Krammärkning

Det har varit intressant att följa debatten som har pågått i Dagens nyheters kulturbilaga de senaste veckorna.

Den har handlat om huruvida barnböcker, och speciellt då böcker för små barn, ska ha en pedagogisk och fostrande roll eller om de konstnärliga värdena är viktigast. Som utgångspunkt har man Vilda förlag som med sin ”krammärkning” ska borga för att böckerna är granskade ur ett demokrati- mångfaldighets och jämställdhetsperspektiv. Invändningarna mot dessa böcker har varit att de istället låtit de konstnärliga värdena stå tillbaka.

En av böckerna som utgetts av Vilda förlag är ”Vilda säger nej” av Marie Bosson Rydell och Eva-Marie Wadman. I boken tas olika exempel upp då barn har rätt att säga nej, t.ex. till en faster som alltid vill kramas eller till äldre barn som vill att de yngre ska dra ner sina byxor. Budskapet är att man alltid har rätt till sin kropp. Jag tycker att det behövs böcker som den här men att den ska läsas tillsammans med en vuxen. Den är bra som utgångspunkt för samtal med barnen. Jag har tidigare som barnbibliotekarie fått frågor av förskolepersonal om någon barnbok med detta tema och inte kommit på någon annan än ”Pulvret säger nej”, så visst finns ett behov.

En annan bok från Vilda förlag är ”Sandalerna” av Anna och Martin Hedvall som handlar om pojkars rätt att ha rosa sandaler. Boken är skriven på hackiga rim och visst kan man läsa den som utgångspunkt för samtal med barnen men berättelsen i sig tycker inte jag ger mig någonting mer.

Det vore trist om alla barnböcker var så tillrättalagda som Vildas böcker. Böckerna berättar ju först och främst en historia som måste få berättas även om den är lite obekväm. Det är ju också så att böcker speglar det samhälle vi lever i. Den verklighet barnen möter, t.ex. på förskolan, är ju att närmare 100 % av personalen är kvinnor och att männen dyker upp endast när något behöver repareras…Därmed inte sagt att vi inte ska ha mer jämställdhet i barnböckerna.