Bitterfittan, igen

Anna-Stina skrev tidigare om Maria Svelands bok med titeln jag har svårt att säga högt. Till skillnad från Anna-Stina blev jag väldigt uppmuntrad av boken! Jag tycker den formulerade ett dilemma som jag själv befunnit mig i men haft svårt att verbalisera. Det sympatiska med boken är, tycker jag, att den tecknar goda porträtt av båda personerna i relationen - båda har de bästa av föresatser, ingen av dem är korkade eller elaka och ändå blir det så komplicerat!
I Sverige (och i boken) talas mycket om strukturer, och gärna manliga maktstrukturer. Själv har jag länge önskat en diskussion om de kvinnliga maktstrukturerna. Så länge kvinnorna inte släpper makten över hemmet (t.ex. normen för hur ett hem ska se ut. Jag känner många kvinnor som skriver listor till sina män på vad de ska göra, var de ska dammsuga, vad de ska handla osv) så fördröjs jämlikheten. Min teori är att makten över maten är den yttersta makten i hemmet. Jag tycker detta kan illustreras av delen i Maria Svelands bok när kvinnliga huvudpersonen är mycket sjuk, men två damer från Amningshjälpen (själv brukade jag kalla dem för "Amnings-stjälpen" pga deras totala brist på lyhördhet och nästan fundamentalistiska inställning till amning) gör allt för att amningen till varje pris ska fortsätta. Missförstå mig rätt: jag är absolut för amning, men i boken blev det en tydlig symbol för den kvinnliga maktstrukturen.
"Det gäller att bita ihop och härda ut. Eller?" skriver Anna-Stina. Ibland är det ju så. Om man tar barnets perspektiv, och ställer sig själv lite vid sidan. Och det är det värt!