Den siste vännen
Den siste vännen av Tahar Ben Jelloun är kanske en ganska banal historia om vänskap berättat ganska traditionellt - tre vänner ger varsin version av ett händelseförlopp? Ändå grep den tag i mig och jag vågar nästan säga att jag tycker att detta var En Bra Bok!
Berättelsen börjar i Marocko där Ali och Mamed hittar varandra på skolan där de går och de blir vänner. Berättelsen följer dem sedan genom livet, via en mycket upprörande skildring av hur de båda hamnar i fängelse, fram till att de är mogna män med familjer - Mamed har emigrerat till Sverige och hans skildring av Sverige kontra Marocko är väldigt bra. Men en dag skickar Mamed ett brev till Ali där han förklarar att deras vänskap är över - och aldrig varit annat än en illusion!
När jag lämnade tillbaka boken såg jag att jag är den enda som lånat den. Kan det bero på omslaget? Hursomhelst hoppas jag att fler hittar till denna, mycket lättlästa men engagerande bok!
Inlägg
1 kommentar:
Jag tycker mycket om Tahar Ben Jellouns berättarstil. Ofta har hans berättelser flera jagberättare som flätas samman på ett skickligt sätt. Det tycks även som om magi (möjligen något som liknar magisk realism) och berättelsen i sig spelar en stor roll i hans författarskap. Många av hans karaktärer blir till genom att berätta sin historia. I "Den ödesdigra natten", som är en av mina favoriter, berättar Zina om den ödesdigra natten då hon föddes. En födelse som bringar olycka i släkten vilket gör att hon blir dömd för evig tid. Läsaren får här följa tre berättare i olika tider och Zinas historia är fängslande och ödesmättad. Zina överlever genom berättelsen. Tahar Ben Jelloun är en stor berättare tycker jag.
Skicka en kommentar