Bokjuryns 10 i topp 2007

Resultatet i Bokjuryn 2007 är klart. Vilka alla vinnarna i de olika åldersklasserna blev kan du läsa om här.

På första plats i ålderskategorin 0-6 år kom ”Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen” av Jonna Björnstjerna. Det är roligt, tycker jag, eftersom detta är hennes första bilderbok. Hon är också serietecknare och illustratör.

I de övriga ålderskategorierna togs förstaplatserna av mer kända och etablerade författare. I kategorin 7-9 blev det ”Biblioteksmysteriet” av Martin Widmark.

Första platsen i kategorin 10-13 år kneps, inte helt oväntat, av ”Harry Potter och dödsrelikerna” av J.K. Rowling och vinnaren i kategorin 14-19 år blev ”Som jag vill vara” av Katarina von Bredow.

Tanken slår mig nu att man borde ha en motsvarande omröstning för vuxna. I litteraturvärlden vimlar det av pris och utmärkelser med professionella juryer, men när det gäller vuxenlitteratur saknas det ju faktiskt ett pris där vanliga människor får vara med och påverka. Eller är det någon som känner till något sådant pris?

Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers

Häromdagen slukade jag en riktig liten pärla. Tonåriga Claire och hennes mamma träffas sällan trots att de bor under samma tak. När Claire kommer hem från skolan har hennes mamma oftast gått till jobbet som läkare på sjukhuset och när mamman för ovanlighetens skull är ledig en kväll är Claire upptagen på annat håll. Den mesta kontakten dem emellan sker via PostIT-lappar på kylskåpet och det är denna kommunikation som läsaren får följa. I början är meddelandena ganska triviala av typen ”Claire, Peters bur behöver städas. Stackars kanin. Kram Mamma”, men efter att mamman fått en knöl i bröstet blir de alltmer känslosamma.

Den här fina, sorgliga boken grep mig från första stund. Läs den!

Krammärkning

Det har varit intressant att följa debatten som har pågått i Dagens nyheters kulturbilaga de senaste veckorna.

Den har handlat om huruvida barnböcker, och speciellt då böcker för små barn, ska ha en pedagogisk och fostrande roll eller om de konstnärliga värdena är viktigast. Som utgångspunkt har man Vilda förlag som med sin ”krammärkning” ska borga för att böckerna är granskade ur ett demokrati- mångfaldighets och jämställdhetsperspektiv. Invändningarna mot dessa böcker har varit att de istället låtit de konstnärliga värdena stå tillbaka.

En av böckerna som utgetts av Vilda förlag är ”Vilda säger nej” av Marie Bosson Rydell och Eva-Marie Wadman. I boken tas olika exempel upp då barn har rätt att säga nej, t.ex. till en faster som alltid vill kramas eller till äldre barn som vill att de yngre ska dra ner sina byxor. Budskapet är att man alltid har rätt till sin kropp. Jag tycker att det behövs böcker som den här men att den ska läsas tillsammans med en vuxen. Den är bra som utgångspunkt för samtal med barnen. Jag har tidigare som barnbibliotekarie fått frågor av förskolepersonal om någon barnbok med detta tema och inte kommit på någon annan än ”Pulvret säger nej”, så visst finns ett behov.

En annan bok från Vilda förlag är ”Sandalerna” av Anna och Martin Hedvall som handlar om pojkars rätt att ha rosa sandaler. Boken är skriven på hackiga rim och visst kan man läsa den som utgångspunkt för samtal med barnen men berättelsen i sig tycker inte jag ger mig någonting mer.

Det vore trist om alla barnböcker var så tillrättalagda som Vildas böcker. Böckerna berättar ju först och främst en historia som måste få berättas även om den är lite obekväm. Det är ju också så att böcker speglar det samhälle vi lever i. Den verklighet barnen möter, t.ex. på förskolan, är ju att närmare 100 % av personalen är kvinnor och att männen dyker upp endast när något behöver repareras…Därmed inte sagt att vi inte ska ha mer jämställdhet i barnböckerna.

Suveränt om surhet

Helena von Zweigbergks bok Ur vulkanens mun är verkligen en suverän studie av surhet! Boken handlar om ett par med två barn i 6-10-årsåldern, som åker på en veckas semster, trots att de inte har råd. De tänker att förhållandet behöver den här semestern, men istället blir förstås alla deras problem accentuerade. Den är så plågsam att jag inte klarade av att läsa ut den - redan dag två på deras semester hade jag fått nog, sen läste jag slutet och såg till min lättnad, att även om allt gått åt skogen, så ser de ljuset...

Feel good?

Jag har precis läst Berlinerpopplarna av Anna Ragde och tyckte mycket om den - precis som Eva gjorde och som hon skrivit om här! Det är bara en sak jag funderar över, nämligen uttrycket "feel good"! Berlinerpopplarna lanseras av förlaget som en feel good-roman, men hela historien är ju egentligen väldigt eländig! En kompis föreslog att "feel good" är ett annat uttryck för "lyckligt slut"? Själv kan jag tänka mig boken som film och att man antagligen kommer att uppleva slutet av boken, när de sitter runt det rätt oväntade julbordet, som charmigt - trots förtryck, hemligheter, nedgångna hus, dold nazism och känslomässiga svek till höger och vänster. Feel good = här sitter vi med alla våra tillkortakommanden och 60 år av lögner och svek och är så charmiga så charmiga och är tillsammans, trots allt? "Imorgon är en annan dag"!

Lev enklare. Idéer för en hållbar livsstil av Giséla Linde

Lev enklare av Giséla Linde

Böcker med signum Dok är en populär avdelning på biblioteket. Både på det sättet att det lånas ganska flitigt från den hyllan, men också att det ges ut en mängd böcker inom detta område som handlar om tillämpad psykologi. Lite grann att förstå sig själv, eller om att våga vara den man är utan att förställa sig.

I vår har ”Lev enklare idéer för en hållbar livsstil” av Giséla Linde givits ut.

Ibland passerar Dokböckerna mig utan att det känns som att de tillför mig något, men den här boken gillar jag. Det tog tid att läsa den, men Linde har skrivit på ett sådant sätt att jag måste tänka efter när jag läser den. Boken skildrar människors livssituationer, dels välbeställda men också dem i situationer som måste vända på örena. Författaren använder både sig själv och andra som redskap i sina funderingar kring att praktiskt leva enklare men kanske mer harmoniskt. Jag upplever det som att den är skriven utan pekpinnar och den är inte heller klämkäck.

Linde tar t ex upp ekonomi, ekologi, alla måsten, feng shui, stoppa shoppa, frivillig enkelhet och ofrivillig, tempo, energi, skapa, utmana och våga.

Varje kapitel avslutas med ”Gör något”. Dessa aktiviteter och idéer är upp till en själv om man vill prova. Men en del av dem kittlar min nyfikenhet som att ”skapa med händerna”, att våga prova, kanske känna igen något som man har gjort tidigare i livet och tyckt om, att det duger, man blir glad själv av att hitta på och våga.

Författaren hänvisar också till andra personer och en del tillika författare. Så t ex Wilfrid Stinissen, som i sina böcker ibland tar upp meditation. Denna Stinissen är en person som tidigare har gjort stort intryck på mig. Så det är kanske också därför som ”Lev enklare” känns för mig som en ärlig bok som jag tar till mig.
En del av böckerna i hennes litteraturlista finns på biblioteket.

Giséla Linde arbetar både som frilansjournalist och som silversmed, ett liv som hon har valt.

I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra

En intressant läsupplevelse fick jag med Pontus Herins I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra, en bok som fått en hel del uppmärksamhet i media.
Pontus Herin är uppvuxen i Djursholm men bestämmer sig för att flytta till Tensta med sin sambo och 2-årige son. Familjen blir kvar i ett par år. Sonen börjar i förskola där han är enda barnet med två svenska föräldrar. Herin själv har kvar sitt arbete som ekonomijournalist på Veckans affärer, men på sin lediga tid engagerar han sig friskt i förortslivet. Han blir läxhjälpare på biblioteket, träffar nya bekanta i herrbastun i simhallen, möter eldsjälar, går på kulturkvällar, pratar med föreningsmänniskor, arkitekter och imamer.

Den ensidiga bilden av Tensta före flytten delar han med många andra, dvs gråa betongkomplex (det man ser från E18) och kriminalitet, knark och skadegörelse (det man läser om i tidningarna). Jag gillar att han öppet redogör för sina fördomar, men förvånas också av dem eftersom de är så överdrivna. Ett skönt svar ger Tenstabloggaren Annelie här. Jag har själv arbetat i stadsdelen i 6 år både dag- och kvällstid och har aldrig upplevt Tensta som en farlig plats.

Herin drar intressanta paralleller till sin egen uppväxt i Djursholm som ju också är en segregerad förort. Boken innehåller också diskussoner om bostadspolitik, integrationsfrågan och klasskillnader. En spännande idé och ett bra upplägg, men ändå känner jag mig lite kluven till hela "projektet". Kajsa Ekis Ekman sätter ord på mina tankar i DN:
"Men boken är inte bara en berättelse om en familj som flyttar till en annan del av Stockholm och får nya vänner, utan den presenteras som något betydligt större än så. Herin är inte bara en människa utan en Journalist med stort J, som "wallraffar" på okänd mark med uppdrag att "utmana sina fördomar". Det framställs som något oerhört sensationellt att just han har kommit dit: nu ska vi få veta sanningen om denna okända plats! Trots att människor hela tiden flyttar till Tensta från alla världens hörn gör boken sken av att berätta något "vi" inte visste om en främmande plats som journalisten "upptäckt" åt oss."