Läsecirkel med tema Afrika - Träff III. Att känna stolthet

I lördags (28 okt.) träffades vi i läsecirkeln igen. Till denna gång hade vi läst mysdeckaren "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vem tycker inte om denna berättelse? Vi var rörande överrens om bokens mysfaktor. Och det var bra, tycker jag, att erfarenheten av kontinenten Afrika fick vara mysig och trevlig för en stund.

Romanen handlar om Mma Ramotswe som öppnar en detektivbyrå i hjärtat av Botswana. Hon löser vardagsmysterier med känsla och förnuft. Och hon är stolt över sitt land och sin kultur: "Jag älskar vårt land, och jag är stolt över att vara motswana. Det finns inget land i Afrika som kan hålla huvudet lika högt som vårt." Denna stolthet förmedlas på ett sympatiskt sätt. Vi i cirkeln påmindes då om Corinne Hofmanns "Den vita massajen", som vi pratade om förra gången, - där saknades stoltheten över landet och kulturen, där var temat istället vantrivsel. Vi diskuterade också kontinenten Afrika och att skildringarna från denna stora kontinent kan se väldigt olika ut. Den afrikanska litteraturens motivkretsar har dock ofta gemensamma drag, som tex. att religionen uppmärksammas, kvinnans situation och att den geografiska miljön är placerad i Afrika.

Vi läste också en artikel i tidningen SOS-barnbyar (Se tidigare inlägg i bloggen) som handlar om det "verkliga" Botswana, ett land som är hårt drabbat av AIDS. Att McCall Smith "blundar" inför detta problem, i litteraturen, är möjligen medvetet och genomtänkt. Vi behöver också trevliga och mysiga berättelser från ett drabbat land. Botswana är mer än ett AIDS-drabbat land. Vi i cirkeln fastnade alla för berättelsen om Nandira och Jack - snacka om kärlekens list!

Till nästa gång läser vi Nadine Gordimers (nobelpristagare i litteratur 1991) nya roman "Börja leva". Vi reser vidare i det litterära Afrika, nu till Sydafrika som är Gordimers hemvist. Följ med du också!

Mystik i Istanbul

Nu har jag precis läst en mycket märklig roman av årets nobelpristagare i litteratur, Orhan Pamuk och jag känner mig lite upprymd. Romanen "Den vita borgen" är en labyrintisk historisk roman där huvudpersonens identitet vänds ut och in, där speglingen i en annan människan blir total och där Istanbuls mystik är ständigt närvarande.

Berättelsen ramas in av encyklopedisten Faruk som 1982 hittar manuset "Den vita borgen" och så här berättar Faruk alldeles i början av boken: "De som läser dedikationen i bokens början kommer kanske att fråga sig om den har någon personlig betydelse. Jag antar att viljan att se allt i ett sammanhang är en ovana för vår tid. Eftersom jag också smittas av den sjukdomen publicerar jag den här berättelsen".

Nu vill jag läsa mer av Pamuk...

Författarkändisar och litteraturpris

Dagens författare blir allt mer uppmärksammade i media och oj vad mycket bokreklamen måste kosta. Författarrollen och synen på författaren är i förändring. Nu sitter författaren inte längre på sin kammare och skriver för att skrivandet blivit ett kall, ett måste för att överleva (existentiellt, ideologiskt eller vad det nu kan vara). Nu måste de ut på turné med sin nya bok. Författaren har blivit en kändis bland andra... eller? Har författaren rent av blivit en rockstar... nej, kanske inte.

Hur som helst är det roligt att det går bra för Sveriges två största deckardrottningar just nu. Härromdagen fick Camilla Läckberg "Folkets Litteraturpris" (100 000) - ett nytt pris som delas ut av Rix FM och Bokia. Alla har kunnat rösta via bokhandelns hemsida och via radio. Extra kul att inte Marklund vann, hon kom tvåa. Den andra deckardrottningen i Sverige just nu är Åsa Larsson som är nybliven krönikor i City Stockholm. Men det tycks som om Larsson känner sig lite obekväm som kändisförfattare... Läs krönikan!

Annorlunda fotobok

Är det snyggt med bilder där fotomotivets ögon lyser röda av en framifrån slående blixt? Eller bilder som är suddiga, eller där kroppsdelar klipps av i sökaren?

Ja, det är det faktiskt! I den spännande fotoboken Ajax & Kingston får vi följa två katter, en Oriental och en Devon Rex i deras vardag. Fotograferade av Lars Sundh. Boken vann priset Bästa fotobok 1997 (Svenska fotografers förbund). Boken saknar text, bilderna säger mer än tusen ord...

Boken finns inte längre på alla bibliotek, men den går faktiskt bra att fjärrlåna.

Äntligen?

Årets nobelpris i litteratur har tilldelats den turkiske författaren Orhan Pamuk - "som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning". Ja, vad ska man säga? Inte en kvinna i år heller och inte min favorit Milan Kundera. Men jag tycker det är ett bra val. Nu vill jag genast läsa "Den svarta boken". Vad tycker ni. Vann rätt författare?

Hedvig och Max-Olov

Hedvig och Max-Olov av Frida Nilsson är en kapitelbok för barn i åldern ca 7 - 9 år. Detta är en fortsättning på den första boken vars titel är Hedvig.

I boken om Hedvig och Max-Olov får man som läsare möta Hedvig som nu går i årskurs 2. Jag tycker att boken skildrar delar om hur livet kan te sig när man är 8 år. Hur det är att bli tvingad till att säga förlåt. Svårigheter att stå emot godisfrestelser när kompisarna suktar med kolor. Hur man svänger sig med sanningen, ja kanske rent av ljuger för man vill ju vara som sina kompisar. Och att retas och slåss hur får man göra det egentligen? Ja, så är då det där ordet "förlåt".

Vem är Max-Olov? Läs och ni får veta vem det är som kanske gör att Hedvig trasslar till det för sig lite då och då.

Läsecirkel med tema Afrika - Träff II. Vantrivs vi i kulturen?

I lördags (30 sept.) träffades läsecirkeln på Håbo bibliotek för att prata om "Den vita massajen" av Corinne Hofmann. Vi började med fika och sedan var diskussionen igång. Boken är en sann historia om Corinne Hofmanns resa till Afrika.

Diskussionen kring "Den vita massajen" spände kring vitt skilda ämnesområden, från kulturkrockar och svartsjuka till tidsuppfattning och språk, och åsikterna gick isär. Någon menade att boken inte alls var läsvärd – Boken bekräftar våra fördomar om det afrikanska folket – och en annan läste med stor förtjusning och fascination allt som Corinne Hofmann skrivit. Läsecirkeln uttryckte olika uppfattningar om Hofmanns resa – någon tyckte att Hofmanns mod att, som ensam kvinna, överge "allt" för att leva med en massaj i Mombasa var det mest fascinerande och en annan tyckte att hennes resa var huvudlös och oförståelig. Läsecirkeln frågade sig hur hon egentligen kunde. Hur gick det till? Funderingar kring varför hon inte lärde sig det afrikanska språket diskuterades och läsecirkeln lyssnade nyfiket då en av deltagarna, som själv arbetat i Afrika, berättade om sina erfarenheter.

Vi pratade också en del om överläge/underläge. Hofmann kom till Afrika som västerländsk turist med den västerländska överordnade kulturen i bagaget, (Läs om imperialismens och kolonialismens historia i tex. Sven Lindqvists "Utrota varenda jävel" och Joseph Conrads "Mörkrets hjärta"). I Afrika var hon "överlägsen" i sin kultur men då hon gifte sig med Lketinga var hon, som kvinna i den afrikanska kulturen, i underläge, (knappast mer värd än en get).
Denna dubbelhet tar sig också uttryck i texten på olika sätt. Ett tydligt exempel är två olika kapitellrubriker som är placerade på ett mittuppslag i boken – "Främling i Schweiz" och "Hemma i Afrika". Är det så att vi vantrivs i kulturen? Eller är det en förenklad tolkning på denna dubbelhet?

Jag fick med mig nya funderingar efter träffen och det fina är ju att alla läsningar och tolkningar får utrymme i en läsecirkel. Ingen har rätt och ingen har fel. När de olika läsningarna möts - det är då det blir spännande! Till nästa gång läser vi "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vad tycker du om denna "mysdeckare"? Kom med och diskutera.

Vacker och poetisk roman- "nu vill jag sjunga dig milda sånger"

Jag har läst boken nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Jag inte riktigt hur jag ska tipsa om den här boken utan att låta alltför klyschig men jag ska göra ett försök. Den här boken är en vacker och gripande bok om vänskap, kärlek och sorger. Boken handlar om två kvinnors möte och framväxande vänskap. Den yngre beresta men hemåtvändande kvinnan möter den äldre kvinnan som blev kvar på samma plats hela sitt liv. Mellan dess olika kvinnor växer en vänskap fram och de båda kvinnorna börjar berätta sina livshistorier för varandra. Även vi får ta del av dessa, som innehåller mycket kärlek men även sorger. Historien är väldigt fint berättad och jag tycker att hela boken känns väldigt poetisk och vacker. Den poetiska känslan förstärks av att varje kapitel inleds med en textrad från olika dikter, oftast kända svenska sådana. Dessa rader anspelar på innehållet i kapitlen. Bokens författare kommer från Sverige, där boken också utspelar sig, men hon är sedan många år tillbaka bosatt på Nya Zeeland. Där blev boken när den kom ut en jätte succé. Nu finns den alltså också översatt till svenska. Denna bok är en av mina bättre läsupplevelser på länge och jag rekommenderar den starkt!

Mytens förtrollande värld

Theodor Kallifatides nya roman "Herakles" berättar om den grekiske mytens hjälte och hans 12 stordåd. Det speciella med romanen är att hjälten är komplex. Herakles tecknas stundtals med ganska mänskliga drag mitt i alla machobeskrivningar av slagsmål och erövringar. Herakles har en del fel och brister, ibland tycks det som om han faktiskt har känslor. Men hjälten förstår inte sina egna känslor och vet inte vad han ska göra med dem. Herakles är knappast en sympatisk figur, men han lever upp till den skapade myten om sig själv och han lider.

Kallifatides har gjort ett litet konststycke med denna roman. Romanen är skriven på ett enkelt språk med korta meningar och luftig text. Intrigen har flera nivåer, jag kan läsa den som en spänningsroman och hjältesaga eller som ett uttryck för vår moderna tids behov av superhjältar. (En recensent menade att antikens hjältar är dagens skurkar.) Jag började fundera, under läsningen, på vad myten säger oss i dag och den moderna människan. Kallifatides är en mästare på att ringa in komplexa förhållanden med ytterst få ord.

En del av min upprymdhet kring "Herakles" kan bero på att jag var på Unga Klara i helgen och såg dramat "Alkestis" med regi av Suzanne Osten. Liksom Kallifatides går Osten till mytens förtrollande värld för att möjligen berätta något om vår samtid. Alkestis är väldigt dramatiskt. Alkestis är gift med kung Admetos och de har barn tillsammans. Eftersom mannen retat upp gudarna måste han dö. Alkestis offrar sig och dör i hans ställe. Kvar på scenen står en förtvivlad man i sorg och en moderlös flicka. De existentiella frågorna hopar sig. Är straffet att bli lämnad ensam större än döden? Valde Alkestis döden för att det var minst smärta för henne? Och hur kan man tolka det här med att kvinnan offrar sig för mannen? Vem gör det aktiva valet?

Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken "Herakles" och därefter se ett grekiskt drama på teater, gärna "Alkestis". Berättelsen om Alkestis återberättar också Kallifatides i "Herakles" och han har ett litet annorlunda perspektiv på hennes roll, (offerrollen). Den här upplevelsen kommer stanna kvar!

Feel good...eller?

Serien om Damernas detektivbyrå har jag hittills upplevt som typisk feel-good-litteratur. Berättelsen om Mma Ramotswe och hennes detektivfall har liksom lunkat fram i en varm känsla av att det dagliga livet i Botswana trots allt är ganska behagligt. Säkert har ni läst att många delar den känslan och att det numera arrangeras resor till Botswana där man kan besöka de platser McCall-Smith beskriver. Den senaste boken i serien heter Livets skafferi och är precis lika trevlig som de föregående. I senaste numret från SOS-barnbyar finns också ett reportage om den barnby i Tlokweng som beskrivs i böckerna. Man blir ganska beklämd av att läsa att 40 % av Botswanas befolkning är bärare av HIV-viruset, att medellivslängden, som 1990 var 59 år beräknas vara 29 år 2010 och att då var fjärde barn kommer att vara föräldralös. Botswana är ett av världens hårdast drabbade länder vad gäller AIDS.
Plötsligt känner jag att jag sätter de "trevliga" böckerna lite grann i halsen och att feel good blir feel bad...
Kanske är det därför McCall-Smith numera skriver en serie som kallas Filosofiska Söndagsklubben där etiska frågor diskuteras i en lagom trevlig engelsk miljö.

Trilogi om de utsatta

Så är den då äntligen här: Rummet under golvet, sista delen i Kjell Johanssons delvis självbiografiska romantrilogi med namnet ”De utsatta”. Den första delen, Huset vid Flon, tyckte jag mycket om. I den skildras en utsatt familj från sonen Einars perspektiv, i Midsommarkransen i brytningstiden mellan 40- och 50-tal. Fadern är upptågsmakaren ”Greven av Kransen” med stora och vidlyftiga planer, men också en alkoholiserad hustyrann. Det blir inte en frossande ”eländesskildring”, utan en komplex berättelse som rymmer barnets livsvillkor, det sociala arvet, samhället i brytpunkten mellan det fattiga och det moderna och sist men inte minst – språklig finess.

Den andra delen i serien heter Sjön utan namn och blev nog lite av en ”mellanbok”, tycker jag, ett slags transportsträcka till finalen. I den får man följa Einars syster i modern tid, men med moderns begravning som avstamp för tillbakablickar på den klassresa som följt på det fattiga ursprunget.

Rummet under golvet utspelar sig tidsmässigt före Huset vid Flon. Mormodern från första romandelen och hennes ”hemlige” bror, blir nu huvudpersonerna. Brodern är berättarjaget och tecknar ner sitt liv från barndomens fattigstuga, genom tillvaron som gårdfarihandlare och tidvis fängelsekund. Han gifter sig med en kvinna som tillhör resandefolket och den allt hårdare tonen de möts av blir tydlig: en spegling också av samhällets förändring i stort. Ett mörkare stråk kan anas i berättelsen, men fortfarande finns mycket av det anekdotiska och komiska från framför allt den första delen kvar. Trots att jag bara hunnit drygt halvvägs in i boken, så känns det som om den verkligen knyter ihop berättelsen och fördjupar den, vilket gör hela trilogin till ett mästerverk!

Historiskt / flärdfullt

Jag vill tipsa om två ganska olika böcker som jag nyligen har läst. Den ena är Agneta Pleijels nya roman Drottningens chirurg, som utspelar sig i begynnelsen av den gustavianska eran i Stockholm. Kirurgin är fortfarade till stor del ett hantverk, att jämställa med barberarens. Medicinen och kirurgin har långt kvar innan de kan räknas höra till samma vetenskap.

I denna brytningstid verkar kirurgen Schützer, som grubblar över och utforskar kvinnokroppens många hemligheter. Det bästa med romanen är att man rycks med i Schützers nyfikenhet och man känner verkligen pionjärandan. Här tas nya kliv på vetenskapens stigar.

En helt annan berättelse är den om Londontjejen Becky, vars öde man kan följa i En shopaholics bekännelser. Becky har det egentligen ganska bra. Det är bara det att hennes stora passion, att shoppa, håller på att leda till stor katastrof. Det är inte mycket man inte kan förtränga under en bra shoppingrunda. Vilket är bra, eftersom Becky vantrivs så på jobbet. Men synd, eftersom Becky lever över sina tillgångar. Mysig chick lit!

Vad är ondska?

Varför stannar kvinnor kvar i relationer som är farliga?
Varför blir vissa människor psykopater?

Dessa frågor ställer sig Marianne Fredriksson i sin nya bok "Ondskans leende". Boken skildrar Stinas olycksdrabbade liv som inte är ödesbestämd, vilket författaren är tydlig med att förmedla. Människan har en fri vilja, men varför stannar hon då kvar hos en man som misshandlar henne och hennes nyfödda barn?

Fredriksson tar upp många viktiga frågor i sin nya roman men tyvärr ger hon också en hel del psykologiska floskler till svar vilket gör mig besviken. Jag har ofta tyckt att hennes romaner har fått oförtjänt mycket kritik av kulturelitens röster, men här och nu kan jag bara instämma i de röster som menar att hennes karaktärer är "allför grunda och platta".

Att beskriva "ondskan" är ingen lätt uppgift och jag tycker inte att Fredriksson tar sin egen berättelse på allvar. Hon tar inte hand om sina karaktärer. Tempot går i rasande fart. Stina gifter sig med Per och plötsligt får läsaren veta att han är psykopat och pedofil. I fragmenterade stycken får jag veta att Per, som spädbarn, låg i bakluckan på en bil då hans föräldrar körde in i en bergvägg. Fredriksson försöker påvisa en hjärnskada som förklaring till den komplexa diagnosen psykopat - och hon lyckas inget vidare. Tyvärr brister trovärdigheten tidigt i boken men jag var ändå tvungen att läsa ut boken för att se hur alla trådar i berättelsen skulle vävas samman... Det blev ingen vacker väv.

Marianne Fredriksson också skrivit bra böcker, tex "Simon och ekarna".

Läsa HÖGT...

...för sina barn är roligt! Vill man ha en rolig bok att läsa tycker jag att man ska välja Hedvig! av Frida Nilsson. En tjej på 7 år som bejakar sina mörka sidor, för givetvis ska man rita snoppar på påskkorten till sina grannar när de nu har den dåliga smaken att inte vara där och dela ut godis när man klätt ut sig till fin påskakärring? Och visst ska elaka mat-tanten förtjäna att få en elektrisk stöt som hämnd för att man tvingats äta ett stort lass blodpudding(fast man sa pyttelite!)?

Ingen är så söt som du ;-)

Jag har nyss läst ungdomsboken Ingen är så söt som du ;-) av Siv Widerberg. Huvudpersonen i boken är 14-åriga Emine vars bästa kompis Sofi råkar ut för en pedofil när hon chattar på nätet.
Sofi mår väldigt dåligt men vågar inte berätta för någon annan än sin kompis som får lova att hålla tyst om vad som hänt. Sofi blir allt sämre och måste till slut tas in på sjukhus. Emine orkar till slut inte med att vara den enda som vet och berättar allt för sin mamma. Boken handlar sedan om hur Emines mamma med hjälp av en manlig vän själv går ut på nätet och genom att utge sig för att vara olika unga flickor försöker hitta pedofilen. Jag tycker att boken behandlar ett angeläget ämne och kanske skulle kunna användas i skolan som diskussionsunderlag.Boken tar också upp hur svårt det kan vara när ens bästa vän mår dåligt. Som vuxen läsare får man en skrämmande insikt i vad som kan hända när barn chattar.

Välkommen till Håbo biblioteks Läsecirkel - träff I.

I lördags (den 2 september) startade en Läsecirkel med tema Afrika på Håbo bibliotek. Läsecirkeln träffas en gång i månaden för att fika och prata om de böcker vi läst.

Du som vill vara med i Läsecirkeln men som inte har möjlighet att komma till biblioteket kan följa cirkelns läsning här på Barbabloggen. Här kan du också diskutera de böcker vi läser och dela med dig av Din läsupplevelse.

På första träffen pratade vi om vilka böcker vi ska läsa. Till nästa träff (den 30 september) läser vi "Den vita massajen" av Corinne Hofmann.

Vi fikade och jag berättade lite om den Afrikanska litterära traditionen. För den som vill få en introduktion i Afrikansk litteratur rekommenderar jag MACONDO - en webbsida som uppmärksammar litteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern i svensk översättning.

Har du läst "Den vita massajen"? Är den läsvärd? Är den överskattad? Är det egentligen litteratur eller är det den mest fascinerade bok du läst? Kom med och diskutera! Min personliga grundinställning är att alla människor, trots olikheter mellan kön, klass och etnicitet, i grunden är mer lika varandra än olika. Vilka likheter mellan kulturerna lyfter Corinne Hofmann upp i "Den vita massajen"?

"Feel bad"-litteratur

Jag har just läst ut Carina Rydbergs nya bok Den som vässar vargars tänder. En efterlängtad roman av många, tror jag. Rydberg skriver helt lysande, men denna bok är inte någon njutning att läsa. Den är spännande, men på ett mycket olycksbådande sätt. Trots det kan jag verkligen rekommendera boken till den som tycker om litteratur med svärta.

I korta drag handlar romanen om ett syskonpar, bror och syster, som är svårt psykiskt märkta av fruktansvärda upplevelser i barndomen. De två hanterar dock sina mentala sår på olika sätt, och kombinationen av hur de psykiska symtomen yttrar sig i vuxen ålder blir helt ödesdiger.

Dömd till döden

För en tid sedan läste jag en skönlitterär dokumentär av Freidoune Sahebjam.
På ett sätt vill jag inte att någon ska behöva läsa denna text och på ett annat sätt vill jag att alla ska läsa den.

Berättelsen heter "Den stenade kvinnan" och skildrar en verklig händelse i sydöstra Iran.
Titeln berättar i stort vad boken handlar om. I en by i bergen bor en kvinna vid namn Soraya. Hon är mor till många barn och mannen hon lever med har tröttnat på henne. Soraya gifte sig inte för kärleks skull när hon var 13 år. Ingen i byn ifrågasätter äktenskapet. Det är inget konstigt att gifta bort sina barn till en man som kan försörja familjen. I byn råder den islamska lagen och den lagen är skapad och tolkad av männen.

När Sorayas man anklagar henne för äktenskapsbrott har han förberett sig noga och skapat allianser i byn. Soraya är försvarslös och ordlös. Ordets makt är mannens och ni kan nu föutsäga hur det ska sluta. Det är nästan outhärdligt att läsa den till sista raden.

En viktig bok men inget för den känslige. Den lämnar ingen oberörd.

Freidoune Sahebjam är dödsdömd i Teheran för att han kritiserar landets fundamentalistiska och religiösa politik. Han är sedan många år bosatt i Frankrike. 1987 återvände författaren i hemlighet till sitt hemland för kunna skriva "Den stenade kvinnan".

Stillsamt

Vem vågar sommaren? är Katarina Kieris nya roman. För första gången skriver Kieri prosa för vuxna. Vi känner sedan tidigare till hennes ungdomsböcker. Dansar Elias? Nej! fick Augustpriset för något år sedan. Katarina Kieri skriver också lyrik.

Den nya romanen är en bok som berättas i ett långsamt tillstånd. Här finns inte särskilt mycket yttre action, utan boken rör sig kring förskolläraren Majkens inre värld. Kring vem hon är, var hon kommit från och varför allt blev som det blev. Men också kring hur framtiden kan komma att te sig.

Majken har lånat ett sommarhus av sin granne medan hennes barn är på västkusten med sin pappa. Vistelsen i huset innebär att Majken kommer sin granne närmare, helt ofrivilligt, trots att grannkvinnan inte är fysiskt närvarande. Majken får dock oväntat besök...

Vem vågar sommaren? skulle jag vilja påstå är en roman som handlar om existentiella frågor. Jag vill rekommendera den till alla som vill sänka tempot stund och reflektera över tillvaron.

Konsten att vara snäll

Jag har nyss läst klart Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. Det är helt klart den mest upplyftande bok som jag har läst på länge. Tänk om alla människor på hela jorden kunde ta till sig tanken att vara snälla. Enligt författaren så spelar det faktiskt inte så stor roll varför man är snäll mot andra, vare sig det är för att man mår bra av det eller för att man har andra egoistiska själ.