På spaning efter den Sanning som flytt

Det är ett fascinerade fenomen, det här med människans enorma behov efter Sanning! I gårdagens Kobra intervjuades den, i mina ögon, väldigt sympatiske författaren David Sedaris - aktuell med novellsamlingen "Naken"- där han berättade en del om hur läsare förhåller sig till hans texter. Han berättade bla om att läsare kan komma fram till hans syskon, som han beskriver i sina texter, och säga att dom känner till allt! Jag undrar hur det går till? Hur kan den litterära texten bli Sanning i läsarens ögon? Har vi ett sådant stort behov av Sanning, i dessa postmoderna tider...

Debatten om sanningen i litteraturen fortsätter i dagens DN där Lisbeth Larsson ser en ny genre födas - Strip-lit - med publiceringen av Daniel Sjölins roman "Världens sista roman" och Maja Lundgrens "Myggor och tigrar". Litteraturen tar nya vägar och kritiker tycks snåra in sig i allt fler begrepp för att söka beskriva verkligheten, kanske närmare sanningen... Men vad är egentligen det nya i debatten? Har inte författare skrivit romaner, självbiografier, fiktiva biografier och självbiografiska romaner allt sedan romanens begynnelse (vem skrev den första svenska romanen? Fredrika Bremer eller August Strindberg? därom tvistar de...) Jo, men tilltalet och läsningarna är i förändring, tror jag. Och nu blir det kanske allt svårare för läsaren att tolka texten, varför alla dessa begrepp också behövs för att förstå. Bara för att Daniel Sjölins karaktär heter Daniel Sjölin betyder inte det att karaktären är författaren Daniel Sjölin eller privatpersonen Daniel Sjölin.

Men detta med texter och dess sanningshalt har diskuterats länge länge. En av mina aha-upplevelser när det gäller självbiografisk text kontra fiktiv text var när jag läste Åsa Mobergs bok "Simone och jag" där hon så precist beskriver Simnone de Beauvoirs förhållande till texter - Simones fiktiva texter är mer nära "sanningen" (läs: den egna rösten) än de självbiografiska texterna. I de fiktiva texterna kunde Simone släppa loss hela känsloregistret. När allt kommer omkring så är jag inte intresserad av Sanningen, det som intresserar mig är vems röst som talar (i texten) och vem som inte talar.

Mitt boktips blir därför "Mandarinerna" av Simone de Beauvoir, om du vill lära känna Simones röst.