Bästa Bodil

Inte den senaste i raden av böcker, utan den sista. Visst känns det definitivt? Bodil Malmsten deklarerar nu att hon skrivit just det - Sista boken från Finistère, alltså. Jag tycker mycket om det hon skriver, det kan slås fast redan nu. Och jag är förstås inte ensam om det. I en intervju en gång berättade Bodil Malmsten att hon verkligen skrev med stor möda, alltså verkligen tampades med språket och skrev och skrev om många gånger. Att varje bok var ett grundligt hantverk, som tagit lång tid att frambringa. Det märks verkligen, att hon bemödat sig. Att hon arbetat med texten. Den flyter så bra, det är en fröjd att läsa. Allt är koncentrat, klokheter, språklig skönhet.

Bodil Malmsten är en sådan författare som kan skriva om vad som helst, något som t.ex. inte alls borde intressera mig (som ett liv i ett hus i Frankrike med kamp mot mullvadar och annat) och få det att bli angeläget och njutbart att läsa om. Nu skriver hon också om ett förlorat Finistère, om tre onda män från en stad nära Nantes och en fuskrenoverad lägenhet. Hon skriver om sina misslyckade försök att författa en erotisk roman och hon skriver om den oförglömliga Madame C. Jag önskar att hon blev NÖJD med sitt skrivande någon gång, men det blir man ju inte om man kommer från mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. Kanske är det detta onöjda drag som bidragit till att frambringa så många bra författare från mellersta och norra Norrland? Vore man nöjd, ja, vad fanns det då för anledning att tämja ett språk?