Vad är ondska?
Varför stannar kvinnor kvar i relationer som är farliga?
Varför blir vissa människor psykopater?
Dessa frågor ställer sig Marianne Fredriksson i sin nya bok "Ondskans leende". Boken skildrar Stinas olycksdrabbade liv som inte är ödesbestämd, vilket författaren är tydlig med att förmedla. Människan har en fri vilja, men varför stannar hon då kvar hos en man som misshandlar henne och hennes nyfödda barn?
Fredriksson tar upp många viktiga frågor i sin nya roman men tyvärr ger hon också en hel del psykologiska floskler till svar vilket gör mig besviken. Jag har ofta tyckt att hennes romaner har fått oförtjänt mycket kritik av kulturelitens röster, men här och nu kan jag bara instämma i de röster som menar att hennes karaktärer är "allför grunda och platta".
Att beskriva "ondskan" är ingen lätt uppgift och jag tycker inte att Fredriksson tar sin egen berättelse på allvar. Hon tar inte hand om sina karaktärer. Tempot går i rasande fart. Stina gifter sig med Per och plötsligt får läsaren veta att han är psykopat och pedofil. I fragmenterade stycken får jag veta att Per, som spädbarn, låg i bakluckan på en bil då hans föräldrar körde in i en bergvägg. Fredriksson försöker påvisa en hjärnskada som förklaring till den komplexa diagnosen psykopat - och hon lyckas inget vidare. Tyvärr brister trovärdigheten tidigt i boken men jag var ändå tvungen att läsa ut boken för att se hur alla trådar i berättelsen skulle vävas samman... Det blev ingen vacker väv.
Marianne Fredriksson också skrivit bra böcker, tex "Simon och ekarna".
Inlägg
2 kommentarer:
Jag minns den första bok jag läste av Marianne Fredriksson, Den som vandrar om natten. Då gick jag i gymnasiet och blev helt fascinerad över berättelsen och hennes sätt att skriva. Förmodligen skulle jag uppfatta boken annorlunda idag om jag läste om den, men jag hoppas att jag skulle gilla den ändå. Nu blev jag både nyfiken och avskräckt från att läsa den senaste! ;-)
Jag upptäckte också Marianne Fredriksson under gymnasietiden och läste nästan allt hon hade skrivit då. Jag tyckte mycket om Paradisets barn. Det är kanske tid att läsa den igen och återupptäcka att hon faktiskt är en bra berättare...eller låta det vara ett bra gymnasieläsminne...
Min pendlingstid är utmärkt tid för läsning ;-)
Skicka en kommentar