Långsam läsning...

... behövdes för att läsa "Tusen strålande solar" som jag hade stora förväntningar på. Att läsa långsamt betyder inte seg och uttråkande text för mig, jag läser långsamt när texter är fyllda med trauma - så jag behöver pausa i texten för att ta mig vidare - eller när texter utmanar mig med experimentella finurligheter - så att jag vill läsa finurligheterna om och om igen.

"Tusen strålande solar" är en berättelse som saknar språkexperiment, den är fylld med liv. Den är som en förlängning av Khaled Hosseinis första roman "Flyga drake". Kritiker menade att kvinnans perspektiv saknades i "Flyga drake". Nu i "Tusen strålande solar" berättar Hosseini om två kvinnors liv. Scenen är densamme som i första romanen, Afghanistan och berättelsen rör sig i samma kronologiska tidsperspektiv som tidigare. Att ge kvinnorna en röst ger en ny berättelse med tvångsgifte, misshandel och förtryck, men också livslång kärlek och en vänskap som räddar liv.

Mina förväntningar infrias, men jag vill ändå främst tipsa om "Flyga drake" för er som inte läst den ännu. I "Flyga drake" finns ett driv, både språkligt och strukturellt - nästan varje kapitel är uppbyggd med en början, mitt och slut - vilket gör att berättelsen får en lysande dynamik.

För er som läst "Flyga drake" kan jag bara säga att jag inte blev besviken på "Tusen strålande solar". Förrutom kvinnornas starka röster är romanen en hyllning till Afghanistan. Landet och främst staden Kabul hyllas med avskedsraderna:

Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak

Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar