I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra

En intressant läsupplevelse fick jag med Pontus Herins I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra, en bok som fått en hel del uppmärksamhet i media.
Pontus Herin är uppvuxen i Djursholm men bestämmer sig för att flytta till Tensta med sin sambo och 2-årige son. Familjen blir kvar i ett par år. Sonen börjar i förskola där han är enda barnet med två svenska föräldrar. Herin själv har kvar sitt arbete som ekonomijournalist på Veckans affärer, men på sin lediga tid engagerar han sig friskt i förortslivet. Han blir läxhjälpare på biblioteket, träffar nya bekanta i herrbastun i simhallen, möter eldsjälar, går på kulturkvällar, pratar med föreningsmänniskor, arkitekter och imamer.

Den ensidiga bilden av Tensta före flytten delar han med många andra, dvs gråa betongkomplex (det man ser från E18) och kriminalitet, knark och skadegörelse (det man läser om i tidningarna). Jag gillar att han öppet redogör för sina fördomar, men förvånas också av dem eftersom de är så överdrivna. Ett skönt svar ger Tenstabloggaren Annelie här. Jag har själv arbetat i stadsdelen i 6 år både dag- och kvällstid och har aldrig upplevt Tensta som en farlig plats.

Herin drar intressanta paralleller till sin egen uppväxt i Djursholm som ju också är en segregerad förort. Boken innehåller också diskussoner om bostadspolitik, integrationsfrågan och klasskillnader. En spännande idé och ett bra upplägg, men ändå känner jag mig lite kluven till hela "projektet". Kajsa Ekis Ekman sätter ord på mina tankar i DN:
"Men boken är inte bara en berättelse om en familj som flyttar till en annan del av Stockholm och får nya vänner, utan den presenteras som något betydligt större än så. Herin är inte bara en människa utan en Journalist med stort J, som "wallraffar" på okänd mark med uppdrag att "utmana sina fördomar". Det framställs som något oerhört sensationellt att just han har kommit dit: nu ska vi få veta sanningen om denna okända plats! Trots att människor hela tiden flyttar till Tensta från alla världens hörn gör boken sken av att berätta något "vi" inte visste om en främmande plats som journalisten "upptäckt" åt oss."