SurKurt, SolskensNisse och grodan Groda

SurKurt är en flitig myra som tycker om att bygga, snickra och fixa. Nisse är en gräshoppa som tycker om att umgås med alla. Nisse har väldigt dåligt minne, men det verkar inte bekymra honom så mycket. Den tredje huvudpersonen är grodan Groda. Hon tar lite mer plats än de båda andra figurerna och Kurt tycker att hon är en riktig klumpeduns.

Boken skildrar sökandet efter att hitta gemenskap och att vara vänner. Det är en barnbok som lämpar sig bra som högläsningsbok för barn i ca fem- till sjuårsåldern. Eller barn som har knäckt läskoden och kan läsa mer sammansatt text. Men det är med enkla ord som berättelsen är skriven och det är mycket humor i boken, som är skriven av Inger Lindahl. Boken gavs ut 2006.

Latinamerika för hela slanten

På senare tid har jag läst en del latinamerikansk litteratur. I sommras läste jag "Colombines kyss" av Adriana Lisboa med stor behållning, se tidigare inlägg här på Barbabloggen.

Senare läste jag David Toscanas "Klagosång över Miguel Pruneda" - en mycket speciell och härligt absurd bok där huvudpersonen Pruneda fejkar sin egen död för att sätta snurr på den outhärdligt torftiga tillvaro han befinner sig i. Prunedas bästa kompis är döden och lekplatsen är kyrkogården. Toscana skriver inte ironiskt, tycker jag, trots det absurda finns det en allvarlig botten. Romanen fick ett fint mottagande i Sverige - läs recension här.


Den senaste i raden latinamerikanskt jag läst är Rodrigo Rey Rosas "Förtrollade stenar". Denna roman är inte lika lyckad som de övriga två. "Förtrollade stenar" gestaltar dock en problematik som är viktig att uppmärksamma - det handlar om landet Guatemalas förfall där nyckelorden är knark, våld och korruption. Författaren inleder romanen med orden; "Guatemala, Centralamerika. Det vackraste landet, det fulaste folket." Den här boken är mörkare än Prunedas fejkade död.

Alla romanerna är utgivna på förlag BocaPocky - ett förlag som fokuserar på att ge ut nyskriven skönlitteratur från Latinamerika. Bra, tycker jag, att det finns eldsjälar som kämpar för att skapa en motvikt till de stora förlagens anglosaxiska dominans.

Mer tips på latinamerikans litteratur hittar du på Macondos hemsida.

Jag har nyligen lyssnat på Cd-boken "Busters öron" av Maria Ernestam. Jag kan verkligen rekommendera den här boken, den gjorde djupt intryck på mig. Bokens "jag" är en kvinna i 50-årsåldern som får en dagbok i födelsedagspresent. Det gör att hon börjar skriva om sitt liv och om händelser under uppväxten. Hon har inte haft det lätt med en mamma som utåt sett har varit vacker, social och framgångsrik men som misshandlat henne psykiskt. Istället för att hämnas på sin mamma har hon hämnats på andra i sin omgivning, ändå tills hon en dag får nog och slutgiltigt gör upp med sin mamma. Jag ska inte avslöja hur, men under resten av sitt liv lever hon med en mörk hemlighet... Historien växlar mellan den vuxna kvinnans liv och hennes tillbakablickar på barndomen och ungdomstiden. Jag tycker att författaren skriver väldigt inkännande om huvudpersonens tankar och känslor.
Boken är dessutom spännande och historien tar oväntade vändningar ända in i det sista.

Luftslottet som sprängdes

Det känns som om massor med människor har fått läsa Stieg Larssons nya (och sista) bok redan! I alla fall om man kollar runt i bloggvärlden. Och då ges den ändå inte ut förrän i maj!

Några exempel:

En annan sida

Onekligen

Bokstavligt talat

När ska vi Barbabloggare få bli VIP-recensenter av bestsellers innan de ges ut? Bara frågar... Nåja, vi kommer säkert att vara väl förberedda med flera ex på biblioteket för att kunna möta våra, eller just det ja - låntagarnas - behov.

(Larssons fjärde bok var bara halvskriven när han dog, så vi får väl se vad som händer med den.)

Sarah Waters

Jag vill tipsa om en engelsk författarinna som är lite i ropet just nu, nämligen Sarah Waters, som skriver mustiga och myllrande kärleksromaner som utspelar sig i England under olika tidsepoker. I hennes tidigare utgivning har det varit det viktorianska England som skildrats men i hennes nya roman, Nattvakten, är fokus flyttat till London under Andra Världskriget. Jag skulle vilja kalla hennes romaner för underhållningsromaner men det ”lilla extra”, extra bra personbeskrivningar, miljöbeskrivningar och driv i berättelsen. Det finns även mera tänkvärda teman i hennes böcker (speciellt i hennes senaste) än i ”vanliga underhållningsromaner” eller populärlitteratur. Det som annars skiljer Waters romaner från andra kärleksromaner är att det är lesbisk kärlek som skildras och som är temat för hennes böcker. Böckerna är inget för den blyge och den som inte tål utförliga sexskildringar gör bäst i att hoppa över vissa stycken i hennes böcker. Jag har tidigare läst hennes debutroman ”Kyssa sammet” som handlar om den unga ostronflicka Nancy (hennes familj har en ostronrestaurang) som förälskar sig i Musichall stjärnan Kitty. Nancy följer med Kitty till London och de inleder ett förhållande. Detta förhållande tar efter ett tag abrupt slut och vi får följa Nancys öden och äventyr i London. Nu läser jag hennes senaste roman Nattvakten som fått väldigt positiva omdömen av litteraturkritikerna och jag är benägen att hålla med dem i deras lovord. Boken är riktigt bra och liksom hennes tidigare böcker sträckläser man den!

Om du vill läsa DN:s recension av boken Nattvakten så finns den här.

Om du vill läsa mer om Sarah Walters och hennes böcker så kan du göra det i artiklarna här, här och här.

Läsecirkel med tema Vänskap - Träff II.

I lördags träffades läsecirkeln igen. Till denna gång hade vi läst Tahar Ben Jellouns "Den siste vännen". Berättelsen utspelar sig i Marocko och Sverige och är uppdelad i tre delar. Första hälften av historien berättar Ali om sin vänskap med Mamed, andra hälften består av Mameds perspektiv på deras vänskap och i den sista lilla delen av romanen låter författaren Ramon tala - deras gemensamme vän. Denna berättarstil gör berättelsen intressant och komplex - och passar därför utmärkt att tala om i en cirkel, tycker jag.

Vi pratade mycket om kvinnosynen som förmedlas. Varför får vi inte veta något om vännernas fruar. Det vi får veta är att de är enormt svartsjuka på männens vänskap och att de inte lyckas bli vänner (fruar emellan). Är det möjligt att vänskap män emellan ser annorlunda ut och skiljer sig från vänskap kvinnor emellan. Finns det egentligen "kvinnlig vänskap" och "manlig vänskap"? Vi pratade också om kulturella likheter och skillnader på vänskapsförhållanden. Är tex. vänskap i Sverige mer reserverad än vänskap i Marocko? Eller är skillnaderna och likheterna mer individuella, bortom kultur och kön? Ja, denna roman gav oss mycket att prata om. Och det fina med en läsecirkel är att alla läsningar ser olika ut och ingen läsning är rätt, ingen är fel... och det fina med "Den siste vännen", tycker jag, är att den inte skriver läsaren på näsan och utger sig för att inneha alla sanningar...

Texten är väldigt sparsmakad, Ben Jelloun bjuder inte på några exotiska miljöbeskrivningar - berättelsen är rak och lättläst, (som Malin också påpekar i ett tidigare inlägg om romanen) - men han skriver desto mer mellan raderna. Hur bra vänner är Ali och Mamed egentligen? Tål vänskap att den ena parten döljer något livsavgörande? Utan att avslöja för mycket så pratade vi också om ett speciellt brev i romanen. Hur var det egenligen med det där brevet? Kom det fram till rätt person och blev brevet läst? Här hade vi olika läsningar, vilket var spännande att ta del av. Dessa olika läsningar höjde romanen tycker jag.

Till nästa träff läser vi "Flyga drake" av Khaled Hosseini - en bok som jag skrivit om tidigare här i bloggen.

Marianne Fredriksson

Hon var en på sätt och vis kontroversiell författare, Marianne Fredriksson. Lite för omtyckt och populär, lite för lite finlitterär. Mitt starkaste minne av hennes böcker kommer från året efter jag slutat gymnasiet och (hör och häpna) arbetade lite extra i ett gymnasiebibliotek. Där hittade jag Den som vandrar om natten och fick en stor läsupplevelse. Jag upplevde att jag förstod hur det var när Jesus gick omkring på jorden. Det hade 12 år av skolundervisning aldrig lyckats med.

Har ni några Fredrikssonska läsminnen att dela med er av?
(Den som vandrar om natten kan laddas ner som e-bok via Håbo biblioteks webbplats.)

Omslagets betydelse

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Och det är nog sant. I alla fall så tror jag att vi som arbetar mest med ord ofta har en tendens att tillmäta bilden för lite betydelse. Bilder kan till exempel skapa associationer och stämningar. När det gäller just bokomslag känns det viktigt att bilden på framsidan förmedlar en känsla av vad bokens innandöme har att erbjuda.

Jag har precis läst en bok som - turligt nog - inte alls infriade de förväntningar som omslaget skapade hos mig. Romanen är Hål i huvudet av Jenny Jägerfeld. Tänk efter, vad skulle ni säga att det är för en slags bok om ni tittar på framtidan? Själv tänkte jag direkt - "svensk chick lit", eller "typ svensk ungdomsbok" - som eleverna på gymnasiet brukar säga. En ung tjej som har problem antingen med kärleken, sina föräldrar eller kompisar - förmodligen har hon alla dessa problem. Och som är skriven på ett lite klämkäckt alt. socialrealistiskt sätt.

Men den här boken visade sig vara MYCKET bättre än så. Visserligen handlar det om en ung vilsen tjej som just blivit grymt sviken i kärlek. Men sättet boken är skriven på är så olikt det självömkande greppet som ofta finns i chick lit, eller det pekpinneaktiga i ungdomsböckerna. Det är svårt att tro att författaren är debutant, för hon har ett så lysande självklart språk.

Tack för att helgläsningen överträffade förväntningarna. Och - om boken kommer i pocket, byt gärna omslag!

Regina Spektors magiska värld ...

... framträder i fantasifulla ljudslingor och plingplongande piano. "Begin To Hope" är toppen, skivan gör mig glad, snart är det vår!

Musikbyrån röstade fram hennes platta till andra plats på topp 50 från det bästa år 2006. Bra röstat! Vem varför hamnade hon inte på första plats?

Kolla in Regina Spektors hemsida. Här kan du lyssna till min favoritlåt "Fidelity" och kolla in den supersnygga videon, bland mycket annat.

Kuriosa: Ryskfödda Spektor inspireras av Tolstoj och Dostojevskij.

Lyckans ost den som hunnit köpa biljetter till konserten i Stockholm den 4 mars. Suck...

Håll ögonen öppna

Bloggen Onekligen skriver såhär om Katarina Kieris nya bok som kommer i juni:


"Som en böckernas Short Cuts, ju mer man läser desto mer sammanhang får man. Personerna i gymnasieklassen det handlar om växer fram en liten bit i taget och när boken är slut kan det hända att man måste sitta i sin soffa mitt i natten och få gråtattacker över gymnasiekänslor som man glömt att man hade. Min kollega suckade precis och tittade längtansfullt på omslaget.

- Å, jag önskar att jag inte redan hade läst den så jag skulle kunna läsa den ikväll!

Själv hoppas jag att den blir nästa års Augustvinnare."


Boken är ungdomsklassad.
Bevaka, bevaka!

Barbabloggen på radio

På P1-programmet Bibliotekets webbplats ligger nu en intervju om Barbabloggen som programansvarig Louise Epstein gjorde med mig tidigare i vintras.

Vågar man lyssna?

Själv håller jag just nu på med boken Kiffe Kiffe imorgon, som Jenny tipsade om på Litterära lunchen i december, tror jag det var. Drastiskt och humoristiskt skrivet av en mycket ung tjej!

Läsecirkel med tema Vänskap - Träff I.

Äntligen är läsecirkeln igång igen! Vi träffades i lördags och vi fikade och pratade om novellen "En näve dadlar" skriven av den sudanesiske författaren Tayeb Salih. Novellen är publicerad i tidskriften Karavan, som finns att låna på biblioteket.

Novellen handlar om en pojke som älskar sin farfar – en man som alla bybor ser upp till. En dag händer något som får pojken att betrakta sin farfar i ett annat ljus. Det är dagen då dadlarna ska skördas. Den lille pojkens illusioner slås i kras och han erfar en förlust, men samtidigt har han kanske funnit en vän…

Temat för läsecirkeln är Vänskap och vi pratade om hur vänskap egentligen uppstår. Hur går det till när man får en vän? Är det kanske så att en konflikt kan leda till vänskap? Pojken i novellen förlorar sin hjältekänsla inför farfar, men där finns också grannen Masoud som farfar ogillar skarpt. Vi samtalade om möjligheten att pojken fann en i vän i Masoud, trots att texten inte berättade om detta. Berättelsen fortsätter utanför textens ramar och vi diskuterade vidare om var pojkens pappa egentligen höll hus. Hans frånvaro var närvarande i texten. Tayeb Salihs vackra miljöbeskrivningar och om texten möjligtvis var självbiografisk var också ämnen som ventilerades.


Vi diskuterade också språkets betydelse för känslan i texten och översättningars problematik. Kan vänskapen vara ordlös och outtalad? Den korta novellen öppnade upp för många frågor och när jag gick hem för dagen förundrades jag över att den lilla texten rymmer så mycket mer än ord sammansatta till meningar på 3 ark papper.

Boktips! Tayeb Salih – Utvandringens tid.

Vill du vara med och diskutera här på bloggen? Välkommen att skriva din kommentar. Till nästa gång läser vi Tahar Ben Jelloun – Den siste vännen!

Tillie Olsen

I DN läser jag att Tillie Olsen dött, 95 år gammal. På svenska finns hon representerad med tre böcker: novellsamlingen Ge mig en gåta, romanen Yonnondio och essäsamlingen Tystnader. Tystnader beskriver författares perioder av tystnad, frivilliga och ofrivilliga. Tillie Olsen är själv ett exempel ur sin essäsamling, först i 50-årsåldern fick hon tid och utrymme att skriva.
I min bokhylla står Ge mig en gåta och nu läser jag om novellen "Jag står här och stryker". Ja. Den var precis så stark som jag mindes den. Jag börjar gråta redan vid de första raderna...

Boken finns tyvärr inte på Håbo bibliotek, men vi hjälper gärna till med ett fjärrlån!

Minnesvärt

Under sommaren 2006 läste jag en bok av norrmannen Jan Kjaerstad med titeln "Tecken till kärlek" - en bok som jag fortfarande kan gå och fundera över. Den handlar om den grafiska formgivaren Cecilia som levt ett ganska trassligt liv med komplicerade relationer. Så träffar hon Arthur som räddar hennes liv - bokstavligt i texten, men också på ett djupare plan.

Romanen är, i sig, en kärleksförklaring till språket och alla de tecken vi omger oss med. Läsupplevelsen var magisk!

Nu är Kjaerstad aktuell med ny roman - "Kungen av Europa", som fått fina recensioner - läs här.

Minnesvärt 2006

Det är kanske lite sent för årsbästalistor för 2006 nu. Men listor kan man inte få för många av! Efter att ha konsulterat min läsdagbok kan jag konstatera att det blivit ungefär 10 romaner färre 2006 än jag brukar läsa. Hur mycket jag brukar läsa...? Hemligt!

Min tre mest minnesvärda läsupplevelser (skönlitteratur) från 2006 är:

Carina Rydberg, Den som vässar vargars tänder (ryyys)
Mats Strandberg, Jaktsäsong (myyys)
Stepanie Meyer, Om jag kunde drömma (myyys & ryyys)

Kanske inte det mest litterärt avancerat jag läst, men det som gett den mest positiva (om man kan säga så om Rydbergs bok) läsupplevelsen.

Hur ser era listor ut?

Drömstället

Jag har läst min första chic lit. Sen jag insett att det är en egen genre har jag också förstått att jag inte läst någon bok som kan kvala in där (tror jag). Det verkar som om min läsutveckling stannat vid FLN-läsning (Flärd Lidelse Njutning som en viss typ av litteratur klassades som på 80-talet.) Det blev Drömstället av Melissa Banks som jag satte tänderna i. I varierande långa kapitel får vi följa Sophie Applebaum under 25 år. I första kapitlet är hon 12 år. Precis som genren föreskriver är den dråpligt och roligt skriven, men jag blir ändå lite deppig av att läsa den. Bland allt det träffsäkert beskrivna så känns det tillslut så ensamt?

Historiska kärleksromaner

Nu har jag hamnat i historiska kärleksromansträsket. (Ja, det finns ett sådant!) Efter att jag plöjt nästan alla Elizabeth Chadwicks historiska kärleksromaner om riddare, korsfarare och barnbrudar i 1000-1400-talets England för ett antal år sedan trodde jag att mitt behov var mättat, men icke! Nu har jag återigen trillat dit.

Det började med att jag läste Elisabet Nemerts Rovfåglarnas tid, en kärleksroman med franska revolutionen som fond och strax efter det hittade jag min nya favorit, Philippa Gregory. Gregory skriver historiska kärleksromaner som utspelar sig i England från 1500-talet och framåt. Böckerna bygger på verkliga historiska personer och händelser men det är ofta en mindre känd eller fiktiv person som står i centrum för handlingen.

Den första bok jag läste av Gregory var "Den andra systern Boleyn" som utspelar sig vid Henrik den VIII:s hov, (han som hade många fruar och halshögg två). Här får vi följa familjen Boleyns liv bland hovets intriger och maktkamper. I boken är det Mary Boleyn som står i centrum men vi får genom henne också veta mer om Anne Boleyn (blivande drottning) och Henrik den VIII. Boken blandar historiska fakta med spekulationer och är både spännande och romantisk. Rekommenderas!

Jag har även läst fortsättningen på denna bok "I drottningens närhet" som handlar om den unga judinnan Hannahs liv åren innan Elizabeth I blev drottning och när Maria den blodige satt på Englands tron. Vi får genom Hannah, som är narr vid hovet, följa med i de olika intrigerna som pågick i maktens korridorer och det är inte ett allt för smickrande porträtt av den blivande drottningen Elizabeth som målas upp i boken. Jag tycker inte att denna bok är riktigt lika bra som "Den andra systern Boleyn" men även här blandas spänning med romantik och samtidigt får man sig en historielektion till livs. Om man orkar med fler historiska kärleksromaner har Gregory även kommit ut med en bok som handlar om Elizabeths första år vid makten. Här vill jag också passa på att tipsa om den nu flera år gamla men otroligt bra filmen Elizabeth som också den handlar om Elizabeth I:s första år vid makten. Rollen som Elizabeth spelas jättebra av Cate Blanchett som är en av mina favorit skådespelerskor. Om ni inte har sett den här filmen så gör det!

Blogg hjärta bok

För några år sedan deklarerades bloggen som det nya stora litterära. Man skulle skriva blogg istället för bok. Bok var ute, blogg var inne. Nu ger flera kända bloggare ut sina bloggar som böcker. Boken äger, fortfarande.

Ett exempel som nämndes av Jenny under vår senaste litterära lunch är Bodil Malmstens bloggbok Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, läs recensionen i SvD.

En annan nyutgiven bloggbok är Tomas Zackarias Westbergs Hoppas det var ätligt, som utges print-on-demand och kan beställas på nätet. Läs bl a utdrag här. Som 70-talist är det lätt att känna igen sig i Tomas träffsäkra iakttagelser av vardagen. Hur ofta tänker man inte - ska det verkligen vara såhär!?

Jag har tidigare tipsat om serieboken 24 minuter från t-centralen där Tomas Zackarias Westberg är medförfattare.

Djävulens timme och En stoikers fostran …

... är två noveller skrivna av portugisen Fernando Pessoa (1888-1935). (Den svarta lilla boken har ett spännande förord av Margareta Marin.) I "Djävulens timme" försöker Pessoa framställa Djävulen som en inte fullt så elak figur. Djävulen träffar en ung kvinna som blir förskräckt när hon förstår vem hon har framför sig, men Djävulen lugnar henne med orden:

"Jag är verkligen Djävulen och därför gör jag inget ont. Vissa av mina imitatörer, både på jorden och ovanför jorden, är farliga, precis som alla andra som plagierar, för de känner inte till hemligheten med mitt sätt att vara. Shakespeare, som jag har inspirerat många gånger, gjorde mig rättvisa. Han sade att jag var en riktig gentleman."

Fernando Pessoa är en intressant författare som använder sig av fler "språkrör" eller fiktiva författarröster som om de levde i verkligheten. En av dessa fiktiva författare är Ricardo Reis, en fiktiv författare, som nobelpristagaren José Saramago skrivit om i romanen "Året då Ricardo Reis dog" – en bok jag vill läsa nu…

Ledig & lat?

Har alla varit lika slöa som jag under julhelgerna? Jag tog med mig en stor boktrave hem innan jul. Hur mycket jag hann läsa? Ingenting, i stort sett. Läste ut Förklädd till man av Norah Vincent.

Författaren har gjort ett socialt experiment som beskrivs i boken. Förklädd till man har hon infiltrerat manliga homosociala miljöer i syfte att se skillnaden mellan att bli bemött som kvinna respektive man. Boken var intressant och välskriven, men många av författarens slutsatser har jag svårt att ta till mig. Det skulle vara roligt att läsa en liknande studie gjord i Sverige, de amerikanska förhållandena är i vissa delar ganska olika de svenska, tror jag.

Bilder från litterära lunchen

Här har vi nu bilder från den litterära lunchen i fredags. Vår länsbibliotekarie MariaTörnfeldt fotograferade, hon var och hälsade på tillsammans med Kerstin Jonsson från Länsbiblioteket. Roligt! Det går också att läsa mer på vår hemsida.

När text och bild utmanar varandra

Jag kan nästan inte tro att vi har hållit igång den här bloggen sedan i somras utan att skriva i stort sett någonting om serier. Nyligen hittade jag Seriewikin, "Sveriges största uppslagsverk om allt som rör serier". Jag provade att söka på några favoriter och man får nog säga att det finns en hel del kvar att bygga ut i den här wikin. Men verkligen ett välkommet initiativ.

En favorit på Håbo bibliotek är Nina Hemmingsson och hennes senaste bok Jag är din flickvän nu. Hennes humor är nästan obeskrivbar och bygger på det där som man aldrig säger, men i efterhand önskar att man hade sagt.

Mina särskilda favoriter är Jojo Falk och Tomas Zackarias Westberg som för några år sedan gav ut serieboken 24 minuter från t-centralen. Jojo har illustrerat många av våra bästa barnfackböcker och tecknar bland annat för Kamratposten. Tomas har just givit ut sin blogg i bokform. Båda är också suveräna fotografer.

Vissa kriterier som gäller för textbaserad skönlitteratur gäller också för serier, tycker jag. Man ska ha något att berätta. Man ska kunna berätta på ett fängslande sätt. Sedan finns den ytterligare möjligheten hos serien att skapa spänning mellan text och bild. Då uppstår bland annat humor!

Skrattets och glömskans bok

Milan Kundera berättar om Tamina i "Skrattets och glömskans bok". Hon har förlorat sin man och sitt land. Taminas identitet har spruckit i konturerna. Nu söker hon efter de kärleksbrev hon en gång skrev till sin man för att inte glömma och för att minnas.

Milan Kundera är en författare som låter författarrösten vara tydlig och han följer karaktärerna tillsammans med läsaren i texten. Ibland kan denna teknik vara ett störande moment, men här känns det som om jag som läsare har en förtrogen kompanjon med på vägen i berättelsen.

Jag har bara några sidor kvar i boken och jag vill inte att det ska ta slut…

Vemod till Jul

Nu har Anna Ternheims nya album kommit till biblioteket. Så, jag har väntat... Seperation Road är vemodig, storslagen, mystisk, melankolisk och pampig - allt på en gång, och det är fantastiskt! Jag har haft Seperation Road i lurarna till och från jobbet nu i en vecka och har fortfarande inte tröttnat...

I ett gammalt nummer av magasinet Bon (nr. 32, 2006) läser jag en intervju av Ternheim där hon bland annat berättar om vemodet. Hon menar att hennes vemod är en "speciell kombination av sentimentalitet och brist på nostalgi".
Det är sorgligt och mycket vackert.

Litterär lunch

På fredag har vi litterär lunch igen! Tema: Julklappstips!

Tid: Fredag den 15 december kl 12.00 - 13.15

Kom till biblioteket och ät en matig smörgås med kaffe eller te samtidigt som du lyssnar på och deltar i ett anspråkslöst samtal kring litteratur. Bibliotekspersonalen berättar som några av sina läsupplevelser och tar dessa som utgångspunkt för vidare diskussion.

Efteråt är du mätt och hungrig på samma gång. Mätt efter maten, men hungrig på nya läsupplevelser!

Alla är välkomna! Läs mer >>

Fly för livet!

Helena von Zweigbergks fjärde deckare om fängelseprästen Ingrid var intressant! Jag gillar dessa deckare för att Ingrid är en o-typisk deckarhjälte - ängslig och grubblande över ont och gott, inte snar till snabba generaliseringar. (Ofta innehåller böckerna skildringar om hur hon ångrar beslutet att ta just den blusen på sig, fastän hon vet att den skaver och glipar... Det tycker jag är kul som omväxling till andra kvinnliga deckarhjältar som glider i ett par sköna ylleslacks!!) Fast länge var jag skeptisk till Fly för livet!. Jag tycker den är lite för seg och långdragen, men på slutet, när författaren drar ihop trådarna tycker jag ändå att den lyfte och över deckarhistorien löper resonemanget kring vem som är offer och hur man blir offer. En replik ringer i öronen hos mig: "Ni i Sverige är så naiva, ni tror att varje människa kan välja sitt liv."

Går det åt helvete är jag ändå född

Så heter Agneta Klingspors nyligen utkomna roman. När berättaren ser en uteliggare bajsa på gatan, springer hon skamfylld därifrån. Hon vet att linjen är så tunn att den nästan inte finns mellan henne och honom. Som författare lever hon på existensminimum i samhällets marginaler.

Klingspor har ett språk som känns direkt och ärligt, men också poetiskt. Jag hade stor behållning av denna lilla bok. Har vi en underklasstrend i litteraturen?

Efterskalv

Har kanske någon redan skrivit om Arne Dahls deckare här i Barbabloggen? Hursomhelst så är han värd att skrivas om igen, i så fall! I helgen läste jag hans senaste deckare Efterskalv och den gjorde att 5 timmars tågresa kändes för kort ("Äsch - redan Bålsta..."). M.a.o. är hans deckarserie om A-gruppen i Stockholm en läsning jag varmt rekommenderar. Välskrivna deckare, kanske Sveriges bästa deckarförfattare?
Arne Dahl är pseudonym för Jan Arnald.

Tidlösheten i tiden

För över hundra år sedan skrev Hjalmar Söderberg "Doktor Glas", en roman som är högst aktuell. I helgen ska jag se uppsättningen av Doktor Glas med Krister Henriksson på Vasateatern i Stockholm. Jag har råhöga förväntningar vilket ofta brukar sluta med besvikelse för min del. Henriksson är en av mina favoritskådespelare och "Doktor Glas" är kanske inte den bästa bok jag läst, men jag fascineras över att romanen är tidlös med dess moraliska dilemma (är det rätt att döda en människa om man tror att det är räddningen för en annan människa?) och samtidigt är den ett tidsdokument över Stockholm stad under tidigt 1900-tal. Med andra ord - både tidlös och tidsbunden.

Det är också fascinerande att texter föder texter. Bengt Ohlsson, författaren som fick Augustpriset för några år sedan, har skrivit om Gregorius (bokens titel är just "Gregorius"), den vidrige pastorn som Doktor Glas vill döda. Inför teaterbesöket vill jag läsa böckerna igen. Men kanske borde jag undvika det så att jag inte spricker av förväntan...

Gamla vänner

När man läser vissa böcker är det som att återuppta kontakten med en gammal vän som man inte träffat på ett tag. Så är det för mig när jag läser Donna Leons böcker om kommissarie Brunetti och hans familj. Det brukar komma ungefär en bok om året. Den senaste heter Mäktiga vänner och handlar en del om den utbredda korruptionen och några otrevliga mord...men mest känns det trevligt att så att säga träffas igen. Jag är bland annat väldigt avundsjuk på Brunettis trevliga och goda luncher!

Fysikläsning

En lärare här på gymnasiet ville låta sina elever läsa mer än läroboken i ämnet fysik. Eleverna fick läsa tegelstenen En kortfattad historik över nästan allting. Vad tyckte eleverna då? Emilie skriver såhär:

"Jag började läsa boken när jag var på semester med familjen och när vi låg där vid poolen passade jag på att läsa en hel del. Så fort jag läste något om hur stort rymden var eller någon annan intressant fakta (vilket var nästan hela tiden) så ”väckte” jag resten av famljen som låg och småsov i solen bara för att berätta det.

Tydligen pratade jag väldigt mycket om hur konstigt det är att vi egentligen finns och jag satt till och med och stirrade på myrornas krig i säkert fem minuter bara för att titta lite på den kosmiska strålningen och lite spår från Big Bang (kanske gjorde jag detta för att allt annat som visades var på arabiska, men jag är faktiskt inte helt säker på det). Min syster sa att jag var störd och som hämtad ur en skräckfilm när jag satt där och stirrade och till slut sa min pappa åt mig att sluta läsa den där boken för snart skulle jag bli knäpp på riktigt."

Läs mer på Bokrecension.se

Läsecirkelträff IV - Börja leva ...

... det är titeln på den bok vi i Läsecirkeln pratade om i lördags, skriven av Nadine Gordimer. Vi började med att prata om själva handlingen. "Börja leva" utspelar sig i Sydafrikas nutid. Paul Bannerman drabbas av cancer och behandlingen gör honom radioaktiv vilket innebär att han måste leva isolerad under en tid, isolerad från barn och fru och verklighet. Handling rör sig närmast omärkligt över till Pauls föräldrar som måste förhålla sig till sonens sjukdom med dess konsekvenser.

I början av samtalet var alla ganska överrens om Gordimers torra språk och karaktärernas känslokalla dialoger och ju mer vi pratade om romanens språk desto mer kom vi in på romanens struktur, bland annat hur tiden strukturerars i boken i förhållande till själva tiden det tar att läsa. Romanen öppnade verkligen upp för diskussion kring struktur och språk vilket var mycket spännande.

I romanens första tredjedel beskrivs Pauls isolering, en del som känns tung att läsa - det tar också lång tid. Den sista tredjedelen går väldigt snabbt, i tid, att läsa men den berättade tiden är väldigt lång. Gordimer lyckas verkligen laborera med tiden, både den faktiska, den berättade och lästiden. Därför blir den ganska känslokalla och logiskt berättade romanen väldigt intressant att prata om.

Vi fikade också, såklart!
Tack så mycket för den här terminen! Vi ses i nästa Läsecirkel på Håbo bibliotek som börjar efter jul och nyår.
Det kommer mer information när det närmar sig start.

Variation piggar upp

Nu läser jag både Nobelpristagare (årets) och chick lit samtidigt. Jag tycker jag behöver variationen mellan underhållning och djupsinne.

Sophie Kinsellas The Undomestic Goddess köpte jag inför en tågresa häromdagen och jag fastnade i den direkt, på ett nästan plågsamt sätt. Boken skildrar bland annat scener där boken huvudperson åstadkommer total katastrof i köket. Jag lider vekligen av att läsa om hennes bekymmer. Ändå fortsätter jag!

Vad är era svagheter i litteraturen? Vad skäms ni för att läsa? Eller är stolta över, kanske?

Litterär lunch

Idag bjuder Håbo bibliotek in till litterär lunch! Temat är Augustpriset. Ät en matig smörgås och diskutera nomineringarna med oss! Lunchen börjar kl 12.00 och håller på till ca 13.15.

Augustnomineringarna

I förra veckan kom som bekant avslöjandet om vilka böcker som i år nomineras till Augustpriset. Fler av titlarna har omnämnts på denna blogg tidigare i år. T ex Susanna Alakoskis Svinalängorna, som Ulrika rosade för ett tag sedan. Jag håller med om hennes positiva omdöme.

Sedan har vi Drömfakulteten av Sara Stridsberg, som jag hade lite svårt för i somras. En annan titel är Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket som också är recenserad här. En helt OK ungdomsbok för 35-åringar, vill jag minnas?

Vilka fler nominerade kan vi hylla eller risa? Vem förtjänar bäst att vinna?

Vampyrfrossa

Sedan jag läst Johan Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" om vampyrer i Blackeberg i Stockholm så har jag blivit biten på vampyrböcker. (Ursäkta ordleken, jag kunde inte låta bli...)
Jag har börjat läsa Anne Rices vampyrserie som börjar med "En vampyrs bekännelse" , vilken också har filmats med Brad Pitt, Tom Cruise och en ung Kirsten Dunst, och nu har jag även läst ungdoms-vampyrromanen "Om jag kunde drömma" av Stephenie Meyer. Boken är den amerikanske författarens debut och den har fått mycket positiva omdömmen.

Boken handlar om Isabella (Bella) Swan som flyttar från soliga Californien och sin mamma för att bo med sin pappa i den sömniga småstaden Forks, där regnet öser ner nästan konstant. Bella har alltid känt att hon inte passar in någonstans och förväntar sig det samma i Forks. Men i Forks finns en grupp ungdomar som mindre än Bella passar in någonstans för dom är nämligen inte mänskliga, utan vampyrer! Bella faschineras av denna grupp ungdomar (fast hon vet inte till en början att de är vampyrer) och snart blir hon kär i en av dem, den mystiske och gåtfulla Edward. Edward har även han känslor för Bella och de två dras som magneter till varandra. Om man läser boken får man följa Isabellas och Edwards ovanliga och intensiva kärleksförhållande som försätter Bella i många farliga situationer.

"Om jag kunde drömma" var väldigt bra, mycket spännande och välskriven. Den enda invändningen jag har var att boken kunde haft lite mera "vampyrkänsla" i sig och lite mindre kärlek. Lite mera rys och lite mindre mys helt enkelt. Om jag skulle beskriva boken skulle jag beskriva den som en kärleksroman med vampyrinslag. Boken passar både ungdomar och vuxna som gillar spänning, kärleksromaner och vampyrböcker.

Om man känner sig nyfiken på vampyrer kan man ta reda på mer om dem här:

Om vampyrer, en rolig sida för både barn och vuxna som handlar om vampyrer och allt man vill veta om dem.

Vampyr, en lång text som förklarar vad en vampyr är för något.

Vampyrer i litteraturen, en sida som handlar om vart man hittar vampyrer i böcker och filmer.

Wikipedias sida om vampyrer, här finns fakta om vampyrer och vart man hittar dem i böcker och filmer.

Läsecirkel med tema Afrika - Träff III. Att känna stolthet

I lördags (28 okt.) träffades vi i läsecirkeln igen. Till denna gång hade vi läst mysdeckaren "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vem tycker inte om denna berättelse? Vi var rörande överrens om bokens mysfaktor. Och det var bra, tycker jag, att erfarenheten av kontinenten Afrika fick vara mysig och trevlig för en stund.

Romanen handlar om Mma Ramotswe som öppnar en detektivbyrå i hjärtat av Botswana. Hon löser vardagsmysterier med känsla och förnuft. Och hon är stolt över sitt land och sin kultur: "Jag älskar vårt land, och jag är stolt över att vara motswana. Det finns inget land i Afrika som kan hålla huvudet lika högt som vårt." Denna stolthet förmedlas på ett sympatiskt sätt. Vi i cirkeln påmindes då om Corinne Hofmanns "Den vita massajen", som vi pratade om förra gången, - där saknades stoltheten över landet och kulturen, där var temat istället vantrivsel. Vi diskuterade också kontinenten Afrika och att skildringarna från denna stora kontinent kan se väldigt olika ut. Den afrikanska litteraturens motivkretsar har dock ofta gemensamma drag, som tex. att religionen uppmärksammas, kvinnans situation och att den geografiska miljön är placerad i Afrika.

Vi läste också en artikel i tidningen SOS-barnbyar (Se tidigare inlägg i bloggen) som handlar om det "verkliga" Botswana, ett land som är hårt drabbat av AIDS. Att McCall Smith "blundar" inför detta problem, i litteraturen, är möjligen medvetet och genomtänkt. Vi behöver också trevliga och mysiga berättelser från ett drabbat land. Botswana är mer än ett AIDS-drabbat land. Vi i cirkeln fastnade alla för berättelsen om Nandira och Jack - snacka om kärlekens list!

Till nästa gång läser vi Nadine Gordimers (nobelpristagare i litteratur 1991) nya roman "Börja leva". Vi reser vidare i det litterära Afrika, nu till Sydafrika som är Gordimers hemvist. Följ med du också!

Mystik i Istanbul

Nu har jag precis läst en mycket märklig roman av årets nobelpristagare i litteratur, Orhan Pamuk och jag känner mig lite upprymd. Romanen "Den vita borgen" är en labyrintisk historisk roman där huvudpersonens identitet vänds ut och in, där speglingen i en annan människan blir total och där Istanbuls mystik är ständigt närvarande.

Berättelsen ramas in av encyklopedisten Faruk som 1982 hittar manuset "Den vita borgen" och så här berättar Faruk alldeles i början av boken: "De som läser dedikationen i bokens början kommer kanske att fråga sig om den har någon personlig betydelse. Jag antar att viljan att se allt i ett sammanhang är en ovana för vår tid. Eftersom jag också smittas av den sjukdomen publicerar jag den här berättelsen".

Nu vill jag läsa mer av Pamuk...

Författarkändisar och litteraturpris

Dagens författare blir allt mer uppmärksammade i media och oj vad mycket bokreklamen måste kosta. Författarrollen och synen på författaren är i förändring. Nu sitter författaren inte längre på sin kammare och skriver för att skrivandet blivit ett kall, ett måste för att överleva (existentiellt, ideologiskt eller vad det nu kan vara). Nu måste de ut på turné med sin nya bok. Författaren har blivit en kändis bland andra... eller? Har författaren rent av blivit en rockstar... nej, kanske inte.

Hur som helst är det roligt att det går bra för Sveriges två största deckardrottningar just nu. Härromdagen fick Camilla Läckberg "Folkets Litteraturpris" (100 000) - ett nytt pris som delas ut av Rix FM och Bokia. Alla har kunnat rösta via bokhandelns hemsida och via radio. Extra kul att inte Marklund vann, hon kom tvåa. Den andra deckardrottningen i Sverige just nu är Åsa Larsson som är nybliven krönikor i City Stockholm. Men det tycks som om Larsson känner sig lite obekväm som kändisförfattare... Läs krönikan!

Annorlunda fotobok

Är det snyggt med bilder där fotomotivets ögon lyser röda av en framifrån slående blixt? Eller bilder som är suddiga, eller där kroppsdelar klipps av i sökaren?

Ja, det är det faktiskt! I den spännande fotoboken Ajax & Kingston får vi följa två katter, en Oriental och en Devon Rex i deras vardag. Fotograferade av Lars Sundh. Boken vann priset Bästa fotobok 1997 (Svenska fotografers förbund). Boken saknar text, bilderna säger mer än tusen ord...

Boken finns inte längre på alla bibliotek, men den går faktiskt bra att fjärrlåna.

Äntligen?

Årets nobelpris i litteratur har tilldelats den turkiske författaren Orhan Pamuk - "som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning". Ja, vad ska man säga? Inte en kvinna i år heller och inte min favorit Milan Kundera. Men jag tycker det är ett bra val. Nu vill jag genast läsa "Den svarta boken". Vad tycker ni. Vann rätt författare?

Hedvig och Max-Olov

Hedvig och Max-Olov av Frida Nilsson är en kapitelbok för barn i åldern ca 7 - 9 år. Detta är en fortsättning på den första boken vars titel är Hedvig.

I boken om Hedvig och Max-Olov får man som läsare möta Hedvig som nu går i årskurs 2. Jag tycker att boken skildrar delar om hur livet kan te sig när man är 8 år. Hur det är att bli tvingad till att säga förlåt. Svårigheter att stå emot godisfrestelser när kompisarna suktar med kolor. Hur man svänger sig med sanningen, ja kanske rent av ljuger för man vill ju vara som sina kompisar. Och att retas och slåss hur får man göra det egentligen? Ja, så är då det där ordet "förlåt".

Vem är Max-Olov? Läs och ni får veta vem det är som kanske gör att Hedvig trasslar till det för sig lite då och då.

Läsecirkel med tema Afrika - Träff II. Vantrivs vi i kulturen?

I lördags (30 sept.) träffades läsecirkeln på Håbo bibliotek för att prata om "Den vita massajen" av Corinne Hofmann. Vi började med fika och sedan var diskussionen igång. Boken är en sann historia om Corinne Hofmanns resa till Afrika.

Diskussionen kring "Den vita massajen" spände kring vitt skilda ämnesområden, från kulturkrockar och svartsjuka till tidsuppfattning och språk, och åsikterna gick isär. Någon menade att boken inte alls var läsvärd – Boken bekräftar våra fördomar om det afrikanska folket – och en annan läste med stor förtjusning och fascination allt som Corinne Hofmann skrivit. Läsecirkeln uttryckte olika uppfattningar om Hofmanns resa – någon tyckte att Hofmanns mod att, som ensam kvinna, överge "allt" för att leva med en massaj i Mombasa var det mest fascinerande och en annan tyckte att hennes resa var huvudlös och oförståelig. Läsecirkeln frågade sig hur hon egentligen kunde. Hur gick det till? Funderingar kring varför hon inte lärde sig det afrikanska språket diskuterades och läsecirkeln lyssnade nyfiket då en av deltagarna, som själv arbetat i Afrika, berättade om sina erfarenheter.

Vi pratade också en del om överläge/underläge. Hofmann kom till Afrika som västerländsk turist med den västerländska överordnade kulturen i bagaget, (Läs om imperialismens och kolonialismens historia i tex. Sven Lindqvists "Utrota varenda jävel" och Joseph Conrads "Mörkrets hjärta"). I Afrika var hon "överlägsen" i sin kultur men då hon gifte sig med Lketinga var hon, som kvinna i den afrikanska kulturen, i underläge, (knappast mer värd än en get).
Denna dubbelhet tar sig också uttryck i texten på olika sätt. Ett tydligt exempel är två olika kapitellrubriker som är placerade på ett mittuppslag i boken – "Främling i Schweiz" och "Hemma i Afrika". Är det så att vi vantrivs i kulturen? Eller är det en förenklad tolkning på denna dubbelhet?

Jag fick med mig nya funderingar efter träffen och det fina är ju att alla läsningar och tolkningar får utrymme i en läsecirkel. Ingen har rätt och ingen har fel. När de olika läsningarna möts - det är då det blir spännande! Till nästa gång läser vi "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vad tycker du om denna "mysdeckare"? Kom med och diskutera.