Trilogi om de utsatta

Så är den då äntligen här: Rummet under golvet, sista delen i Kjell Johanssons delvis självbiografiska romantrilogi med namnet ”De utsatta”. Den första delen, Huset vid Flon, tyckte jag mycket om. I den skildras en utsatt familj från sonen Einars perspektiv, i Midsommarkransen i brytningstiden mellan 40- och 50-tal. Fadern är upptågsmakaren ”Greven av Kransen” med stora och vidlyftiga planer, men också en alkoholiserad hustyrann. Det blir inte en frossande ”eländesskildring”, utan en komplex berättelse som rymmer barnets livsvillkor, det sociala arvet, samhället i brytpunkten mellan det fattiga och det moderna och sist men inte minst – språklig finess.

Den andra delen i serien heter Sjön utan namn och blev nog lite av en ”mellanbok”, tycker jag, ett slags transportsträcka till finalen. I den får man följa Einars syster i modern tid, men med moderns begravning som avstamp för tillbakablickar på den klassresa som följt på det fattiga ursprunget.

Rummet under golvet utspelar sig tidsmässigt före Huset vid Flon. Mormodern från första romandelen och hennes ”hemlige” bror, blir nu huvudpersonerna. Brodern är berättarjaget och tecknar ner sitt liv från barndomens fattigstuga, genom tillvaron som gårdfarihandlare och tidvis fängelsekund. Han gifter sig med en kvinna som tillhör resandefolket och den allt hårdare tonen de möts av blir tydlig: en spegling också av samhällets förändring i stort. Ett mörkare stråk kan anas i berättelsen, men fortfarande finns mycket av det anekdotiska och komiska från framför allt den första delen kvar. Trots att jag bara hunnit drygt halvvägs in i boken, så känns det som om den verkligen knyter ihop berättelsen och fördjupar den, vilket gör hela trilogin till ett mästerverk!