Litterära hamburgare?

Jag tillhör dem som gillar att läsa deckare ibland. Jag såg en paneldebatt på TV där man diskuterade den stora genomslagskraften som deckare har fått. En av deltagarna menade att folk bara vill tugga i sig sådant som är lättsmält och jämförde med hamburgerrestaurangernas popularitet. En annan ansåg att det var behovet att förstå det ökande våldet i samhället som låg bakom deckarläsningen. Det jag reagerade på var att ingen nämnde att man ofta läser deckare för spänningens skull. Men det kanske är för banalt? Kanske har man också ett behov av att bearbeta det mörka och svarta i tillvaron, jag vet inte…

Jag har ganska nyligen upptäckt Jo Nesbøs böcker, som ju egentligen inte är klassade som deckare utan som thrillers. Kriminalromaner är de i alla fall, för där finns en kommissarie Harry Hole som uppfyller alla klichéer om hur en kommissarie i en sådan roman ska vara. Han har ett trassligt privatliv, är alkoholist och kämpar ständigt mot suget efter alkohol. Han har också svårt att uttrycka sina känslor i ord, har ibland kort stubin och trasslar till det för sig på jobbet. Samtidigt är han en skicklig utredare och en ärlig och i grunden bra människa. Man gillar honom, helt enkelt, och litar på att han ska lösa fallen trots att han ofta får arbeta i motvind.

Jo Nesbø tar upp olika samhällsproblem i de olika böckerna. ”Frälsaren” handlar om en soldat från Frälsningsarmén som blir mördad. Man får följa med in i Oslo-natten bland hemlösa och missbrukare i sökandet efter vad som egentligen hänt. Det hela visar sig ha kopplingar till Balkankriget. Jag tycker att böckerna är välskrivna och ibland glimtar det till av humor trots den allvarliga handlingen. .