Tio bästa barnboksklassikerna?

I senaste Fönstret 2007:03 publiceras Ulrika Knutsons topp tio-lista vad gäller barnboksklassiker (man kan undra varför hon fick det uppdraget - är det just kunskap om barnböcker hon är känd för? Eller är det klassikerbegreppet? Jag minns att jag för länge sedan besökte en debatt på Bok & Bibliotek som hon var moderator för - och jag minns att jag blev arg, men inte varför! :) )
1. H.C. Andersen : Den fula ankungen
2. Lewis Carroll : Alices äventyr i underlandet
3. Mark Twain : Huckleberry Finns äventyr
4. Selma Lagerlöf : Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
5. L M Montgomery : Anne på Grönkulla
6. AA Milne : Nalle Puh
7. P L Travers : Mary Poppins
8. Antoine de Saint-Expery : Lille prinsen
9. Astrid Lindgren : Pippi Långstrump
10. Tove Jansson: Trollvinter

Vad säger ni? Blir ni upprörda? Vad saknas/ska bort?

Roliga författarintervjuer i Babel

Jag vill tipsa om den spännande programserien Babel special. SVT:s litteraturmagasin har gjort fyra specialprogram där Daniel Sjölin intervjuar fyra aktuella och intressanta svenska författare. Högt och lågt blandas och det blir inte trist och högtidligt utan lättsamt och trevligt. Jag såg intervjun med John Ajvide Lindqvist, eftersom han varit ståuppkomiker blev det mycket skratt under intervjun men också mycket allvar. Skräck diskuterades såklart och vi fick också veta att Ajvide snart är klar med sin nya roman. Han var på sida 600 någonting! Lite trolleri blev det på slutet också. Jag tittade även på intervjun med Jonas Hassen Khemiri. Den intervjun var lite mer lågmäld men också rolig. De pratade om när Khemiri ljuger i sina böcker och i verkliga livet och varför han gör det. Det pratades också om de dolda små budskapen som finns i hans texter och om mytbildningen kring Khemiri. De två andra författarna som intervjuades i serien var Susanna Alakoski och Bodil Malmsten.

Nu tänker ni kanske att oj, nu har jag missat något eftersom programmen redan gått klart i TV men om man missat programmen kan man ta till SVT Play. Har man en dator med bredbandsuppkoppling (fungerar bäst) så kan man titta på många av SVT:s program i efterhand på webben. Programmen strömmas till din dator och man behöver Windows Media Player eller Realplayer för att man ska kunna spela upp dem. Jättepraktiskt att man kan titta på programmen när man vill! Så om ni har missat författarporträtten tycker jag att ni ska gå in på SVT:s hemsida på en gång och titta på dem.

Helgen är räddad!

Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes börjar säljas redan idag! Egentligen skulle boken inte kommit ut i handeln förens på måndag nästa vecka men eftersom diverse matvaruaffärer klantat till det och börjat sälja Luftslottet tidigare så har Norstedt flyttat fram släppet för boken. Förlaget och bokhandlar blev nedringda av upprörda människor som väntar på att få läsa boken. Jag är hur nöjd som helst över denna händelseutveckling! Nu kan jag spendera helgen i sällskap med Milleniumgänget, alla andra helgplaner får styrka på foten för nu vill jag veta hur det ska gå för Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist. Dessutom tycker jag att det är lite roligt att ett boksläpp får så här mycket utrymme i media, även om det handlar om att folk har klantat till det...

När ingen finns att berätta för

... måste man skaffa sig ett par öron som alltid kan lyssna. Precis som Christina har jag lyssnat till Busters öron. Cd-boken gjorde min bilresa till Bohuslän under helgen så mycket kortare. Resan räckte följdaktligen inte till för att "läsa ut" boken (12 timmars speltid), så jag fick lyssna klart vid datorn hemma. Tänk vilken skillnad det är i koncentration ändå, jag klarar inte av att hålla tråden i berättelsen om jag inte få köra bil samtidigt!

Trots att jag gillar svarta böcker var den här ändå nästan lite för mörk för mig. Hur skadad bokens huvudperson Eva blir av sin mammas beteende, framgår i sin fulla kraft först i slutet av berättelsen.

Nu lämnar jag mitt uppdrag som skribent på Barbabloggen, men kommer säkert att återfinnas i kommentarerna ibland. Kommer att skriva på Biblioteksbloggen lite nu och då istället. Ha det fint!

Skumtimmen

Läs den omtalade boken Skumtimmen. Det har jag gjort! Skumtimmen är en mycket spännande, suggestiv och lite mystisk berättelse. Vad hände egentligen med 6-åriga Jens som försvann på Ölands Alvar 1972? Jens trasiga mamma Julia återvänder till sin pappa Gerlof på Öland som 20-år senare börjat undersöka sitt barnbarns försvinnande. Nutidshistorien vävs ihop med en historia som börjar på Öland på 1940-talet. En historia om den elake Nils Kant. Här är det spänning till sista sidan för först då får vi veta hur det gick till när Jens försvann. Men detta är inte bara en spänningsroman, boken har flera bottnar och djup. Förutom att vara spännande är boken väldigt sorglig och Julias förlust av sin son Jens skildras med stor inlevelse och känsla. Öland beskrivs kärleksfullt i boken och ramar in handlingen på ett fint sätt. Mys och rys när du läser denna superdebut av Johan Theorin!

Du kan provläsa första kapitlet här.

Vilken bok är du?

Jag är den här; Love in the Time of Cholera av Gabriel Garcia Marquez, enligt ett test som jag nyligen läste på Isobels blogg.

Vet inte om jag riktig håller med om den text som följer på testets resultat men det är ju alltid (nästan) roligt med tester.

Isobel Hadley-Kamptz har också i dagarna debuterat med romanen "Jag går bara ut en stund" - en roman jag är nyfiken på. Det är alltid roligt med debutanter, hur kommer de klara sig på den litterära marknaden och hur ser författarskapet ut om 10 år? Hon kallar själv sin bok för en "nödtorftigt maskerad dagbokstext" och enligt Lina Sjöberg flörtar hon öppet med bloggkulturen. Ja, varför inte? Bloggkulturen är kanske en större del av det populärlitterära fältet än många tror, eller vill tro...

En kvinnas röst

En biografi om Emilie Flygare-Carlén (1807-1892) har nyss kommit ut och om den kan man läsa i fredagens DN. I DN:s artikel antyds att Flygare-Carléns eftermäle varit "snålt" trots att hon var en av samtidens mest populära författare.
Som barn såg jag TV-serien Ett Köpmanshus i Skärgården och blev ordentligt uppskrämd av ett lik som flöt upp på stranden en stormig natt! Som vuxen läste jag boken och blev inte det minsta uppskrämd, bara positivt överraskad över hur "friskt" språket kändes och hur bra jag tyckte boken var!

Drottning Silvias festklänningar

Jag är uppenbarligen inte ensam om att ha klänningarna som intresse när TV sänder från nobelfestligheterna, för nu har det kommit en hel bok som heter Drottning Silvias festklänningar och de kungliga smyckena. Boken är skriven av Cay Bond och Göran Alm. Är man intresserad av design kan man till viss del få sitt lystmäte tillfredsställt, och bilderna är fina, men i det stora hela så är detta en ganska usel bok. Cay Bonds text är pratig och godtycklig. Ibland nämns vilken författare som får Nobelpris - "jag inbillar mig att just det valet påverkar stämningen under Nobelfesten" skriver Cay Bond om 1997 års Nobelfest och beskriver drottningens klänning för året som "dramatisk". Det året fick Dario Fo priset! Visst vore det intressant om Bond genomfört tanken konsekvent och haft det som utgångspunkt för en analys/diskussion? Nu får vi hålla tillgodo med en trevlig bok istället!
Göran Alms text om de kungliga smyckena är i vissa stycken nästan oläslig. Eller är jag småsint om jag tycker att detta är en knepig mening:
Samma år, alltså 1809, som kejsarinnan fick smyckeuppsättningen, enligt traditionen en gåva från Napoleon till hustrun, genomförde kejsaren sin skilsmässa från Joséphine.

En bra bok om kunglig flärd är Skor ger mer - makt flärd magi från utställningen med samma namn på Livrustkammaren. Läs den istället!

Brott

I Karin Fossums senaste bok "Brott" ringlar sig en lång kö utanför författarens hus. Den består av personer som väntar på att bli berättade. En av dessa, Alvar, tränger sig före i kön, desperat som han är att få sin historia berättad.

"Brott" är alltså en bok med både en fiktiv författare och hans fiktiva huvudperson och det ovanliga är att dessa två för en dialog genom hela berättelsen. Alvar är en vek men ordentlig och skötsam man som lever ett ensamt liv. I sin strävan att vara god dras han in i en situation där han alltmer tappar kontrollen över sitt eget liv. Det gör nästan fysiskt ont att läsa om Alvar som inte klarar av att hävda sin egen vilja när den ställs mot någon annans. Men genom hans möten med författaren får han möjlighet att reflektera över sig själv och kan därmed utvecklas som människa.

DN:s rescencent tyckte inte att boken "nådde ända fram" men själv blev jag gripen av den. Karin Fossum skriver ofta om människor som är udda och har ett utanförskap och hon kan beskriva dessa människors tankar och känslor så bra. Berättelsen problematiserar också andra frågor som t.ex. vad godhet egentligen är.

Bitterfittan, igen

Anna-Stina skrev tidigare om Maria Svelands bok med titeln jag har svårt att säga högt. Till skillnad från Anna-Stina blev jag väldigt uppmuntrad av boken! Jag tycker den formulerade ett dilemma som jag själv befunnit mig i men haft svårt att verbalisera. Det sympatiska med boken är, tycker jag, att den tecknar goda porträtt av båda personerna i relationen - båda har de bästa av föresatser, ingen av dem är korkade eller elaka och ändå blir det så komplicerat!
I Sverige (och i boken) talas mycket om strukturer, och gärna manliga maktstrukturer. Själv har jag länge önskat en diskussion om de kvinnliga maktstrukturerna. Så länge kvinnorna inte släpper makten över hemmet (t.ex. normen för hur ett hem ska se ut. Jag känner många kvinnor som skriver listor till sina män på vad de ska göra, var de ska dammsuga, vad de ska handla osv) så fördröjs jämlikheten. Min teori är att makten över maten är den yttersta makten i hemmet. Jag tycker detta kan illustreras av delen i Maria Svelands bok när kvinnliga huvudpersonen är mycket sjuk, men två damer från Amningshjälpen (själv brukade jag kalla dem för "Amnings-stjälpen" pga deras totala brist på lyhördhet och nästan fundamentalistiska inställning till amning) gör allt för att amningen till varje pris ska fortsätta. Missförstå mig rätt: jag är absolut för amning, men i boken blev det en tydlig symbol för den kvinnliga maktstrukturen.
"Det gäller att bita ihop och härda ut. Eller?" skriver Anna-Stina. Ibland är det ju så. Om man tar barnets perspektiv, och ställer sig själv lite vid sidan. Och det är det värt!

Grumpy old... eller Rätten att gnälla offentligt

Nu när alla har möjlighet att säga sin mening publikt via bloggar (och liknande), har också gnället tagit en större plats än någonsin på den offentliga arenan. För visst gnälls det något kopiöst nuförtiden? På politiker, på bibliotekarier och på lite allt möjligt som kan få pulsen att rusa en glåmig måndagseftermiddag.

Som alltid hittar jag paralleller mellan bloggvärlden och den litterära världen - har blogg-gnället lyckats göra det litterära gnället rumsrent, eller till och med lite kul? Jag läser just nu Det är roligt att veta bäst av Barbro Lindgren med teckningar av Magnus Bard. Läs gärna recensionen i Smålandsposten.

Läs vad Barbro L. skriver om "Ölands fulaste byggnad?":

Under årens lopp när jag varit i Borgholm och gått omkring på torget, har
jag slagits av hur tråkigt stadshuset ser ut.
- - -
Kyrkan på andra sidan torget går det inte att göra mycket åt är jag rädd -
är det Ölands fulaste byggnad, eller finns det någon fulare? Jag tvivlar.

Litegrann så håller boken på. Det är faktiskt lite uppiggande. Korta avsnitt där Barbro L. inte skräder orden. Och varför skulle hon göra det? Någon gång måste man få säga vad man tycker - någonstans måste man få gnälla. Desto bättre med textbaserat gnäll, då omgivningen knappast alltid är så intresserad av att lyssna.

Där ligger nyckeln till bok- och blogg-gnället. Man tvingar inte på någon sina åsikter, folk kan själva få välja om de vill ta del av varandras gnäll.

Läs gärna relaterade Hoppas det var ätligt, som jag skrev om här >>

Reservera boken på Håbo bibliotek >>

Ingen i världen ...

... är den bok jag läser just nu och jag tror inte den kan bli mycket sorgligare... En nioårig pojke vid namn Suleiman berättar om sin uppväxt i Tripoli, Libyens huvudstad. Men här finns minst lika mycket kärlek som sorg. Det handlar också om svek, maktlöshet och om längtan efter något/någon att tro och lita på.

Författaren Hisham Matar har själv växt upp i Tripoli, Kairo och i London. Hans egen far kidnappades 1990 av säkerhetspolisen i Libyen där han fängslades och blev torterad. Sedan 1995 har Hisham Matar inte hört något om fadern (han har fått två brev av honom där han berättar om misshandel och tortyr i fängelset). Matar vet inte om han är död eller levande. Läs intervju med Matar här

Matar skriver för livet känns det som och därför blir texten autentisk och trovärdig. Författaren Matar är noga med att understryka att romanen är en fiktiv berättelse, men självklart finns det likheter mellan Suleiman och Matar, men skillnaderna är nog större...

Bara titeln "Ingen i världen" är sorglig men det går inte att sluta läsa... just nu hoppas jag på ett hoppfullt slut.