Biscotti

Biscotti av Cheryl Lindblad

Att baka småbröd och göra skorpor har inte varit något för mig.
Men under hösten har Håbo bibliotek köpt in en bok, ”Biscotti” av Cheryl Lindblad.

Innehållet talar verkligen om för en att nu är det dags att testa det goda baket igen. Boken innehåller en mängd olika recept på biscotti. Det går att variera smaken med kryddor, choklad, nötter, mandel, rödbetor mm. Det är bara att prova!

Sidorna i början av boken som tar upp ingredienser, redskap och råd är väl läsvärda och underlättar förfarandet vid bakningen.

Jag bakade chokladbiscotti innehållande mörk och vit choklad. Det blev en strykande åtgång under helgen.

Jag rekommenderar varmt denna bok om man vill ha sig en godbit till kaffet eller théet!

Ja se det var en riktig julsaga det.

Leo Tolstoy bearbetade historien och Mig Holder återberättar den. Boken heter ”Pappa Panovs stora dag” och själv läser jag den om och om igen.
En riktig julsaga – en sådan som man minns och som får en djup suck att växa upp ur bröstet medan ett leende leker i mungipan och ögonen får ett drömmande uttryck.

Pappa Panov, en gammal rysk skomakare som levde för så länge sedan att den tiden nu är saga. Älskad av alla men ensam, så ensam på julafton. Då finns Jesus där och han lovar att besöka pappa Panov dagen efter, när han har sin födelsedag men: ”Titta ordentligt, för jag kommer inte att tala om att det är jag.”

Vem tror du att pappa Panov får träffa? Kom och låna boken vet jag. Den finns på vårt stora dignande julbord.

Annorlunda kärlekshistoria

Våldtagen - en kärlekshistoria av Joyce Carol Oates omarbetad till lättläst svenska är verkligen annorlunda läsning. Boken bygger på Våld (originaltitel Rape) och är i den här versionen återberättad på ett enklare språk av Malin Lindroth. Det är en väldigt direkt och avskalad historia man får ta del av. Det förenklade språket gör att man abrupt kastas in i den otäcka handlingen. Man får verkligen ta del av en osminkad version av ett våldtäktsfall och dess efterdyningar i form av polisförhör och rättegång. Berättelsen är berättad i tredje person och man får framförallt följa offret Teena Maguires och hennes dotters tankar och känslor, både under själva våldtäkten och tiden efteråt. Polisen John Dromoor spelar har en avgörande roll i dramat och till viss del får man även insikt i hur han tänker och varför han agerar som han gör.

För att kort återge handlingen så blir Teena Magauire våldtagen av flera män en kväll när hon och hennes dotter är på väg hem från krogen. Teena är en kvinna som haft smak för män och som tagit med sin dotter till pubar om hon inte kunnat få tag i barnvakt åt dottern. Dottern är 12 år och heter Bethie. På grund av Teenas utsvävande liv har hon fått ett dåligt rykte i staden där hon bor.

Våldtäkten äger rum inför ögonen på 12-åriga Bethie. En av poliserna som kommer till brottsplatsen är John Dromoor. Han och Teena är vagt bekanta och han har alltid tyckt att ryktet om henne ger en orättvis bild av Teena. Dottern Bethie får en stark relation till polismannen och han i sin tur gör allt han kan för att hjälpa Teena genom berättelsens gång. Något som inte är så enkelt eftersom "folket i staden" tycker att Teena får skylla sig själv för att hon blivit våldtagen. Hon var ute sent, hade utmanande kläder och gav sken av att vilja ha sex med okända män. Under rättegången mot våldtäktsmännen ljuger de och säger att Teena frivilligt var med på detta. Att hon blivit skadad av männen skulle bero på att hon hoppat på dem eftersom de inte ville betala för det sexuella umgänge som hon haft tillsammans med dem. Männen säger att de har gjort henne illa i självförsvar. Teena utpekas med andra ord som en prostituerad.

Jag har inte läst Våld som den här boken bygger på och kan därför inte göra jämförelser mellan de båda versionerna. Kanske någon annan har läst den? Jag kommer dock att läsa den, för jag blev gripen av storyn och nyfiken på hur berättelsen är när den inte är så pass avskalad som den är i Våldtagen - en kärlekshistoria.

När jag läste den här boken kände jag att jag blev berörd och arg av innehållet. Det gör den här boken läsvärd. Jag tror inte att boken skulle lämna någon som läste den oberörd. Jag kan inte heller låta bli att koppla boken till en annan historia om våldtäkt, nämligen Kort kjol av Christina Wahldén. Det är en ungdomsbok som handlar om Madeleine. Hon blir våldtagen av två klasskamrater efter avslutningsfesten första året på gymnasiet. Detta hemska ämne är något man bör prata om med framförallt ungdomar och därför tycker jag att både dessa böcker passar bra för boksamtal för t.ex. gymnasieelever.

Litterära hamburgare?

Jag tillhör dem som gillar att läsa deckare ibland. Jag såg en paneldebatt på TV där man diskuterade den stora genomslagskraften som deckare har fått. En av deltagarna menade att folk bara vill tugga i sig sådant som är lättsmält och jämförde med hamburgerrestaurangernas popularitet. En annan ansåg att det var behovet att förstå det ökande våldet i samhället som låg bakom deckarläsningen. Det jag reagerade på var att ingen nämnde att man ofta läser deckare för spänningens skull. Men det kanske är för banalt? Kanske har man också ett behov av att bearbeta det mörka och svarta i tillvaron, jag vet inte…

Jag har ganska nyligen upptäckt Jo Nesbøs böcker, som ju egentligen inte är klassade som deckare utan som thrillers. Kriminalromaner är de i alla fall, för där finns en kommissarie Harry Hole som uppfyller alla klichéer om hur en kommissarie i en sådan roman ska vara. Han har ett trassligt privatliv, är alkoholist och kämpar ständigt mot suget efter alkohol. Han har också svårt att uttrycka sina känslor i ord, har ibland kort stubin och trasslar till det för sig på jobbet. Samtidigt är han en skicklig utredare och en ärlig och i grunden bra människa. Man gillar honom, helt enkelt, och litar på att han ska lösa fallen trots att han ofta får arbeta i motvind.

Jo Nesbø tar upp olika samhällsproblem i de olika böckerna. ”Frälsaren” handlar om en soldat från Frälsningsarmén som blir mördad. Man får följa med in i Oslo-natten bland hemlösa och missbrukare i sökandet efter vad som egentligen hänt. Det hela visar sig ha kopplingar till Balkankriget. Jag tycker att böckerna är välskrivna och ibland glimtar det till av humor trots den allvarliga handlingen. .

Bästa Bodil

Inte den senaste i raden av böcker, utan den sista. Visst känns det definitivt? Bodil Malmsten deklarerar nu att hon skrivit just det - Sista boken från Finistère, alltså. Jag tycker mycket om det hon skriver, det kan slås fast redan nu. Och jag är förstås inte ensam om det. I en intervju en gång berättade Bodil Malmsten att hon verkligen skrev med stor möda, alltså verkligen tampades med språket och skrev och skrev om många gånger. Att varje bok var ett grundligt hantverk, som tagit lång tid att frambringa. Det märks verkligen, att hon bemödat sig. Att hon arbetat med texten. Den flyter så bra, det är en fröjd att läsa. Allt är koncentrat, klokheter, språklig skönhet.

Bodil Malmsten är en sådan författare som kan skriva om vad som helst, något som t.ex. inte alls borde intressera mig (som ett liv i ett hus i Frankrike med kamp mot mullvadar och annat) och få det att bli angeläget och njutbart att läsa om. Nu skriver hon också om ett förlorat Finistère, om tre onda män från en stad nära Nantes och en fuskrenoverad lägenhet. Hon skriver om sina misslyckade försök att författa en erotisk roman och hon skriver om den oförglömliga Madame C. Jag önskar att hon blev NÖJD med sitt skrivande någon gång, men det blir man ju inte om man kommer från mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. Kanske är det detta onöjda drag som bidragit till att frambringa så många bra författare från mellersta och norra Norrland? Vore man nöjd, ja, vad fanns det då för anledning att tämja ett språk?

Det var kallt.

Minus 15ºC den natten till den 18 januari 1988 i Spencer, Iowa. Till råga på allt så blåste det också och du vet säkert hur kallt metall bli i minusväder och blåst. Tänk dig sedan att du är en liten kattunge på åtta veckor som någon dumpar i ett metallrör. Öppningen kilas fast och det blåser rakt ner. Du sitter i en frys och allt du kan göra är att kura ihop dig och ha minsta möjliga kontakt med metallytan. Det gör att din trampdynor förfryser och skinnet lossnar.

Låter det här som en bra början på en bok? Faktiskt inte, men å så glad jag vart av att läsa den. För efter denna hemska inledning händer det fantastiska saker. Både med människor, samhället, infrastrukturen, nyhetskanalerna, it-flödet och inte minst med katten Dewey (namngiven efter klassifikationssystem för bibliotek). Dewey Readmore Books, ”Dewey Läs Fler Böcker”!

De flesta av oss har ett färdigt förhållningssätt till katter och det behöver inte omprövas på något sätt. Så länge du har ett öppet sinne och uppskattar en god – i detta fall, även sann – historia så har du en fin stund framför dig. Kan du inte vänta på boken Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron, går det bra att tjuvkika på http://www.spencerlibrary.com/.

Att resa eller inte resa

Jag har nyligen läst ”Den motvillige resenären” som är en biografi av Jenny Diski från 2007.
Det här är en bok som är skriven med en humor och självdistans som gjorde att jag tog den till mig direkt.

Egentligen handlar inte boken så mycket om resor som om längtan efter ensamhet och stillhet och kanske till och med om livets mening. Jag tyckte att den var befriande att läsa eftersom den så totalt avviker från det som anses värdefullt i vårt samhälle idag, som jakten på nya upplevelser, nya kontakter, bättre prestationer m.m.

Man får följa henne på tre olika resor: till Nya Zeeland, till en stuga i Somerset och till Lappland där hon vistas hos samerna under några dagar. Egentligen vill hon helst sitta hemma i sin soffa, läsa en bok, skriva och tänka, men reser gör hon för att få ännu mer tid för sig själv. Hon beskriver underhållande hur förväntningarna går i stöpet, men skildrar ändå på ett respektfullt sätt de människor hon träffar. Speciellt gäller det avsnittet om samerna och deras hårda liv. Någon äventyrlig person är hon inte och hon vill gärna ha det bekvämt. En kall natt i ett samiskt tält beskriver hon så levande att man riktigt känner hur kölden kryper in i skinnet…

Hon reflekterar mycket över vardagliga saker och betraktar också sig själv lite från utsidan. Man får veta en del om hennes uppväxt som bitvis verkar ha varit svår. Jag tyckte mycket om den här boken. Läs den!

Långsamhetens lov...

...finns bland dessa sidor. Linda Olssons bok: "Nu vill jag sjunga dig milda sånger", är en bok som jag inte skulle kunna ha läst. Däremot gjorde den sig ypperlig som cd-bok för mig. Linda, som själv läser boken, har en lugn och behaglig röst som kan gestalta de två kvinnornas dialog.

Veronika - den unga författarinnan som ständigt är på rörlig fot och har världen som arbetsplats.
Astrid - den äldre kvinnan som inväntar döden i sitt föräldrahem i en liten by i Dalarna. En plats hon endast lämnat en gång och då mot sin vilja.

Vad kan dessa två generationer ha gemensamt som dessutom är intressant att lyssna till? Något som finns i allas våra liv. Nämligen känslor som kärlek, sorg, upprymdhet, besvikelse, glädje, misströstan, nyfikenhet, ensamhet och tillförsikt.
Linda Olsson överbygger vackert de två kvinnornas vitt skilda livsförutsättningar och låter dom tillsammans dela och upptäcka nygamla vägar på livets stig. Livet är rikt och döden är en självklar deltagare. Hur vi känner och förhåller oss till dessa två förteelser avgör mycket av våra handlingar. Handlingar som i en nära väns sällskap kan undersökas igen och kanske, kanske hittar du något nytt inom dig själv. Något nytt som gör att livet förändras och du går lugnare ut i världen för att pröva dig själv än en gång.
Diktcitaten i boken är minst lika viktiga som handlingen. De så att säga kompletterar varandra och som en bonus i cd-boken får man även ett stycke Brams violinsonat sig till livs. Det här är en bok som jag bland annat rekommenderar till min mamma som nästan aldrig läser något. En bok som vi kan känna igen oss i båda två och som kan leda till många intressanta diskussioner framöver.

Förväntansfull....men tveksam

Jag har precis fått tag på En värld utan slut, Ken Folletts uppföljare till Svärdet och spiran. Vad ska man tro? Går det att 20 år efter en storsäljare få till det med en uppföljare och lyckas igen? Tja, vi får se om jag kommer igenom de 1204 sidorna. Det är länge sedan jag läste den första delen men jag minns den som spännande och lättläst och att karaktärerna följde med mig länge efteråt.

Del1 Svärdet och spiran består av de två böckerna Stormarnas tid och Maktens skördar och utspelar sig i England under 1100-talet. Där får man bland många andra möta Tom byggare och hans familj och efterkommande i deras liv och hur det hänger samman med byggandet av katedralen i staden Kingsbridge. Det är en riktig äventyrsroman där ingredienser som krig, kärlek, religion, makt, överflöd och fattigdom blandas till en riktig läsupplevelse.

Nu nästan 20 år senare har alltså del 2 kommit ut. Det har gått 150 år och Kingsbridge och deras invånare ställs inför nya faror och nya tider. Det är krig och pesten härjar och livet är allt annat än lätt att leva. Ja, jag har ju inte öppnat boken än, jag och många med mig antar jag har en spärr för att börja läsa bok i det här kolossalformatet. Men som sagt, jag är ju förväntansfull om än orolig för att bli besviken. Jag återkommer...

Böcker där vänskapen står i centrum!

Jag har läst två stycken underbara ungdomsböcker som handlar om vänskap och som utspelar sig i USA. Kärlek och annat avhandlas också såklart.

I Förgiftade äpplens klubb får vi möta Reena, Alice och Molly. De är väldigt olika, Alice kommer från New York, Reena är från Los Angeles och Molly från en liten håla på landet i USA. Alla tre har dock en sak gemensamt. De befinner sig på en internatskola och anledningen till att de är där är att de alla har hemska styvmödrar. Deras vänskap är inte självklar men de hittar varandra och bildar "De förgiftade äpplens klubb" som går ut på att de ska hämnas på sina elaka styvmödrar. Boken är både rolig och mysig och jag hoppas på en uppföljare.

Persikosommar fullkomligt älskade jag!
I den amerikanska södern träffar vi de tre tonårstjejerna Murphy, Leeda och Birdie. Murphy är den tuffa, coola bruden, Leeda en rik, präktig tjej och Birdie är blyg och lite bortkommen. Alla tre strålar samman på en persikoodling där de ska plocka persikor hela sommaren. Tjejerna gillar inte varandra från början men efter några gemensamma kvällsbad och olika äventyr växer vänskapen fram. Saker och ting kompliceras dock av deras olika bakgrunder, avundsjuka och killar. Jättemysig och bra bok som jag sträckläste. Vänskap och kärlek beskrivs jättefint i boken och i bakgrunden finns en härlig miljöbeskrivning av den amerikanska södern. Det finns dessutom en fortsättning på boken som jag hopppas kunna lägga vantarna på snarast!

Båda böckerna passar för ungdomar (tjejer kanske) från ungefär 15 år och uppåt och för vuxna såklart.

Dotterns favorit

När vår dotter föddes fick vi en bok i present av en kompis. Det var boken Ellen av Catarina Kruusval. Nu är dottern 1,5 år och Ellen är en av hennes favoritböcker. Hon kan läsa (jag menar höra) den hur många gånger på rad som helst. Den är så himla bra!

För er som inte vet så går storyn ungefär så här: Ellen är arg. Ellen vill inte ha den rutiga klänningen... men det kanske nallen vill. Ellen vill inte ha de svarta skorna... men det kanske elefanten vill. Och så vidare. Det enda Ellen vill ha är den stora fina svarta hatten som har tillhört morfar. När hon får ha enbart underbyxor och hatten på sig blir hon glad igen.

Väktarens Strid, av Joseph Delaney

Detta är fjärde boken i fantasy-serien om Väktarens Lärling.

Han heter Tom, fyller 13 år och är sjunde sonens sjunde son. Möjligheten till att börja arbeta är uttömda i hemtrakten och hans mor skickar iväg honom till traktens Väktare. Väktaren gör det som präster inte får eller kan. Han tar hand om allt otrevligt som inte hör till denna värld. Tom får bli hans lärling, men saker och ting utvecklar sig snabbare än vad Väktaren är van vid. Den kända världen närmar sig ett paradigmskifte, en mörkare tillvaro och Tom - Lärlingen - är den som kommer att stoppa detta.
Det här känner varken Tom eller Väktaren till och vi får i denna bok träffa en rädd tonåring, som tränar på att resonera och överväga oväntade situationen med sig själv. Något som jag kan känna igen mig i. Tom har sex äldre bröder och kontakten dom emellan är inte helt enkel. Deras mamma, vars bakgrund är lite mystisk, har försvunnit och Tom som var hennes favorit har ärvt allt det hon hade med sig från sitt hemland. Saker och kistor som nu står i ett förseglat rum dit endast Toms nyckel passar!?!. Rummet finns i föräldrahemmet där äldste sonen Jack och hans familj bestämmer. Detta arvegods måste nu Tom hämta, för där kan lösningen på deras nästa uppdrag finnas. Uppdraget är byn Pendle, där tre häxfamiljer håller på att ingå en vapenvia.

Jag tycker om fantasyböcker och dethär är en bok/serie som gärna kan läsas högt. De första i serien finns även som ljudbok (inläsare Jakob Eklund). Vilsenheten i tonåringstiden då så mycket skall bestämmas, tycks det, för resten av livet är nära och något att känna igen sig i. Vardag blandas med övernaturligt.Tonåringen Tom skall gå upp tidigt, har skrivning och läxläsning dagligen med en och samma lärare. En lärare som inte har allt för sympatiska drag. Toleransen och förtroendet dom emellan växer i varje bok och är något jag ser fram emot att följa. Den övergripande handlingen kan tyckas förutsägbar och har förväntade upptrappningar på vägen. Den beskriver personer och händelser ur ett patriarkaliskt synsätt. Väldigt fyrkantikt och logiskt och många av ortsnamnen klingar brittiskt. Men inget av detta stör den inre fantasibildens framväxt och jag har en härlig stunds förströelse när jag läser den. Väntan blir lång till bok nr fem.

Gillar inte matte!

Vill du lära dig matematik?
Då ska du läsa skönlitteratur!

Efter att ha läst klart boken: Napoleons Pyramider, av William Dietrich inser jag att om min matematiklärare i högstadiet haft något som helst vett så hade han arbetat tillsammans med svenskaläraren.

Aldrig har så komplicerade saker förklarats så enkelt och med vilken dignitet dessutom. Cheopspyramidens matematiska sinnerlighet framstår mer och mer som ett uträknat under. Modern forskning på denna "världens underverk" i äldre ordning, fortsätter oförtruteligt.
Begreppen: Fibonaccis talserie och kvadrater - Det gyllene snittet, Pascals triangel, Apotem och - naturligtvis - Pi. Antikens egyptier kom fram till talet 3,160 vilket visar sig vara väsentligt lite senare i boken.

Boken ja! Frimurarorden är utbredd i den hela kända världen och mer därtill får jag läsa. En av dess medlemmar, en medelmåttig sådan, är amerikanen Ethan Gage. Den före detta adjutant till Benjamin Franklin (under dennes europatid) är kvar i det omdanande Paris. Med sin lilla kunskap om nymodigheten elektricitet och svårslagna instinkter i kortspel tar han sig fram i efterdyningarnas revolutions-Frankrike. Vinner en gammal medaljong och handlingen har sin början. Alla vill ha detta forntida smycke, alla gör det som behövs för att komma över det och vår hjälte hoppar graciöst mellan vapen, bakhåll och för situationen passande allianser. 29-åriga Napoleon Bonaparte är i början av sin karriärstege och han låter amerikanen följa med på det Egyptiska fälttåget. Det forntida Egyptien och de som bor där nu på 1700-talet har fortfarande mycket gemensamt, även om mamlukerna styr egyptierna med järnhand.

Boken är lättläst, fängslande och de smakar lagom mycket ökensand i munnen. Har du som turist besökt Egyptien någon gång känner man liksom igen sig, även om Gizaplatån inte låg högst upp på utflyktslistan. Myllret i Kairo med sina trånga gator, åsnor och tygstycken som böljar svagt i vinden och allt detdär vita... så att man kisar med ögonen.

Kort sagt är boken är en riktig äventyrsroman. Som gjord för en uppföljare. När man har läst slutet och ser en dollarsedel framför sig tänker jag osökt på författaren Dan Brown och vissa av hans böcker. Men det är en helt annan historia.

Läskig framtid i Hungerspelen

Tänk så här: Det är framtid och det har varit krig. En stad styr över tolv olika distrikt. I staden lever människorna gott och det finns all tänkbar teknologi. I distrikten får människorna arbeta hårt för att överleva. Varje år ordnas ett hungerspel där två deltagare från varje distrikt väljs ut genom ett lotteri. Hungerspelen är både underhållning och en påminnelse för distrikten att inte göra uppror. Deltagarna är mellan 12- 18 år och spelet går ut på att deltagarna ska döda varandra tills bara en vinnare återstår. Detta är årets händelse och direktsänds i tv. Låter detta hemskt? Det är det.

Katniss lever i koldistriktet där hon får kämpa varje dag för att överleva. Tillsammans med sin vän Gale tjuvjagar hon i skogen för att få ihop till mat. När hennes älskade lillasyster som bara är tolv blir utlottad till att vara med i spelet anmäler sig Katniss som frivillig och tar hennes plats. Tillsammans med en pojke, Peeta från hennes distrikt får hon åka till staden och förbereda sig för spelet, de stylas och måste skaffa sponsorer som stödjer dem i spelet. Snart nog så börjar det. Hur ska Katniss klara sig i spelet mot deltagarna från en del mer välmående distrikt där deltagarna faktiskt tränas för att vara med i hungerspelen?

Hungerspelen är som en film eller en tv-serie och man måste hela tiden läsa mer. Den är verkligen spännande på det där - jag måste veta vad som händer nu - sättet. Hemsk, våldsam och sorglig är den såklart också och väldigt samhällskritisk. Boken är som en blandning mellan Expedition Robinson och Flugornas herre. Jag gillar författarens karaktärer som tillåts vara komplicerade, ingen människa i boken är t.ex. helt god eller helt ond.

Både Stephenie Meyer och Stephen King har hyllat Hungerspelen som skrivits av Suzanne Collins och jag kan bara stämma in i hyllningskören, läs, läs, läs eller stoppa genast boken i händerna på en ungdom som vill ha en spännande bok att läsa.