Jag planerar ständigt att läsa Håbo biblioteks favoritbok "Flyga drake" men jag kommer mig aldrig för. Nu behöver jag kanske inte göra det för "Flyga Drake" ska bli film. Jag vet inte när den kommer att ha premiär i Sverige men här kan man se en trailer för filmen. Verkar den nå upp till bokens briljans, ni som läst den?
... behövdes för att läsa "Tusen strålande solar" som jag hade stora förväntningar på. Att läsa långsamt betyder inte seg och uttråkande text för mig, jag läser långsamt när texter är fyllda med trauma - så jag behöver pausa i texten för att ta mig vidare - eller när texter utmanar mig med experimentella finurligheter - så att jag vill läsa finurligheterna om och om igen.
"Tusen strålande solar" är en berättelse som saknar språkexperiment, den är fylld med liv. Den är som en förlängning av Khaled Hosseinis första roman "Flyga drake". Kritiker menade att kvinnans perspektiv saknades i "Flyga drake". Nu i "Tusen strålande solar" berättar Hosseini om två kvinnors liv. Scenen är densamme som i första romanen, Afghanistan och berättelsen rör sig i samma kronologiska tidsperspektiv som tidigare. Att ge kvinnorna en röst ger en ny berättelse med tvångsgifte, misshandel och förtryck, men också livslång kärlek och en vänskap som räddar liv.
Mina förväntningar infrias, men jag vill ändå främst tipsa om "Flyga drake" för er som inte läst den ännu. I "Flyga drake" finns ett driv, både språkligt och strukturellt - nästan varje kapitel är uppbyggd med en början, mitt och slut - vilket gör att berättelsen får en lysande dynamik.
För er som läst "Flyga drake" kan jag bara säga att jag inte blev besviken på "Tusen strålande solar". Förrutom kvinnornas starka röster är romanen en hyllning till Afghanistan. Landet och främst staden Kabul hyllas med avskedsraderna:
Nu är jag verkligen fantasilös, som tipsar om en bok, som redan har uppmärksammats här på bloggen, men eftersom den var SÅ bra.... Jag talar om "nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Lotta Olsson. Jag sträckläste den en kväll under semestern och kan varmt rekommendera den! Elin skrev om den redan i september förra året, men kanske är det fler än jag som är lite sega och inte har hunnit läsa den!
Nästa fredag, 7 september 12.00, håller vi höstens första litterära café i biblioteket! Under försommaren har vi köpt en egen scen och vi hoppas hinna klart med senaste ommöbleringen så att vi kan montera den. Hoppas att många har tid och lust att komma till biblioteket och lyssna på våra tankar om böcker och läsning och diskutera med oss! I cafét utanför biblioteket kan man köpa fika och ta med det in.
Den som inte har tålamod att vänta ända till fredag kan besöka Vasateatern i Stockholm på måndag kväll. Där har de Litterär Salong klockan 19.00 med Agneta Pleijel som kommer att prata om sin nya roman "Kungens komediant" - som förstås finns att låna på Håbo bibliotek!
Bilderböcker för små barn som är biblioteksklassade som fackböcker resp. skönlitteratur kan vara snarlika ibland. Bra exempel på detta är ”Var växer pepparn” av Brigitte Raab (fackbok) och ”Jag kan” av Lars Rudebjer (skönlitteratur).
Det är ett fascinerade fenomen, det här med människans enorma behov efter Sanning! I gårdagens Kobra intervjuades den, i mina ögon, väldigt sympatiske författaren David Sedaris - aktuell med novellsamlingen "Naken"- där han berättade en del om hur läsare förhåller sig till hans texter. Han berättade bla om att läsare kan komma fram till hans syskon, som han beskriver i sina texter, och säga att dom känner till allt! Jag undrar hur det går till? Hur kan den litterära texten bli Sanning i läsarens ögon? Har vi ett sådant stort behov av Sanning, i dessa postmoderna tider...
Debatten om sanningen i litteraturen fortsätter i dagens DN där Lisbeth Larsson ser en ny genre födas - Strip-lit - med publiceringen av Daniel Sjölins roman "Världens sista roman" och Maja Lundgrens "Myggor och tigrar". Litteraturen tar nya vägar och kritiker tycks snåra in sig i allt fler begrepp för att söka beskriva verkligheten, kanske närmare sanningen... Men vad är egentligen det nya i debatten? Har inte författare skrivit romaner, självbiografier, fiktiva biografier och självbiografiska romaner allt sedan romanens begynnelse (vem skrev den första svenska romanen? Fredrika Bremer eller August Strindberg? därom tvistar de...) Jo, men tilltalet och läsningarna är i förändring, tror jag. Och nu blir det kanske allt svårare för läsaren att tolka texten, varför alla dessa begrepp också behövs för att förstå. Bara för att Daniel Sjölins karaktär heter Daniel Sjölin betyder inte det att karaktären är författaren Daniel Sjölin eller privatpersonen Daniel Sjölin.
Men detta med texter och dess sanningshalt har diskuterats länge länge. En av mina aha-upplevelser när det gäller självbiografisk text kontra fiktiv text var när jag läste Åsa Mobergs bok "Simone och jag" där hon så precist beskriver Simnone de Beauvoirs förhållande till texter - Simones fiktiva texter är mer nära "sanningen" (läs: den egna rösten) än de självbiografiska texterna. I de fiktiva texterna kunde Simone släppa loss hela känsloregistret. När allt kommer omkring så är jag inte intresserad av Sanningen, det som intresserar mig är vems röst som talar (i texten) och vem som inte talar.
Mitt boktips blir därför "Mandarinerna" av Simone de Beauvoir, om du vill lära känna Simones röst.
... den konsten kan Hosseini Khaled. En av de allra bästa böcker jag någonsin läst är hans "Flyga drake". Jag kan tycka att det är lite vanskligt att uttala sig om de bästa böckerna. Mycket handlar om, tror jag, vilket humör jag är på när jag läser en viss bok och i vilken situation jag är i livet när jag läser osv... men när det gäller "Flyga drake" kan jag med säkerhet påstå att det är en av de bästa böckerna jag läst!
Nu kommer han ut med en ny bok - "Tusen strålande solar" - gissa om jag är spänd på "uppföljaren"... Nu är den hur som helst beställd för i mitt tycke är den redan en vill-ha-i-bokhyllan-bok. Men den finns såklart inom kort på ett bibliotek alldeles nära dig.
Magnus Utvik gav "Tusen strålande solar" högsta betyg i morgonsoffan i morse - kan förväntningarna bli mycket större nu, tro?
På en av våra litterära luncher i vintras så talade Jenny så intressant om Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud, en av alla författare jag inte läst något av. Men nu har det blivit ändring på det! I söndags mer eller mindre sträckläste jag hans senaste Som vi älskade varandra, en vemodig och sorglig berättelse med starkt självbiografiska (?) drag. Det är berättelsen om ett kompisgäng på fem personer som hållt kontakten i över tjugofem år. Fram och tillbaka har vänskapen böljat i livets olika skeenden, men "nu" är det oåterkalleligen slut? Det är väldigt vemodigt beskrivet, men också, stundtals, väldigt roligt - om ni sett filmen "Vi som älskade varandra så mycket" så känner ni igen stämningen.
Jag gillar den här boken.
Att läsa böcker samt att söka och bearbeta information är bra, det kan man göra på sitt närmaste bibliotek. Att måna om den fysiska hälsan är också viktigt, något som denna sommar resulterat i upprop för mer idrott på skolschemat. Annars kan man ju göra som biblioteket i Liverpool...
Nu väntar jag på framsynta, svenska initiativ. En trappmaskin vid tidskrifterna? Ett par hantlar för att tona överarmarna när man går där bland hyllorna åtminstone..?
Hej alla,
Jag heter Anna och är ny gästbloggare här på Barbabloggen. Jag har alltid haft ett genuint bokintresse och nu också jobbat inom bokvärlden i cirka 14 år. Först var jag delägare i Söders bokhandel här i Bålsta. Efter det fick jag en administrativ tjänst på Bokförlaget Forum och nu har jag ett vikariat på Alfabeta bokförlag som utlandssäljare. Jag har alltid tyckt om barn och ungdomsböcker speciellt mycket och under året på Alfabeta har jag hittat nya favoriter! Här kommer tips på en bok som kommer ut nu i höst (fler lär följa):
Åsa Anderberg Strollo: Bryta om
En stark och omskakande ungdomsroman som ändå inger hopp att saker går att ändra.
16-åriga Minna lever ensam med sin mamma sedan föräldrarna skilde sig när hon var i 8-års åldern. Pappan har startat en ny familj och har ingen aning om att Minna hela tiden fått vara mamma till sin mamma som fått allt gravare mentala problem. Under sommaren, när historien tar sin början, har mamman varit inlagd på en psyktiatrisk klinik och Minna har fått en smula andrum. På grund av sina hemförhållanden har Minna inte kunnat koncentrera sig på skola eller kompisar och hon har blivit mobbad. När hon nu ska börja gymnasiet i en skola på andra sidan stan tänker hon att hon ska börja om, göra en nystart. Hon ska verkligen satsa på skolan och eftersom ingen i den nya skolan känner henne sedan förut kan hon ändra bilden av sig själv. Tror hon... men allt rämnar. Minna upptäcker att en av hennes gamla klasskamrater, skolans tuffaste och cooloaste tjej, ska börja i hennes nya klass. Mamman släpps ut från kliniken och börjar vända Minnas liv upp och ned igen, hon låser in henne i garderoben så att hon missar matteprovet hon pluggat så hårt för till exempel. I en starkare och starkare virvel sugs Minna ned mot botten, ned i kaos och förtvivlan. Men det är först när man nått botten som saker och ting kan vända och bli bättre igen och det är först då som vuxenvärlden som svikit Minna så länge äntligen får upp ögonen för hennes livssituation.
En jättebra bok. Man ska kanske inte jämföra men jag tror att om man tycker om det Johanna Thydell har skrivit så kommer man att tycka om den här boken. Åsa är debutant men hon har länge skrivit manus för film och tv så hon har verkligen driv i berättandet. Det är en angelägen bok.
Det är svårt att motstå en sådan titel, tycker jag - speciellt som jag själv varit en mycket villig resenär den senaste tiden! Jenny Diski skriver att hon hela tiden söker ensamhet för att få tid att tänka. Så får hon uppdrag att resa och skriva om sina resor och så tycker hon att resorna kommer ivägen för tankarna...men det hon skriver om är just sådana saker som man tänker på när man resor. Om byggnader, om medresenärer, om resekrångel, sömnproblem...konstigt nog är det väldigt underhållande läsning!
Hon skriver också om själva tänkandet - att hon söker tid att tänka obrutna tankar men att hon hela tiden avslöjar sig själv med att tänka väldigt alldagliga tankar:
- Jaså, fåren står därborta idag.
(Och så träffar hon andra som varit ensamma och tänkt och plötsligt har upptäckt hur det är att stå "ansikte mot ansikte med sig själv" - medan hon själv alltså mest har grubblat över fårens rörelsemönster...)
Den tredje resan är i norra Sverige bland samerna. Där fick jag så mycket att tänka på att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig!!
Nu har jag träffat mina gamla vänner, Paola och Guido Brunetti, i Donna Leons senaste bok Djupt vatten. Den här gången var det mord i fiskarmiljö vid ön Pellestrina som avhandlades och löstes.
Jag är lite orolig att Saras filmtips försvinner i kommentarstexten några inlägg längre ner. Därför lägger jag länk till filmen här direkt (embedding disabled) (i väntan på att Sara fixat nytt login till bloggen). Men hur ska vi hitta den litterära kopplingen till denna film, hmm... Jo jag vet! För några år sedan spelade Daniel Craig Sylvia Plaths make Ted Huges på film. Både Sylvia Plaths och Ted Huges böcker går att låna på Håbo bibliotek! Så var det sagt.
Catherine Tate and Daniel Craig - Comic Relief
Nu har ju visserligen en hel del flyttats om på Håbo bibliotek på senaste tiden, men här är ändå lite bilder av biblioteket som jag tagit de senaste åren. De presenteras i en Flickr-applikation som heter FlickrSLIDR.
Created with Admarket's flickrSLiDR.
I dagens DN öppnar man för ett visst hopp för En bok för alla - det formella beslutet om nedläggning fattas först i höst. Om de nitton remissinstanserna är negativa till förslaget kanske regeringen tänker om?
På Håbo bibliotek köper vi in EBFA:s bilderböcker och erbjuder alla barn i kommunen som fyller 4 år en bok. En bilderbok från EBFA kostar 40:-, men köper man många åt gången får man dessutom mängdrabatt.
Förvånat har jag under sommaren sett Bokus återkommande TV-reklam. Gör de reklam för att man ska köpa billiga pocketböcker hos dem? Jag stirrar dock bara på de bibliotekshyllor som visas hela tiden och undrar hur de tänker - visst gör de egentligen reklam för att det billigaste alternativet är att gå till biblioteket?
Man tackar - TV-reklam är ännu lite för dyrt för Håbo bibliotek!
Det är nästan utan att skämmas som jag vill avslöja mina laster just nu:
Brunstkalendern av Emma Hamberg hittade jag i Stockholm stadsbiblioteks personallånehylla. Efter att ha småpratat med några kollegor om Emma Hamberg, tog jag hem boken för att göra lite noggrannare research om den, d v s läsa den. Och nu är jag fast! Trots min inledande skepticism - jag har hört en hel del negativt om Mossvikenfruar - så tycker jag att den här romanen är riktigt bra. Kanske inte det mest djuplodande jag läst, men ganska ofta kan man klara sig utan djupsinnighet också.
Min andra last just nu - och nu blir jag kanske liite mer generad - är Idol-Ola med Natalie. Det är som om Toto skulle ha gift sig med Take That. I like it! Har alltid haft en pojkbandsfäbless och den infrias med råge av Ola med 80-talssound. Skönt!
Jag vill tipsa om Anna-Stinas nya blogg! Anna-Stina vår f.d. medarbetare har startat en blogg där hon skriver om allt möjligt som har anknytning till biblioteksvärlden. Ett och annat boktips verkar det bli också! BiblioBuster heter den och här kan du gå in och titta på den.
något bestående Vad är överklass? Det försöker journalisten Susanna Popova (som själv kategoriserar sig som medelklass) ta reda på genom att intervjua ett antal personer som erkänner sig till överklassen. Intervjuerna är samlade i boken Överklass- en bok om klass och identitet. Hon intervjuar
personer i olika åldrar, en del bor på slott / gårdar andra i våningar i Stockholm, några är adliga. Intervjuerna är lite intressanta och roliga men har kanske ingen vidare tyngd. Jag får dock reda på många olika överklassdygder och hur man är som överklass. (Självsäker, såklart! Vänliga mot alla, uteliggare som kung, hövisk i alla lägen!) Vad överklassen tycker om medelklassen och arbetarklassen behandlas också. Personerna i boken svarar även på frågor om vad de tycker om ”bratsen” kring Stureplan, hur lång tid det egentligen tar att bli överklass och hur man ser på nya pengar i överklassen. Alla får också frågan om vad som egentligen är överklass. Trots att alla försöker sig på en förklaring känner jag fortfarande en förvirring kring begreppet överklass, vart går t.ex. gränsen mellan övre medelklass och överklass, mellan nyrika och överklass, hur fungerar överklassen i förhållande till andra eliter såsom medieeliten och kultureliten o.s.v. Det enda som jag är hundra procent säker på är att jag inte är överklass, trots att jag är vänlig mot alla jag möter oavsett bakgrund samt dessutom har bordsskick, två typiska överklassdygder om man får tro personerna som intervjuas i boken.
Det är svårt att skriva om boken Pojken i randig pyjamas utan att avslöja för mycket. Boken är berättad utifrån 9-årige Brunos perspektiv. När boken börjar bor han med sin familj i Berlin och året är 1942. Plötsligt packas alla saker ner och hela familjen flyttar till Allt Svisch där pappan har ett arbete. För Bruno är det oklart vad pappan gör, men han vet att hans jobb anses vara mycket betydelsefullt. Ni anar säkert vartåt det lutar, det här är en historia som berättats förr. Det nya är greppet - konsekvent berättas historien ur en 9-årings perspektiv. Det är både bokens styrka och svaghet. Framförallt blir slutet svagt med etta berättarperspektiv. Författaren, John Boyne, har givit boken undertiteln En sorts saga. Man kan undra varför - för att historien verkar otrolig?
Jag har precis läst klart Isobel Hadley-Kamptz bok Jag går bara ut en stund som Jenny tidigare skrivit om här på bloggen. Den var bra! Boken handlar om hur Isobels liv faller samman när hon
tvingas abortera bort sin efterlängtade dotter p.g.a. att dottern inte har några lungor. Isobel börjar känna sig främmande i relationen med sin man, hon börjar dricka och festa samt träffa andra män för att döva sin smärta. Boken är en intensiv resa genom Isobels alla känslolägen. Författaren Isobel Hadley-Kamptz förlorade själv sin dotter på samma sätt som Isobel i boken.
Det här är bara en i raden av böcker som jag läst på senare tid där författarna använder sig av motiv från sitt eget liv i sina böcker på ett väldigt uttalat sätt. Sådana böcker får mig alltid att
grubbla över vad som har hänt på riktigt och vad som är påhittat i bokens handling. Jag kan inte hjälpa att jag börjar fundera över det, jag blir så nyfiken! Egentligen spelar det ingen roll men på något sätt blir det lite spännande att fundera över om detta är verkligt, eller om detta hon skriver om är påhittat. Det gör min läsupplevelse lite annorlunda än om jag läser en bok som är mer fiktiv. Nu ska jag läsa den uppmärksammade boken Allt av Martina Lowden. Den boken bygger på Martinas egna dagboksanteckningar.
I senaste Fönstret 2007:03 publiceras Ulrika Knutsons topp tio-lista vad gäller barnboksklassiker (man kan undra varför hon fick det uppdraget - är det just kunskap om barnböcker hon är känd för? Eller är det klassikerbegreppet? Jag minns att jag för länge sedan besökte en debatt på Bok & Bibliotek som hon var moderator för - och jag minns att jag blev arg, men inte varför! :) )
1. H.C. Andersen : Den fula ankungen
2. Lewis Carroll : Alices äventyr i underlandet
3. Mark Twain : Huckleberry Finns äventyr
4. Selma Lagerlöf : Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
5. L M Montgomery : Anne på Grönkulla
6. AA Milne : Nalle Puh
7. P L Travers : Mary Poppins
8. Antoine de Saint-Expery : Lille prinsen
9. Astrid Lindgren : Pippi Långstrump
10. Tove Jansson: Trollvinter
Vad säger ni? Blir ni upprörda? Vad saknas/ska bort?
Jag vill tipsa om den spännande programserien Babel special. SVT:s litteraturmagasin har gjort fyra specialprogram där Daniel Sjölin intervjuar fyra aktuella och intressanta svenska författare. Högt och lågt blandas och det blir inte trist och högtidligt utan lättsamt och trevligt. Jag såg intervjun med John Ajvide Lindqvist, eftersom han varit ståuppkomiker blev det mycket skratt under intervjun men också mycket allvar. Skräck diskuterades såklart och vi fick också veta att Ajvide snart är klar med sin nya roman. Han var på sida 600 någonting! Lite trolleri blev det på slutet också. Jag tittade även på intervjun med Jonas Hassen Khemiri. Den intervjun var lite mer lågmäld men också rolig. De pratade om när Khemiri ljuger i sina böcker och i verkliga livet och varför han gör det. Det pratades också om de dolda små budskapen som finns i hans texter och om mytbildningen kring Khemiri. De två andra författarna som intervjuades i serien var Susanna Alakoski och Bodil Malmsten.
Nu tänker ni kanske att oj, nu har jag missat något eftersom programmen redan gått klart i TV men om man missat programmen kan man ta till SVT Play. Har man en dator med bredbandsuppkoppling (fungerar bäst) så kan man titta på många av SVT:s program i efterhand på webben. Programmen strömmas till din dator och man behöver Windows Media Player eller Realplayer för att man ska kunna spela upp dem. Jättepraktiskt att man kan titta på programmen när man vill! Så om ni har missat författarporträtten tycker jag att ni ska gå in på SVT:s hemsida på en gång och titta på dem.
Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes börjar säljas redan idag! Egentligen skulle boken inte kommit ut i handeln förens på måndag nästa vecka men eftersom diverse matvaruaffärer klantat till det och börjat sälja Luftslottet tidigare så har Norstedt flyttat fram släppet för boken. Förlaget och bokhandlar blev nedringda av upprörda människor som väntar på att få läsa boken. Jag är hur nöjd som helst över denna händelseutveckling! Nu kan jag spendera helgen i sällskap med Milleniumgänget, alla andra helgplaner får styrka på foten för nu vill jag veta hur det ska gå för Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist. Dessutom tycker jag att det är lite roligt att ett boksläpp får så här mycket utrymme i media, även om det handlar om att folk har klantat till det...
Läs den omtalade boken Skumtimmen. Det har jag gjort! Skumtimmen är en mycket spännande, suggestiv och lite mystisk berättelse. Vad hände egentligen med 6-åriga Jens som försvann på Ölands Alvar 1972? Jens trasiga mamma Julia återvänder till sin pappa Gerlof på Öland som 20-år senare börjat undersöka sitt barnbarns försvinnande. Nutidshistorien vävs ihop med en historia som börjar på Öland på 1940-talet. En historia om den elake Nils Kant. Här är det spänning till sista sidan för först då får vi veta hur det gick till när Jens försvann. Men detta är inte bara en spänningsroman, boken har flera bottnar och djup. Förutom att vara spännande är boken väldigt sorglig och Julias förlust av sin son Jens skildras med stor inlevelse och känsla. Öland beskrivs kärleksfullt i boken och ramar in handlingen på ett fint sätt. Mys och rys när du läser denna superdebut av Johan Theorin!
Du kan provläsa första kapitlet här.
Jag är den här; Love in the Time of Cholera av Gabriel Garcia Marquez, enligt ett test som jag nyligen läste på Isobels blogg.
Vet inte om jag riktig håller med om den text som följer på testets resultat men det är ju alltid (nästan) roligt med tester.
Isobel Hadley-Kamptz har också i dagarna debuterat med romanen "Jag går bara ut en stund" - en roman jag är nyfiken på. Det är alltid roligt med debutanter, hur kommer de klara sig på den litterära marknaden och hur ser författarskapet ut om 10 år? Hon kallar själv sin bok för en "nödtorftigt maskerad dagbokstext" och enligt Lina Sjöberg flörtar hon öppet med bloggkulturen. Ja, varför inte? Bloggkulturen är kanske en större del av det populärlitterära fältet än många tror, eller vill tro...
En biografi om Emilie Flygare-Carlén (1807-1892) har nyss kommit ut och om den kan man läsa i fredagens DN. I DN:s artikel antyds att Flygare-Carléns eftermäle varit "snålt" trots att hon var en av samtidens mest populära författare.
Som barn såg jag TV-serien Ett Köpmanshus i Skärgården och blev ordentligt uppskrämd av ett lik som flöt upp på stranden en stormig natt! Som vuxen läste jag boken och blev inte det minsta uppskrämd, bara positivt överraskad över hur "friskt" språket kändes och hur bra jag tyckte boken var!
Jag är uppenbarligen inte ensam om att ha klänningarna som intresse när TV sänder från nobelfestligheterna, för nu har det kommit en hel bok som heter Drottning Silvias festklänningar och de kungliga smyckena. Boken är skriven av Cay Bond och Göran Alm. Är man intresserad av design kan man till viss del få sitt lystmäte tillfredsställt, och bilderna är fina, men i det stora hela så är detta en ganska usel bok. Cay Bonds text är pratig och godtycklig. Ibland nämns vilken författare som får Nobelpris - "jag inbillar mig att just det valet påverkar stämningen under Nobelfesten" skriver Cay Bond om 1997 års Nobelfest och beskriver drottningens klänning för året som "dramatisk". Det året fick Dario Fo priset! Visst vore det intressant om Bond genomfört tanken konsekvent och haft det som utgångspunkt för en analys/diskussion? Nu får vi hålla tillgodo med en trevlig bok istället!
Göran Alms text om de kungliga smyckena är i vissa stycken nästan oläslig. Eller är jag småsint om jag tycker att detta är en knepig mening:
Samma år, alltså 1809, som kejsarinnan fick smyckeuppsättningen, enligt traditionen en gåva från Napoleon till hustrun, genomförde kejsaren sin skilsmässa från Joséphine.
En bra bok om kunglig flärd är Skor ger mer - makt flärd magi från utställningen med samma namn på Livrustkammaren. Läs den istället!
Anna-Stina skrev tidigare om Maria Svelands bok med titeln jag har svårt att säga högt. Till skillnad från Anna-Stina blev jag väldigt uppmuntrad av boken! Jag tycker den formulerade ett dilemma som jag själv befunnit mig i men haft svårt att verbalisera. Det sympatiska med boken är, tycker jag, att den tecknar goda porträtt av båda personerna i relationen - båda har de bästa av föresatser, ingen av dem är korkade eller elaka och ändå blir det så komplicerat!
I Sverige (och i boken) talas mycket om strukturer, och gärna manliga maktstrukturer. Själv har jag länge önskat en diskussion om de kvinnliga maktstrukturerna. Så länge kvinnorna inte släpper makten över hemmet (t.ex. normen för hur ett hem ska se ut. Jag känner många kvinnor som skriver listor till sina män på vad de ska göra, var de ska dammsuga, vad de ska handla osv) så fördröjs jämlikheten. Min teori är att makten över maten är den yttersta makten i hemmet. Jag tycker detta kan illustreras av delen i Maria Svelands bok när kvinnliga huvudpersonen är mycket sjuk, men två damer från Amningshjälpen (själv brukade jag kalla dem för "Amnings-stjälpen" pga deras totala brist på lyhördhet och nästan fundamentalistiska inställning till amning) gör allt för att amningen till varje pris ska fortsätta. Missförstå mig rätt: jag är absolut för amning, men i boken blev det en tydlig symbol för den kvinnliga maktstrukturen.
"Det gäller att bita ihop och härda ut. Eller?" skriver Anna-Stina. Ibland är det ju så. Om man tar barnets perspektiv, och ställer sig själv lite vid sidan. Och det är det värt!
Under årens lopp när jag varit i Borgholm och gått omkring på torget, har
jag slagits av hur tråkigt stadshuset ser ut.
- - -
Kyrkan på andra sidan torget går det inte att göra mycket åt är jag rädd -
är det Ölands fulaste byggnad, eller finns det någon fulare? Jag tvivlar.
Jag har läst boken Vi som aldrig sa hora som handlar om män eller kanske pojkar som försöker att hitta sin identitet, växa upp och lämna barndomen bakom sig. Vi får följa de tre killkompisarna Hannes, Kristian och Frippe som alla är frustrerade och fyllda av olika slags ilska. De har vuxit upp i lilla Falköping där Frippe och Kristian blivit kvar efter att det slutat gymnasiet medan Hannes precis återvänt efter ett misslyckat försök att skapa sig ett liv i Stockholm. Boken innehåller mycket funderingar om tjejer, kärlek, sex och livet i allmänhet. Vi får följa killarna under en utekväll och nutid blandas med återblickar till barndomen och gymnasietiden.
Ronnie Sandahl som skrivit boken är född 1984 (vilket gör honom tre år yngre än mig) och det var lite roligt att läsa en bok som handlade om att växa upp under samma period som jag själv blev vuxen (om jag nu blivit det). Sandahl refererar till exempel till min favorit serie när jag var yngre, Dr. Quinn, och jag känner igen alla andra populärkulturella referenser han gör t.e.x. till The O.C., Håkan Hellström, Natalie Portman och Moneybrother.
Jag läste ut boken jättesnabbt för den var lättläst, bra och en poetisk och vacker skildring av killars känslor. Det var dock en sak med boken som jag hade svårt för. ALLA kvinnor eller tjejer i boken beskrivs som "de andra" och Sandahls perspektiv är bara killarnas. De av kvinnligt kön i boken beskrivs som mystiska och konstiga varelser som är svåra att hantera och går inte att förstå sig på som kille. Trist tycker jag.
Läs en positiv recension av boken i den ena morgontidningen här och en ganska rolig sågning av boken och dess författare i den andra morgontidningen här , fast jag tycker att recensenten missar målet lite när han går på Sandahls ungdom och utseende i sin kritik istället för hans beskrivning av kvinnor.
Jag har förstått att författaren och krönikören Ronnie Sandahl är en person som väcker mycket känslor hos folk och det diskuteras mycket kring hans person och hans bok på nätet och bland bloggar.
Såhär en bit in i tredje omgången av Allsvenskan, vill man kanske fördjupa sig i ämnet fotboll. Det gör vi genom att helt fräckt knycka ett boktips från Norrköpings stadsbibliotek och Youtube. Jag tycker att Norrköping har lyckats med sina oerhört charmiga filmer! Lite amatörmässigt, javisst, men det är också det fina. Det blir väldigt personligt med små knorrar här och där. Titta, lyssna och njut!
För några år sedan gav min pappa mig några böcker av Klara Johansson (1875-1948) med kommentaren att min mamma varit mycket intresserad av författaren. Jag hade aldrig hört talas om Klara Johansson, vilket möjligen säger något om mig eller om innehållet i mina 60p litteraturvetenskap? Sedan dess har jag dock stött på hennes namn rätt regelbundet och nu i senaste numret av Femina (2007:04)!
En snabb sökning på google ger också resultat - här ett porträtt skrivet av Bodil Zalesky och här några ordspråk av Klara!
Detta är en skönlitterär bok. Men vid det här laget vet kanske de flesta läsarna att Agneta Sjödin har vandrat längs pilgrimsleden till Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostela i Spanien. Bokens Maria startar sin vandring i Saint Jean Pied de Port i Frankrike.
Jag uppfattar det som att Sjödins bok har blivit omskriven och jag hade en stor förhoppning om boken när jag skulle läsa den. Men jag blev besviken. Den motsvarade inte mina förväntningar. Kanske hade jag velat läsa mer om vad Agneta Sjödin själv upplevde och kände utmed vandringsleden. Men kanske skulle det bli för personligt? Boken ger dock det positiva att jag funderar över vad som händer med en människa, person som ger sig ut på pilgrimsvandring?
Vad är ens inre utgångspunkt med att man ger sig ut på pilgrimsvandring?
Vad vill man personligen uppnå, komma till insikt om?
Skälen till pilgrimsvandring kan vara många och det framkommer i och för sig i boken utifrån de personer som Maria möter och samtalar med och utifrån henne själv.
Maria har dock fått vandring som ett uppdrag att genomföra den av sin Mästare. Mästaren är en man som Maria träffar då och då och som hon vill se som en människa som kan guida henne genom livet. Det som jag också kan se som ett gott tecken är att hennes bild av denna personliga guide förändras.
Sjödin skriver att det händer saker med Maria då hon vandrar och detta tror jag är sant. Gamla smärtsamma händelser bearbetas. Nya insikter föds. Men jag skulle gärna samtala med någon som själv i verkligheten har gjort denna pilgrimsvandring.
Andra böcker om vägen till Santiago de Compostela är just denna titel, en resehandbok av Jan Folkegård. Likadan titel har Rolf Enanders bok (2001).
Enaders bok har mer fastnat i mitt minne än vad Sjödins bok kommer att göra.
Helena Harnesk bjöd på ett mycket intressant och roligt föredrag om Linné. På en duk visades bilder från hennes bok Linné i Uppsala.
... så stod det förr i slut- eller förtexterna till vissa amerikanska filmer. Idag har man slopat den lilla upplysningen, det var i alla fall längsedan jag såg den. Nu förutsätter tittaren ändå att bakom varje bra film finns det en sann historia. Och det gäller även böcker. DNs artikel Unga vill att litteratur ska vara sann speglar ungas uppfattning om att det som är realistiskt beskrivet det måste också vara sant. Jamen, vad finns det annars för anledning att skriva?
När jag själv har ställt frågan till gymnasieelever om det spelar någon roll om man vet att boken är sann eller påhittad, har det självklara svaret blivit: - Ja, det är inte intressant att läsa om man vet att det är påhittat! Angående en ungdomsbok som eleverna precis läst och som de i stort sett avfärdade, så påstod de att om de hade vetat att den var sann så hade den blivit mycket mer intressant. Jag menar - det var ju samma berättelse!
I DNs artikel står också att lärarna har abdikerat om de inte lär eleverna ramar för att tolka litteraturen. Då blir det bara enskilt tyckande som inte utvecklar läsandet alls. Det kan jag hålla med om. Men om man hjälper eleverna att bryta sina uppfattningar mot varandra och att reflektera djupare över vissa element i böckerna, så tror jag inte det krävs lärardominerade diskussioner för att läsandet ska fördjupas.
En av mina absoluta favoriter bland domedagsfilmer är The Day After Tomorrow, som inom kort visas på trean, eller som kan hyras i närmaste videobutik. Filmen känns mycket aktuell såhär mitt i den på nytt uppblossande klimatdebatten. Filmen inleds med att vi får ta del av extrema väderutbrott runt hela jordklotet, men maktens män vill inte lyssna till hjälten, en klimatexpert spelad av Dennis Quaid.
Det dröjer förstås inte länge innan Manhattan fullständigt krossas under en jättevåg, som sedan fryser till is. Hjältens son, som spelas av Jake Gyllenhaal, sitter fast med sina vänner i New York Public Library. Här räddas de undan den dödande kylan utanför, genom att elda med böcker från hyllorna.
Det är en så vacker tanke att civilisationens räddning finns på biblioteket. Man kan också tolka det som att om vi bara tar del av den kunskap som finns, behöver katastrofer inte inträffa. Det måste ha varit mer än en slump att biblioteket i denna film fick en avgörande roll. Hursomhelst, det är en mycket spännande film. Se den!
SvD innehåller idag en fin artikel om Maria Gripes författarskap, skriven av Ying Toijer-Nilsson. För mig som växte upp under 80-talet var Maria Gripe den främsta författaren då. Hon kunde på ett otroligt sätt fånga upp unga flickors intresse för mystik i en tid som från 70-talet och framåt hade präglats av den realistiska ungdomsromanen. Jag och min syster slukade Maria Gripes böcker. Spöken, mystik och fascinerande historier - det var helt oemotståndligt. När Agnes Cecilia gick som radioföljetong (teater) på sommaren spelade vi in vartenda avsnitt på kassettband, så att vi skulle kunna lyssna obegränsat i framtiden. Vilket vi också gjorde.
Det kanske är dags för omläsning av Maria Gripes böcker? Men samtidigt vill man förstås inte riskera att förstöra sina unga minnen...
Via Humaniorabloggen fick jag se att Gamla Testamentet ska säljas som tidning. Tidningen har fått namnet ”The Book” och har en modern layout med mycket samtidsbilder som ska illustrera den gamla texten. Med rubriker och bildtexter samt understrykningar och överstrykningar har man försökt göra texten mer tillgänglig. Så när man står och funderar på färdlektyr till tåget kanske man ska snappa åt sig ett exemplar, 450 sidor räcker ju ganska långt. Snygg tyckte jag i alla fall att den var! Vad tycker du, kolla här: www.bibleilluminated.com .
Det är nervöst att lyssna på nya tolkningar av gamla favoriter! Sällan blir man nöjd... Nu har Bryan Ferry gett sig på Bob Dylan och frågan är om han tillför något nytt? Ja, efter några lyssningar är jag avvaktande positiv! Just Positively 4th Street som är grym med Dylan var jag mest nervös inför, men jag tycker Ferry ger låten en ny dimension. Inte så tvärilsk som Dylan gör den, utan mer distanserat kallt konstaterande. Jag gillar också Just like Tom Thumb's Blues (fast Nina Simones tolkning är bäst hittills) och All along the Watchtower.
Men... Simple Twist of Fate... nej, nej...den kan bara Dylan göra! Ferry gör den som någon slags trallåt... Originalet kan du lyssna på på Blood on the tracks, Dylans bästa album!
En av talarna på Biblioteksdagarna 23-25 maj i Stockholm är Emma Stenström. Det är ett föredrag som jag ser fram emot, eftersom jag läst boken Re:form - svenskt samtida konsthantverk under debatt där Emma Stenström skriver i ett av kapitlen om vår landsbygd där numera affären, posten och skolan lagts ner men där konsthantverkarna finns kvar. Konsthantverkarna erbjuder unika ting till en överkomlig summa som blir presenter och som därmed också bidrar till att bibehålla de sociala strukturerna. Dessutom bidrar konsthantverkarna till den sociala strukturen genom att de utgör en mötesplats i bygden och ofta erbjuder både kaffe och dopp. Emma Stenström för också ett resonemang som leder fram till att våra samhällsideal förändrats från att hylla den strategiske teknokraten och den visionäre konstnären till att alltmer lyfta fram den humanistiska hantverkaren. I en global ekonomi där allt är kopior blir det allt viktigare att erhålla något unikt. Om vi lyfter in konsthantverket i samtidens samtal kring den kulturella ekonomin, genom att argumentera för det unika, lokala och småskaliga kommer detta att gagna en levande landsbygd.
Är du det minsta intresserad av konsthantverk måste du absolut läsa Re:form som problematiserar ämnet från alla upptänkliga håll!
Inlägg
Alla kommentarer
