mellanåldern 10 – 12 år. Detta är en bok som jag blir riktigt rädd av att läsa. Visserligen läser jag kanske på ett vuxet sätt. Men här kan det vara värt att besöka http://www.tiden.se/ och själv läsa vad Petter Lidbeck säger om sin bok. Lidbeck är själv lärare och känner väl till en del om skolans värld.

Jag funderar på om boken kan roa barn och vuxna som läser den?
Som sagt själv blir jag rädd. Kanske har de elakaste lärarna försvunnit från skolan nu? Finns bara elaka kvar? (Elak, elakare, elakaste). Bokens historia är en påhittad berättelse säger Lidbeck, men jag blir illa berörd och berättelsen oroar mig mer än vad den är närheten av att vara en roande läsning.

Men de barn som blir utsatta för vuxnas elakheter, kan de någonsin återhämta sig? Kan de förlåta? Rycker de på axlarna och går vidare? Har de lärt sig ett elakt beteende som de själva använder sig av?

Brudskeppet av Jojo Moyes

Brudskeppet av Jojo Moyes handlar om de australiensiska flickor som under andra världskriget gifte sig med brittiska soldater. Författarinnan Jojo Moyes har inspirerats av sin mormor som själv var en krigsbrud. När boken börjar är kriget slut och krigsbrudarna ska återförenas med sina män. 650 flickor får dela ett ombyggt hangarskepp med tusentals marinofficerare och besättningsmän. Boken handlar om fyra väldigt olika flickor som delar hytt under den 6 veckor långa resan. Det är Frances- en hemlighetsfull sjuksköterska, Avice -en socitetsflicka, Jean- bara 16 år och Margaret- en farmarflicka. På fartyget hålls män och kvinnor avskilda från varandra på olika däck. Det är strikta umgängesregler som gäller för alla ombord, men det är svårt att efterfölja reglerna!

Ett tecken på att en bok är bra är när man längtar efter att läsa den när man inte har möjlighet. Så var det med denna. Man vill veta mer om flickorna och om livet ombord! Jag gillar också alla citat som finns i början av kapitlen. När jag läste denna bok funderade jag mycket på skillnaderna i vår tid och tiden som var då. Skillnaderna mellan män och kvinnors liv. Tänk vad mycket som har hänt på relativt kort tid!!!

En halv gul sol

En släktkrönika på 678 sidor (pocketupplagan) hör inte till vanligheterna att jag tar mig igenom. Men En halv gul sol av den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie är verkligen helt fantastisk. Den utspelar sig under 60-talets inbördeskrig i Nigeria, som skördade många människoliv både i strid och av svält och som satte utbrytarstaten Biafra på kartan. Vi får följa systrarna Olanna och Kainene och deras familjer som tillhör de priviligierade i Nigeria, men också de drabbas hårt av kriget. En halv gul sol är en riktigt bra och engagerande roman om krig, kärlek och vänskap. Den är välskriven och trots omfånget är inte ett enda ord överflödigt. Bäst i år, hittills!

Skrivarkurs för särlingar

Anneli Jordahl (recension i Sydsvenskan) utnämner Lennart Hagerfors nya bok ”Skrivarkurs för särlingar” till en smart romanbagatell och jag instämmer. Huvudpersonen i boken är författaren I.S., som plågas av skrivkramp orsakad av starka tvivel på sin förmåga. I väntan på att krampen ska släppa håller han en skrivarkurs i Visby. Där möter han de udda existenser som han tidigare intervjuat för en sedermera refuserad intervjubok, plus en person till som han aldrig träffat förut. Det är ett märkligt sammanträffande. En åldrad och högdragen baron som lever kvar i det gamla, en kufisk samlare, en naturdyrkande maoriprinsessa, en from nunna med undertryckta känslor, en kallhamrad mc-kille och en till synes helt vanlig gotländsk tant utgör den minst sagt säregna elevgruppen. Boken leker med särlingsstereotyper, med författarklichéer som skrivkramp och en närmast överjordisk förmåga att göra sina karaktärer så levande att de tar över och styr berättelsen. Det blir lite övertydligt ibland och en smula - som Jordahl också skriver - ”statiskt och fyrkantigt”. Kankse försöker berättelsen säga något om skrivandet i största allmänhet, vad som gör en bra berättelse och vad som inte gör det, genom att på något sätt också vara en metod för att upptäcka detta. Den nätta kritiken till trots var boken klart läsvärd, smårolig och den höll sig dessutom inom ett behändigt omfång.

Vilka böcker tar ni med er till stranden eller läser i hängmattan i sommar?

Jag vill gärna ha en klassiker, någon deckare/spänningsroman och något romantiskt och lättsmält! Här är min lista för i sommar:

-Människohamn av John Ajvide Lindqvist, spänning, skräck och välskrivet!

-Något av Harlan Coben, kan bli svårt att släppa i från sig när man ska i vattnet då Coben är den ultimata spännings och cliffhanger författaren. Att läsa spänning/thriller/deckarförfattaren Coben är som att åka bergochdalbana och hans böcker är verkligen sådana "som inte går att lägga ifrån sig".

-Sommarens klassiker får bli något av Selma Lagerlöf eller Jane Austen, de är alltid säkra kort. Kanske läser jag Buddenbrooks av Thomas Mann, den har jag sneglat på länge nu.

- Pappas flickor av Tasmina Perry får stå för romantiken och flärden i min sommarläsning.

Katedralen vid havet

I helgen läste jag en ny bok och det är ju inte något ovanligt i sig. Men när boken är på 700 sidor och man inte kan sluta läsa utan bär den med sig och läser under tiden som man gör allt annat, då har man hamnat i en situation som inte inträffar så ofta. Boken jag läste var "Katedralen vid havet" skriven av den debuterande Ildefonso Falcones de Sierra.

Handlingen utspelar sig i Barcelona under 1300-talet och vi får följa Arnau Estanyols uppväxt och liv i Barcelona och hans strävan att slippa fattigdomen. Både Barcelona och Arnau Estanyol är huvudpersoner i den här romanen som är fylld av spänning, kärlek, orättvisor och intriger. Katedralen är Santa Maria del Mar och den har en central plats i Arnaus liv. Boken fungerar också som en historielektion och visar på samhällets hierarkier, religionens makt och pestens härjningar och visar hur lite betydelse den vanliga människan hade.

Lättlästa tegelstenar hör inte till det vanliga men här har vi en - så läs den!!

Årets bästa bok! (hittills i alla fall...)

Min bästa bok hittills i år läste jag ut för någon vecka sedan men jag önskar nästan att jag hade det ogjort. Den tog slut alldeles för fort! Boken heter Vägen och är skriven av amerikanen Cormac McCarthy. Vägen är en kort men intensiv roman.

I en framtida värld har människorna nästan utplånats och ondskan regerar bland de människor som lever kvar. Landskapet är ödsligt, ingenting växer, träden är förtorkade och marken är eldhärjad. Det är kallt och aska förmörkar himlen. I denna miljö får vi möta en far och son som är på vandring. De är på väg till kusten och följer de sönderbrända ödsliga amerikanska motorvägarna, med sig har de en kundvagn med allt de äger. Varför de är på väg till kusten och vart som finns där vet vi inte. Vi får följa med på deras resa som visar hur pappan kämpar för att behålla sin mänsklighet och försöker skydda sin son i denna ogästvänliga och ondsinta värld.

Boken är så oerhört bra! Den har ett språk som passar perfekt till stämningen i boken, avskalat och kalt precis som miljöerna i romanen. Boken är dyster, sorgsen och hemsk men samtidigt vacker, pappan och sonens relation skildras med en otrolig finstämdhet och värme. Jag drogs direkt in i denna mystiska och dystra framtidsvärld. Läs, läs, läs är allt jag har att säga!

Läsecirkeln våren 2008

Oj, vad fort tiden går. Nu har vårens läsecirkel redan avslutats och jag har knappt skrivit någonting om våra träffar. Vårens tema som var Kina kunde inte ha varit mer aktuellt, vi har alla kunnat ta del av mediernas fokus på Kina inför det kommande Olympiska spelen. Det har varit givande för vårt läsande tycker vi alla som deltagit i läsecirklarna. Vi har läst tre böcker som jag tänkte berätta lite om.

Den första boken vi läste var "Vilda svanar" av Jung Chang. Där berättar författaren om sin mormor, mor och om sitt liv, alltså om tre generationers liv i Kina under 1900-talet. Den är en familjekrönika och historiebok i ett och speglar både livet för individen och utvecklingen i Kina. Det innebär att den kan läsas och tolkas på flera sätt när det objektiva och det subjektiva möts. I läsecirklarna har det varit skiftande omdömen om boken, en del tyckte att det var väldigt bra och intressant medan andra tyckte att den var för detaljrik för att kunna hålla intresset uppe. Men generellt tyckte de flesta att den gav en grund för oss att förstå 1900-talets Kina.

Vi läste en historisk bok till, en roman som heter "Kejsarinnan Orkidé" och är skriven av Anchee Min. Den går längre tillbaka i tiden och beskriver livet för Kinas sista kejsarinna som levde under senare delen av 1800-talet och är den första boken i en tänkt triologi. Författaren säger att boken bygger på verkliga händelser och visar hur livet såg ut för de kejserliga. Intrycket från läsecirklarna var att det här var en lättläst bok, en del tyckte den var bra medan andra tyckte att den var som en "sagobok". Den stora behållningen var beskrivningarna om hur man levde i Förbjudna staden och det blev en diskussion kring maktens sätt att fjärma sig från folket i olika kulturer och under olika tidsepoker.

Den sista boken vi läste i cirklarna var en roman som heter "Att leva" som är skriven av Yu Hua, den enda av författarna som beskrivits här som bor och verkar i Kina. Denna bok är också en beskrivning av 1900-talets Kina sett genom bonden Fuguis ögon. Han berättar sin livshistoria som är kantad av tragedier. Gång på gång drabbas Fugui och hans familj och till slut finna bara Fugui kvar. Författaren använder sig av ett enkelt och återhållsamt språk som gör att historien går rakt in i hjärtat. "Det här är vad jag kallar en riktig BOK" sa en av läsarna. Det var den bok som man tyckte bäst om i läsecirklarna, som man tyckte hade största litterära kvaliteterna. De som inte tyckte om den var de som inte klarade av att läsa för att historien var för tragisk.

Ja, då var det slut för den här terminen. Läsecirklarna ger så mycket, det är härligt att se hur alla identifierar sig med böckerna och hur man relaterar till sina egna liv. Kina eller Sverige, det finns mycket som är universellt.

Bokjuryns 10 i topp 2007

Resultatet i Bokjuryn 2007 är klart. Vilka alla vinnarna i de olika åldersklasserna blev kan du läsa om här.

På första plats i ålderskategorin 0-6 år kom ”Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen” av Jonna Björnstjerna. Det är roligt, tycker jag, eftersom detta är hennes första bilderbok. Hon är också serietecknare och illustratör.

I de övriga ålderskategorierna togs förstaplatserna av mer kända och etablerade författare. I kategorin 7-9 blev det ”Biblioteksmysteriet” av Martin Widmark.

Första platsen i kategorin 10-13 år kneps, inte helt oväntat, av ”Harry Potter och dödsrelikerna” av J.K. Rowling och vinnaren i kategorin 14-19 år blev ”Som jag vill vara” av Katarina von Bredow.

Tanken slår mig nu att man borde ha en motsvarande omröstning för vuxna. I litteraturvärlden vimlar det av pris och utmärkelser med professionella juryer, men när det gäller vuxenlitteratur saknas det ju faktiskt ett pris där vanliga människor får vara med och påverka. Eller är det någon som känner till något sådant pris?

Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers

Häromdagen slukade jag en riktig liten pärla. Tonåriga Claire och hennes mamma träffas sällan trots att de bor under samma tak. När Claire kommer hem från skolan har hennes mamma oftast gått till jobbet som läkare på sjukhuset och när mamman för ovanlighetens skull är ledig en kväll är Claire upptagen på annat håll. Den mesta kontakten dem emellan sker via PostIT-lappar på kylskåpet och det är denna kommunikation som läsaren får följa. I början är meddelandena ganska triviala av typen ”Claire, Peters bur behöver städas. Stackars kanin. Kram Mamma”, men efter att mamman fått en knöl i bröstet blir de alltmer känslosamma.

Den här fina, sorgliga boken grep mig från första stund. Läs den!

Krammärkning

Det har varit intressant att följa debatten som har pågått i Dagens nyheters kulturbilaga de senaste veckorna.

Den har handlat om huruvida barnböcker, och speciellt då böcker för små barn, ska ha en pedagogisk och fostrande roll eller om de konstnärliga värdena är viktigast. Som utgångspunkt har man Vilda förlag som med sin ”krammärkning” ska borga för att böckerna är granskade ur ett demokrati- mångfaldighets och jämställdhetsperspektiv. Invändningarna mot dessa böcker har varit att de istället låtit de konstnärliga värdena stå tillbaka.

En av böckerna som utgetts av Vilda förlag är ”Vilda säger nej” av Marie Bosson Rydell och Eva-Marie Wadman. I boken tas olika exempel upp då barn har rätt att säga nej, t.ex. till en faster som alltid vill kramas eller till äldre barn som vill att de yngre ska dra ner sina byxor. Budskapet är att man alltid har rätt till sin kropp. Jag tycker att det behövs böcker som den här men att den ska läsas tillsammans med en vuxen. Den är bra som utgångspunkt för samtal med barnen. Jag har tidigare som barnbibliotekarie fått frågor av förskolepersonal om någon barnbok med detta tema och inte kommit på någon annan än ”Pulvret säger nej”, så visst finns ett behov.

En annan bok från Vilda förlag är ”Sandalerna” av Anna och Martin Hedvall som handlar om pojkars rätt att ha rosa sandaler. Boken är skriven på hackiga rim och visst kan man läsa den som utgångspunkt för samtal med barnen men berättelsen i sig tycker inte jag ger mig någonting mer.

Det vore trist om alla barnböcker var så tillrättalagda som Vildas böcker. Böckerna berättar ju först och främst en historia som måste få berättas även om den är lite obekväm. Det är ju också så att böcker speglar det samhälle vi lever i. Den verklighet barnen möter, t.ex. på förskolan, är ju att närmare 100 % av personalen är kvinnor och att männen dyker upp endast när något behöver repareras…Därmed inte sagt att vi inte ska ha mer jämställdhet i barnböckerna.

Suveränt om surhet

Helena von Zweigbergks bok Ur vulkanens mun är verkligen en suverän studie av surhet! Boken handlar om ett par med två barn i 6-10-årsåldern, som åker på en veckas semster, trots att de inte har råd. De tänker att förhållandet behöver den här semestern, men istället blir förstås alla deras problem accentuerade. Den är så plågsam att jag inte klarade av att läsa ut den - redan dag två på deras semester hade jag fått nog, sen läste jag slutet och såg till min lättnad, att även om allt gått åt skogen, så ser de ljuset...

Feel good?

Jag har precis läst Berlinerpopplarna av Anna Ragde och tyckte mycket om den - precis som Eva gjorde och som hon skrivit om här! Det är bara en sak jag funderar över, nämligen uttrycket "feel good"! Berlinerpopplarna lanseras av förlaget som en feel good-roman, men hela historien är ju egentligen väldigt eländig! En kompis föreslog att "feel good" är ett annat uttryck för "lyckligt slut"? Själv kan jag tänka mig boken som film och att man antagligen kommer att uppleva slutet av boken, när de sitter runt det rätt oväntade julbordet, som charmigt - trots förtryck, hemligheter, nedgångna hus, dold nazism och känslomässiga svek till höger och vänster. Feel good = här sitter vi med alla våra tillkortakommanden och 60 år av lögner och svek och är så charmiga så charmiga och är tillsammans, trots allt? "Imorgon är en annan dag"!

Lev enklare. Idéer för en hållbar livsstil av Giséla Linde

Lev enklare av Giséla Linde

Böcker med signum Dok är en populär avdelning på biblioteket. Både på det sättet att det lånas ganska flitigt från den hyllan, men också att det ges ut en mängd böcker inom detta område som handlar om tillämpad psykologi. Lite grann att förstå sig själv, eller om att våga vara den man är utan att förställa sig.

I vår har ”Lev enklare idéer för en hållbar livsstil” av Giséla Linde givits ut.

Ibland passerar Dokböckerna mig utan att det känns som att de tillför mig något, men den här boken gillar jag. Det tog tid att läsa den, men Linde har skrivit på ett sådant sätt att jag måste tänka efter när jag läser den. Boken skildrar människors livssituationer, dels välbeställda men också dem i situationer som måste vända på örena. Författaren använder både sig själv och andra som redskap i sina funderingar kring att praktiskt leva enklare men kanske mer harmoniskt. Jag upplever det som att den är skriven utan pekpinnar och den är inte heller klämkäck.

Linde tar t ex upp ekonomi, ekologi, alla måsten, feng shui, stoppa shoppa, frivillig enkelhet och ofrivillig, tempo, energi, skapa, utmana och våga.

Varje kapitel avslutas med ”Gör något”. Dessa aktiviteter och idéer är upp till en själv om man vill prova. Men en del av dem kittlar min nyfikenhet som att ”skapa med händerna”, att våga prova, kanske känna igen något som man har gjort tidigare i livet och tyckt om, att det duger, man blir glad själv av att hitta på och våga.

Författaren hänvisar också till andra personer och en del tillika författare. Så t ex Wilfrid Stinissen, som i sina böcker ibland tar upp meditation. Denna Stinissen är en person som tidigare har gjort stort intryck på mig. Så det är kanske också därför som ”Lev enklare” känns för mig som en ärlig bok som jag tar till mig.
En del av böckerna i hennes litteraturlista finns på biblioteket.

Giséla Linde arbetar både som frilansjournalist och som silversmed, ett liv som hon har valt.

I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra

En intressant läsupplevelse fick jag med Pontus Herins I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra, en bok som fått en hel del uppmärksamhet i media.
Pontus Herin är uppvuxen i Djursholm men bestämmer sig för att flytta till Tensta med sin sambo och 2-årige son. Familjen blir kvar i ett par år. Sonen börjar i förskola där han är enda barnet med två svenska föräldrar. Herin själv har kvar sitt arbete som ekonomijournalist på Veckans affärer, men på sin lediga tid engagerar han sig friskt i förortslivet. Han blir läxhjälpare på biblioteket, träffar nya bekanta i herrbastun i simhallen, möter eldsjälar, går på kulturkvällar, pratar med föreningsmänniskor, arkitekter och imamer.

Den ensidiga bilden av Tensta före flytten delar han med många andra, dvs gråa betongkomplex (det man ser från E18) och kriminalitet, knark och skadegörelse (det man läser om i tidningarna). Jag gillar att han öppet redogör för sina fördomar, men förvånas också av dem eftersom de är så överdrivna. Ett skönt svar ger Tenstabloggaren Annelie här. Jag har själv arbetat i stadsdelen i 6 år både dag- och kvällstid och har aldrig upplevt Tensta som en farlig plats.

Herin drar intressanta paralleller till sin egen uppväxt i Djursholm som ju också är en segregerad förort. Boken innehåller också diskussoner om bostadspolitik, integrationsfrågan och klasskillnader. En spännande idé och ett bra upplägg, men ändå känner jag mig lite kluven till hela "projektet". Kajsa Ekis Ekman sätter ord på mina tankar i DN:
"Men boken är inte bara en berättelse om en familj som flyttar till en annan del av Stockholm och får nya vänner, utan den presenteras som något betydligt större än så. Herin är inte bara en människa utan en Journalist med stort J, som "wallraffar" på okänd mark med uppdrag att "utmana sina fördomar". Det framställs som något oerhört sensationellt att just han har kommit dit: nu ska vi få veta sanningen om denna okända plats! Trots att människor hela tiden flyttar till Tensta från alla världens hörn gör boken sken av att berätta något "vi" inte visste om en främmande plats som journalisten "upptäckt" åt oss."

Marley och jag av John Grogan

Ibland slår man upp en bok, börjar läsa och inser att det nog blir en av det bästa böckerna man läst. Marley och jag är en sådan bok. Den är skriven med sådan innerlig värme och humor att det går inte motstå att bli förälskad i vare sig boken eller i den galna, vilda och neurotiska hund som boken handlar om. Man ler, skrattar och stundtals så är tårarna inte långt borta. Vare man är hundägare eller inte så är denna bok en helt underbar läsupplevelse. Läser man inte denna så missar man verkligen något!

Författarbesök Jonas Hassen Khemiri

På världsbokdagen onsdagen den 23 april kom författaren Jonas Hassen Khemiri till Bcjf (Bildningscentrum Jan Fridegård, gymnasieskolan i Bålsta) för att träffa alla tvåor. De flesta eleverna hade före besöket läst den hyllade debutboken Ett öga rött. Jonas berättade om sin misslyckade karriär som rappare i tonåren, om språkliga missförstånd, om rasism och om hemliga koder i Ett öga rött. En timme gick fort och många skratt blev det.
Var du en av dem som lyssnade? Skriv gärna några rader om vad du tyckte!

Den tionde kretsen av Jodi Picoult

Vi får följa en 14-årig flicka, vars pojkvän gjort slut. Hon går på en fest för att få tillbaka honom och kvällen slutar med att flickans pappa hittar dottern hopkrupen och skakande i badrummet. Hon berättar att hon blivit våldtagen. Omständigheterna kring våldtäkten är dock inte helt klara och det hela är mycket mer komplicerat än det verkar.

Den tionde kretsen är en mycket läsvärd bok. Den är så spännande och faktiskt lite deckarlik. Jag sträckläste den på en kväll, kunde inte sluta! Ett kul inslag var att boken hade små seriestrippar som ett komplement till handlingen. Det jag också tycker om med boken är att bokens huvudkaraktärer visar sig vara så mångfacetterade.

Hon släpper dig aldrig av Kate Cann

Engelska Kate Cann är en av de riktigt stora ungdomsboksförfattarna. Jag har träffat många ungdomar som fullkomligt slukat böckerna Dyk i, Djupt vatten och Över ytan, tre riktiga bladvändare som skildrar kärlekshistorien mellan Art och Colette.

Hennes senaste bok Hon släpper dig aldrig handlar om Amber som har vuxit upp med sin mamma och sin syster Poppy. Poppy har psykiska problem och Amber har alltid tvingats stå tillbaka då all tid och uppmärksamhet har riktats mot systern. Amber bestämmer sig för att bryta sig loss från familjen, trots kraftiga protester från både mamman och systern och åker till Cornwall där hon flyttar in i ett hus tillsammans med några studenter. Till mamman säger hon att det handlar om en kort semester, men Amber har tänkt sig att stanna borta betydligt längre än så. Hon skaffar sig ett arbete på en restaurang och trivs bra i gemenskapen i huset.

Men det är något mystiskt med det gamla huset. Amber börjar höra underliga ljud från vinden på nätterna och känner märkliga dofter, men eftersom hon trivs så bra med sina nya vänner försöker hon att ignorera känslan av obehag. Fast när Amber blir sjuk och mamman och Poppy kommer för att ta hand om henne förvandlas Ambers liv till en mardröm.

Jag var inte riktigt beredd på de övernaturliga inslagen, då det skiljer sig mycket från Canns tidigare böcker, men det här är verkligen en läsvärd bok. En blandning av spänning, vänskap och romantik och framförallt tar den upp det svåra i att bli fri från en destruktiv relation.

Läs mer om författaren och hennes böcker på http://www.katecann.com/