Bilder från litterära lunchen

Här har vi nu bilder från den litterära lunchen i fredags. Vår länsbibliotekarie MariaTörnfeldt fotograferade, hon var och hälsade på tillsammans med Kerstin Jonsson från Länsbiblioteket. Roligt! Det går också att läsa mer på vår hemsida.

När text och bild utmanar varandra

Jag kan nästan inte tro att vi har hållit igång den här bloggen sedan i somras utan att skriva i stort sett någonting om serier. Nyligen hittade jag Seriewikin, "Sveriges största uppslagsverk om allt som rör serier". Jag provade att söka på några favoriter och man får nog säga att det finns en hel del kvar att bygga ut i den här wikin. Men verkligen ett välkommet initiativ.

En favorit på Håbo bibliotek är Nina Hemmingsson och hennes senaste bok Jag är din flickvän nu. Hennes humor är nästan obeskrivbar och bygger på det där som man aldrig säger, men i efterhand önskar att man hade sagt.

Mina särskilda favoriter är Jojo Falk och Tomas Zackarias Westberg som för några år sedan gav ut serieboken 24 minuter från t-centralen. Jojo har illustrerat många av våra bästa barnfackböcker och tecknar bland annat för Kamratposten. Tomas har just givit ut sin blogg i bokform. Båda är också suveräna fotografer.

Vissa kriterier som gäller för textbaserad skönlitteratur gäller också för serier, tycker jag. Man ska ha något att berätta. Man ska kunna berätta på ett fängslande sätt. Sedan finns den ytterligare möjligheten hos serien att skapa spänning mellan text och bild. Då uppstår bland annat humor!

Skrattets och glömskans bok

Milan Kundera berättar om Tamina i "Skrattets och glömskans bok". Hon har förlorat sin man och sitt land. Taminas identitet har spruckit i konturerna. Nu söker hon efter de kärleksbrev hon en gång skrev till sin man för att inte glömma och för att minnas.

Milan Kundera är en författare som låter författarrösten vara tydlig och han följer karaktärerna tillsammans med läsaren i texten. Ibland kan denna teknik vara ett störande moment, men här känns det som om jag som läsare har en förtrogen kompanjon med på vägen i berättelsen.

Jag har bara några sidor kvar i boken och jag vill inte att det ska ta slut…

Vemod till Jul

Nu har Anna Ternheims nya album kommit till biblioteket. Så, jag har väntat... Seperation Road är vemodig, storslagen, mystisk, melankolisk och pampig - allt på en gång, och det är fantastiskt! Jag har haft Seperation Road i lurarna till och från jobbet nu i en vecka och har fortfarande inte tröttnat...

I ett gammalt nummer av magasinet Bon (nr. 32, 2006) läser jag en intervju av Ternheim där hon bland annat berättar om vemodet. Hon menar att hennes vemod är en "speciell kombination av sentimentalitet och brist på nostalgi".
Det är sorgligt och mycket vackert.

Litterär lunch

På fredag har vi litterär lunch igen! Tema: Julklappstips!

Tid: Fredag den 15 december kl 12.00 - 13.15

Kom till biblioteket och ät en matig smörgås med kaffe eller te samtidigt som du lyssnar på och deltar i ett anspråkslöst samtal kring litteratur. Bibliotekspersonalen berättar som några av sina läsupplevelser och tar dessa som utgångspunkt för vidare diskussion.

Efteråt är du mätt och hungrig på samma gång. Mätt efter maten, men hungrig på nya läsupplevelser!

Alla är välkomna! Läs mer >>

Fly för livet!

Helena von Zweigbergks fjärde deckare om fängelseprästen Ingrid var intressant! Jag gillar dessa deckare för att Ingrid är en o-typisk deckarhjälte - ängslig och grubblande över ont och gott, inte snar till snabba generaliseringar. (Ofta innehåller böckerna skildringar om hur hon ångrar beslutet att ta just den blusen på sig, fastän hon vet att den skaver och glipar... Det tycker jag är kul som omväxling till andra kvinnliga deckarhjältar som glider i ett par sköna ylleslacks!!) Fast länge var jag skeptisk till Fly för livet!. Jag tycker den är lite för seg och långdragen, men på slutet, när författaren drar ihop trådarna tycker jag ändå att den lyfte och över deckarhistorien löper resonemanget kring vem som är offer och hur man blir offer. En replik ringer i öronen hos mig: "Ni i Sverige är så naiva, ni tror att varje människa kan välja sitt liv."

Går det åt helvete är jag ändå född

Så heter Agneta Klingspors nyligen utkomna roman. När berättaren ser en uteliggare bajsa på gatan, springer hon skamfylld därifrån. Hon vet att linjen är så tunn att den nästan inte finns mellan henne och honom. Som författare lever hon på existensminimum i samhällets marginaler.

Klingspor har ett språk som känns direkt och ärligt, men också poetiskt. Jag hade stor behållning av denna lilla bok. Har vi en underklasstrend i litteraturen?

Efterskalv

Har kanske någon redan skrivit om Arne Dahls deckare här i Barbabloggen? Hursomhelst så är han värd att skrivas om igen, i så fall! I helgen läste jag hans senaste deckare Efterskalv och den gjorde att 5 timmars tågresa kändes för kort ("Äsch - redan Bålsta..."). M.a.o. är hans deckarserie om A-gruppen i Stockholm en läsning jag varmt rekommenderar. Välskrivna deckare, kanske Sveriges bästa deckarförfattare?
Arne Dahl är pseudonym för Jan Arnald.

Tidlösheten i tiden

För över hundra år sedan skrev Hjalmar Söderberg "Doktor Glas", en roman som är högst aktuell. I helgen ska jag se uppsättningen av Doktor Glas med Krister Henriksson på Vasateatern i Stockholm. Jag har råhöga förväntningar vilket ofta brukar sluta med besvikelse för min del. Henriksson är en av mina favoritskådespelare och "Doktor Glas" är kanske inte den bästa bok jag läst, men jag fascineras över att romanen är tidlös med dess moraliska dilemma (är det rätt att döda en människa om man tror att det är räddningen för en annan människa?) och samtidigt är den ett tidsdokument över Stockholm stad under tidigt 1900-tal. Med andra ord - både tidlös och tidsbunden.

Det är också fascinerande att texter föder texter. Bengt Ohlsson, författaren som fick Augustpriset för några år sedan, har skrivit om Gregorius (bokens titel är just "Gregorius"), den vidrige pastorn som Doktor Glas vill döda. Inför teaterbesöket vill jag läsa böckerna igen. Men kanske borde jag undvika det så att jag inte spricker av förväntan...

Gamla vänner

När man läser vissa böcker är det som att återuppta kontakten med en gammal vän som man inte träffat på ett tag. Så är det för mig när jag läser Donna Leons böcker om kommissarie Brunetti och hans familj. Det brukar komma ungefär en bok om året. Den senaste heter Mäktiga vänner och handlar en del om den utbredda korruptionen och några otrevliga mord...men mest känns det trevligt att så att säga träffas igen. Jag är bland annat väldigt avundsjuk på Brunettis trevliga och goda luncher!

Fysikläsning

En lärare här på gymnasiet ville låta sina elever läsa mer än läroboken i ämnet fysik. Eleverna fick läsa tegelstenen En kortfattad historik över nästan allting. Vad tyckte eleverna då? Emilie skriver såhär:

"Jag började läsa boken när jag var på semester med familjen och när vi låg där vid poolen passade jag på att läsa en hel del. Så fort jag läste något om hur stort rymden var eller någon annan intressant fakta (vilket var nästan hela tiden) så ”väckte” jag resten av famljen som låg och småsov i solen bara för att berätta det.

Tydligen pratade jag väldigt mycket om hur konstigt det är att vi egentligen finns och jag satt till och med och stirrade på myrornas krig i säkert fem minuter bara för att titta lite på den kosmiska strålningen och lite spår från Big Bang (kanske gjorde jag detta för att allt annat som visades var på arabiska, men jag är faktiskt inte helt säker på det). Min syster sa att jag var störd och som hämtad ur en skräckfilm när jag satt där och stirrade och till slut sa min pappa åt mig att sluta läsa den där boken för snart skulle jag bli knäpp på riktigt."

Läs mer på Bokrecension.se

Läsecirkelträff IV - Börja leva ...

... det är titeln på den bok vi i Läsecirkeln pratade om i lördags, skriven av Nadine Gordimer. Vi började med att prata om själva handlingen. "Börja leva" utspelar sig i Sydafrikas nutid. Paul Bannerman drabbas av cancer och behandlingen gör honom radioaktiv vilket innebär att han måste leva isolerad under en tid, isolerad från barn och fru och verklighet. Handling rör sig närmast omärkligt över till Pauls föräldrar som måste förhålla sig till sonens sjukdom med dess konsekvenser.

I början av samtalet var alla ganska överrens om Gordimers torra språk och karaktärernas känslokalla dialoger och ju mer vi pratade om romanens språk desto mer kom vi in på romanens struktur, bland annat hur tiden strukturerars i boken i förhållande till själva tiden det tar att läsa. Romanen öppnade verkligen upp för diskussion kring struktur och språk vilket var mycket spännande.

I romanens första tredjedel beskrivs Pauls isolering, en del som känns tung att läsa - det tar också lång tid. Den sista tredjedelen går väldigt snabbt, i tid, att läsa men den berättade tiden är väldigt lång. Gordimer lyckas verkligen laborera med tiden, både den faktiska, den berättade och lästiden. Därför blir den ganska känslokalla och logiskt berättade romanen väldigt intressant att prata om.

Vi fikade också, såklart!
Tack så mycket för den här terminen! Vi ses i nästa Läsecirkel på Håbo bibliotek som börjar efter jul och nyår.
Det kommer mer information när det närmar sig start.

Variation piggar upp

Nu läser jag både Nobelpristagare (årets) och chick lit samtidigt. Jag tycker jag behöver variationen mellan underhållning och djupsinne.

Sophie Kinsellas The Undomestic Goddess köpte jag inför en tågresa häromdagen och jag fastnade i den direkt, på ett nästan plågsamt sätt. Boken skildrar bland annat scener där boken huvudperson åstadkommer total katastrof i köket. Jag lider vekligen av att läsa om hennes bekymmer. Ändå fortsätter jag!

Vad är era svagheter i litteraturen? Vad skäms ni för att läsa? Eller är stolta över, kanske?

Litterär lunch

Idag bjuder Håbo bibliotek in till litterär lunch! Temat är Augustpriset. Ät en matig smörgås och diskutera nomineringarna med oss! Lunchen börjar kl 12.00 och håller på till ca 13.15.

Augustnomineringarna

I förra veckan kom som bekant avslöjandet om vilka böcker som i år nomineras till Augustpriset. Fler av titlarna har omnämnts på denna blogg tidigare i år. T ex Susanna Alakoskis Svinalängorna, som Ulrika rosade för ett tag sedan. Jag håller med om hennes positiva omdöme.

Sedan har vi Drömfakulteten av Sara Stridsberg, som jag hade lite svårt för i somras. En annan titel är Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket som också är recenserad här. En helt OK ungdomsbok för 35-åringar, vill jag minnas?

Vilka fler nominerade kan vi hylla eller risa? Vem förtjänar bäst att vinna?

Vampyrfrossa

Sedan jag läst Johan Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" om vampyrer i Blackeberg i Stockholm så har jag blivit biten på vampyrböcker. (Ursäkta ordleken, jag kunde inte låta bli...)
Jag har börjat läsa Anne Rices vampyrserie som börjar med "En vampyrs bekännelse" , vilken också har filmats med Brad Pitt, Tom Cruise och en ung Kirsten Dunst, och nu har jag även läst ungdoms-vampyrromanen "Om jag kunde drömma" av Stephenie Meyer. Boken är den amerikanske författarens debut och den har fått mycket positiva omdömmen.

Boken handlar om Isabella (Bella) Swan som flyttar från soliga Californien och sin mamma för att bo med sin pappa i den sömniga småstaden Forks, där regnet öser ner nästan konstant. Bella har alltid känt att hon inte passar in någonstans och förväntar sig det samma i Forks. Men i Forks finns en grupp ungdomar som mindre än Bella passar in någonstans för dom är nämligen inte mänskliga, utan vampyrer! Bella faschineras av denna grupp ungdomar (fast hon vet inte till en början att de är vampyrer) och snart blir hon kär i en av dem, den mystiske och gåtfulla Edward. Edward har även han känslor för Bella och de två dras som magneter till varandra. Om man läser boken får man följa Isabellas och Edwards ovanliga och intensiva kärleksförhållande som försätter Bella i många farliga situationer.

"Om jag kunde drömma" var väldigt bra, mycket spännande och välskriven. Den enda invändningen jag har var att boken kunde haft lite mera "vampyrkänsla" i sig och lite mindre kärlek. Lite mera rys och lite mindre mys helt enkelt. Om jag skulle beskriva boken skulle jag beskriva den som en kärleksroman med vampyrinslag. Boken passar både ungdomar och vuxna som gillar spänning, kärleksromaner och vampyrböcker.

Om man känner sig nyfiken på vampyrer kan man ta reda på mer om dem här:

Om vampyrer, en rolig sida för både barn och vuxna som handlar om vampyrer och allt man vill veta om dem.

Vampyr, en lång text som förklarar vad en vampyr är för något.

Vampyrer i litteraturen, en sida som handlar om vart man hittar vampyrer i böcker och filmer.

Wikipedias sida om vampyrer, här finns fakta om vampyrer och vart man hittar dem i böcker och filmer.

Läsecirkel med tema Afrika - Träff III. Att känna stolthet

I lördags (28 okt.) träffades vi i läsecirkeln igen. Till denna gång hade vi läst mysdeckaren "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vem tycker inte om denna berättelse? Vi var rörande överrens om bokens mysfaktor. Och det var bra, tycker jag, att erfarenheten av kontinenten Afrika fick vara mysig och trevlig för en stund.

Romanen handlar om Mma Ramotswe som öppnar en detektivbyrå i hjärtat av Botswana. Hon löser vardagsmysterier med känsla och förnuft. Och hon är stolt över sitt land och sin kultur: "Jag älskar vårt land, och jag är stolt över att vara motswana. Det finns inget land i Afrika som kan hålla huvudet lika högt som vårt." Denna stolthet förmedlas på ett sympatiskt sätt. Vi i cirkeln påmindes då om Corinne Hofmanns "Den vita massajen", som vi pratade om förra gången, - där saknades stoltheten över landet och kulturen, där var temat istället vantrivsel. Vi diskuterade också kontinenten Afrika och att skildringarna från denna stora kontinent kan se väldigt olika ut. Den afrikanska litteraturens motivkretsar har dock ofta gemensamma drag, som tex. att religionen uppmärksammas, kvinnans situation och att den geografiska miljön är placerad i Afrika.

Vi läste också en artikel i tidningen SOS-barnbyar (Se tidigare inlägg i bloggen) som handlar om det "verkliga" Botswana, ett land som är hårt drabbat av AIDS. Att McCall Smith "blundar" inför detta problem, i litteraturen, är möjligen medvetet och genomtänkt. Vi behöver också trevliga och mysiga berättelser från ett drabbat land. Botswana är mer än ett AIDS-drabbat land. Vi i cirkeln fastnade alla för berättelsen om Nandira och Jack - snacka om kärlekens list!

Till nästa gång läser vi Nadine Gordimers (nobelpristagare i litteratur 1991) nya roman "Börja leva". Vi reser vidare i det litterära Afrika, nu till Sydafrika som är Gordimers hemvist. Följ med du också!

Mystik i Istanbul

Nu har jag precis läst en mycket märklig roman av årets nobelpristagare i litteratur, Orhan Pamuk och jag känner mig lite upprymd. Romanen "Den vita borgen" är en labyrintisk historisk roman där huvudpersonens identitet vänds ut och in, där speglingen i en annan människan blir total och där Istanbuls mystik är ständigt närvarande.

Berättelsen ramas in av encyklopedisten Faruk som 1982 hittar manuset "Den vita borgen" och så här berättar Faruk alldeles i början av boken: "De som läser dedikationen i bokens början kommer kanske att fråga sig om den har någon personlig betydelse. Jag antar att viljan att se allt i ett sammanhang är en ovana för vår tid. Eftersom jag också smittas av den sjukdomen publicerar jag den här berättelsen".

Nu vill jag läsa mer av Pamuk...

Författarkändisar och litteraturpris

Dagens författare blir allt mer uppmärksammade i media och oj vad mycket bokreklamen måste kosta. Författarrollen och synen på författaren är i förändring. Nu sitter författaren inte längre på sin kammare och skriver för att skrivandet blivit ett kall, ett måste för att överleva (existentiellt, ideologiskt eller vad det nu kan vara). Nu måste de ut på turné med sin nya bok. Författaren har blivit en kändis bland andra... eller? Har författaren rent av blivit en rockstar... nej, kanske inte.

Hur som helst är det roligt att det går bra för Sveriges två största deckardrottningar just nu. Härromdagen fick Camilla Läckberg "Folkets Litteraturpris" (100 000) - ett nytt pris som delas ut av Rix FM och Bokia. Alla har kunnat rösta via bokhandelns hemsida och via radio. Extra kul att inte Marklund vann, hon kom tvåa. Den andra deckardrottningen i Sverige just nu är Åsa Larsson som är nybliven krönikor i City Stockholm. Men det tycks som om Larsson känner sig lite obekväm som kändisförfattare... Läs krönikan!

Annorlunda fotobok

Är det snyggt med bilder där fotomotivets ögon lyser röda av en framifrån slående blixt? Eller bilder som är suddiga, eller där kroppsdelar klipps av i sökaren?

Ja, det är det faktiskt! I den spännande fotoboken Ajax & Kingston får vi följa två katter, en Oriental och en Devon Rex i deras vardag. Fotograferade av Lars Sundh. Boken vann priset Bästa fotobok 1997 (Svenska fotografers förbund). Boken saknar text, bilderna säger mer än tusen ord...

Boken finns inte längre på alla bibliotek, men den går faktiskt bra att fjärrlåna.

Äntligen?

Årets nobelpris i litteratur har tilldelats den turkiske författaren Orhan Pamuk - "som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning". Ja, vad ska man säga? Inte en kvinna i år heller och inte min favorit Milan Kundera. Men jag tycker det är ett bra val. Nu vill jag genast läsa "Den svarta boken". Vad tycker ni. Vann rätt författare?

Hedvig och Max-Olov

Hedvig och Max-Olov av Frida Nilsson är en kapitelbok för barn i åldern ca 7 - 9 år. Detta är en fortsättning på den första boken vars titel är Hedvig.

I boken om Hedvig och Max-Olov får man som läsare möta Hedvig som nu går i årskurs 2. Jag tycker att boken skildrar delar om hur livet kan te sig när man är 8 år. Hur det är att bli tvingad till att säga förlåt. Svårigheter att stå emot godisfrestelser när kompisarna suktar med kolor. Hur man svänger sig med sanningen, ja kanske rent av ljuger för man vill ju vara som sina kompisar. Och att retas och slåss hur får man göra det egentligen? Ja, så är då det där ordet "förlåt".

Vem är Max-Olov? Läs och ni får veta vem det är som kanske gör att Hedvig trasslar till det för sig lite då och då.

Läsecirkel med tema Afrika - Träff II. Vantrivs vi i kulturen?

I lördags (30 sept.) träffades läsecirkeln på Håbo bibliotek för att prata om "Den vita massajen" av Corinne Hofmann. Vi började med fika och sedan var diskussionen igång. Boken är en sann historia om Corinne Hofmanns resa till Afrika.

Diskussionen kring "Den vita massajen" spände kring vitt skilda ämnesområden, från kulturkrockar och svartsjuka till tidsuppfattning och språk, och åsikterna gick isär. Någon menade att boken inte alls var läsvärd – Boken bekräftar våra fördomar om det afrikanska folket – och en annan läste med stor förtjusning och fascination allt som Corinne Hofmann skrivit. Läsecirkeln uttryckte olika uppfattningar om Hofmanns resa – någon tyckte att Hofmanns mod att, som ensam kvinna, överge "allt" för att leva med en massaj i Mombasa var det mest fascinerande och en annan tyckte att hennes resa var huvudlös och oförståelig. Läsecirkeln frågade sig hur hon egentligen kunde. Hur gick det till? Funderingar kring varför hon inte lärde sig det afrikanska språket diskuterades och läsecirkeln lyssnade nyfiket då en av deltagarna, som själv arbetat i Afrika, berättade om sina erfarenheter.

Vi pratade också en del om överläge/underläge. Hofmann kom till Afrika som västerländsk turist med den västerländska överordnade kulturen i bagaget, (Läs om imperialismens och kolonialismens historia i tex. Sven Lindqvists "Utrota varenda jävel" och Joseph Conrads "Mörkrets hjärta"). I Afrika var hon "överlägsen" i sin kultur men då hon gifte sig med Lketinga var hon, som kvinna i den afrikanska kulturen, i underläge, (knappast mer värd än en get).
Denna dubbelhet tar sig också uttryck i texten på olika sätt. Ett tydligt exempel är två olika kapitellrubriker som är placerade på ett mittuppslag i boken – "Främling i Schweiz" och "Hemma i Afrika". Är det så att vi vantrivs i kulturen? Eller är det en förenklad tolkning på denna dubbelhet?

Jag fick med mig nya funderingar efter träffen och det fina är ju att alla läsningar och tolkningar får utrymme i en läsecirkel. Ingen har rätt och ingen har fel. När de olika läsningarna möts - det är då det blir spännande! Till nästa gång läser vi "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Vad tycker du om denna "mysdeckare"? Kom med och diskutera.

Vacker och poetisk roman- "nu vill jag sjunga dig milda sånger"

Jag har läst boken nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Jag inte riktigt hur jag ska tipsa om den här boken utan att låta alltför klyschig men jag ska göra ett försök. Den här boken är en vacker och gripande bok om vänskap, kärlek och sorger. Boken handlar om två kvinnors möte och framväxande vänskap. Den yngre beresta men hemåtvändande kvinnan möter den äldre kvinnan som blev kvar på samma plats hela sitt liv. Mellan dess olika kvinnor växer en vänskap fram och de båda kvinnorna börjar berätta sina livshistorier för varandra. Även vi får ta del av dessa, som innehåller mycket kärlek men även sorger. Historien är väldigt fint berättad och jag tycker att hela boken känns väldigt poetisk och vacker. Den poetiska känslan förstärks av att varje kapitel inleds med en textrad från olika dikter, oftast kända svenska sådana. Dessa rader anspelar på innehållet i kapitlen. Bokens författare kommer från Sverige, där boken också utspelar sig, men hon är sedan många år tillbaka bosatt på Nya Zeeland. Där blev boken när den kom ut en jätte succé. Nu finns den alltså också översatt till svenska. Denna bok är en av mina bättre läsupplevelser på länge och jag rekommenderar den starkt!

Mytens förtrollande värld

Theodor Kallifatides nya roman "Herakles" berättar om den grekiske mytens hjälte och hans 12 stordåd. Det speciella med romanen är att hjälten är komplex. Herakles tecknas stundtals med ganska mänskliga drag mitt i alla machobeskrivningar av slagsmål och erövringar. Herakles har en del fel och brister, ibland tycks det som om han faktiskt har känslor. Men hjälten förstår inte sina egna känslor och vet inte vad han ska göra med dem. Herakles är knappast en sympatisk figur, men han lever upp till den skapade myten om sig själv och han lider.

Kallifatides har gjort ett litet konststycke med denna roman. Romanen är skriven på ett enkelt språk med korta meningar och luftig text. Intrigen har flera nivåer, jag kan läsa den som en spänningsroman och hjältesaga eller som ett uttryck för vår moderna tids behov av superhjältar. (En recensent menade att antikens hjältar är dagens skurkar.) Jag började fundera, under läsningen, på vad myten säger oss i dag och den moderna människan. Kallifatides är en mästare på att ringa in komplexa förhållanden med ytterst få ord.

En del av min upprymdhet kring "Herakles" kan bero på att jag var på Unga Klara i helgen och såg dramat "Alkestis" med regi av Suzanne Osten. Liksom Kallifatides går Osten till mytens förtrollande värld för att möjligen berätta något om vår samtid. Alkestis är väldigt dramatiskt. Alkestis är gift med kung Admetos och de har barn tillsammans. Eftersom mannen retat upp gudarna måste han dö. Alkestis offrar sig och dör i hans ställe. Kvar på scenen står en förtvivlad man i sorg och en moderlös flicka. De existentiella frågorna hopar sig. Är straffet att bli lämnad ensam större än döden? Valde Alkestis döden för att det var minst smärta för henne? Och hur kan man tolka det här med att kvinnan offrar sig för mannen? Vem gör det aktiva valet?

Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken "Herakles" och därefter se ett grekiskt drama på teater, gärna "Alkestis". Berättelsen om Alkestis återberättar också Kallifatides i "Herakles" och han har ett litet annorlunda perspektiv på hennes roll, (offerrollen). Den här upplevelsen kommer stanna kvar!

Feel good...eller?

Serien om Damernas detektivbyrå har jag hittills upplevt som typisk feel-good-litteratur. Berättelsen om Mma Ramotswe och hennes detektivfall har liksom lunkat fram i en varm känsla av att det dagliga livet i Botswana trots allt är ganska behagligt. Säkert har ni läst att många delar den känslan och att det numera arrangeras resor till Botswana där man kan besöka de platser McCall-Smith beskriver. Den senaste boken i serien heter Livets skafferi och är precis lika trevlig som de föregående. I senaste numret från SOS-barnbyar finns också ett reportage om den barnby i Tlokweng som beskrivs i böckerna. Man blir ganska beklämd av att läsa att 40 % av Botswanas befolkning är bärare av HIV-viruset, att medellivslängden, som 1990 var 59 år beräknas vara 29 år 2010 och att då var fjärde barn kommer att vara föräldralös. Botswana är ett av världens hårdast drabbade länder vad gäller AIDS.
Plötsligt känner jag att jag sätter de "trevliga" böckerna lite grann i halsen och att feel good blir feel bad...
Kanske är det därför McCall-Smith numera skriver en serie som kallas Filosofiska Söndagsklubben där etiska frågor diskuteras i en lagom trevlig engelsk miljö.

Trilogi om de utsatta

Så är den då äntligen här: Rummet under golvet, sista delen i Kjell Johanssons delvis självbiografiska romantrilogi med namnet ”De utsatta”. Den första delen, Huset vid Flon, tyckte jag mycket om. I den skildras en utsatt familj från sonen Einars perspektiv, i Midsommarkransen i brytningstiden mellan 40- och 50-tal. Fadern är upptågsmakaren ”Greven av Kransen” med stora och vidlyftiga planer, men också en alkoholiserad hustyrann. Det blir inte en frossande ”eländesskildring”, utan en komplex berättelse som rymmer barnets livsvillkor, det sociala arvet, samhället i brytpunkten mellan det fattiga och det moderna och sist men inte minst – språklig finess.

Den andra delen i serien heter Sjön utan namn och blev nog lite av en ”mellanbok”, tycker jag, ett slags transportsträcka till finalen. I den får man följa Einars syster i modern tid, men med moderns begravning som avstamp för tillbakablickar på den klassresa som följt på det fattiga ursprunget.

Rummet under golvet utspelar sig tidsmässigt före Huset vid Flon. Mormodern från första romandelen och hennes ”hemlige” bror, blir nu huvudpersonerna. Brodern är berättarjaget och tecknar ner sitt liv från barndomens fattigstuga, genom tillvaron som gårdfarihandlare och tidvis fängelsekund. Han gifter sig med en kvinna som tillhör resandefolket och den allt hårdare tonen de möts av blir tydlig: en spegling också av samhällets förändring i stort. Ett mörkare stråk kan anas i berättelsen, men fortfarande finns mycket av det anekdotiska och komiska från framför allt den första delen kvar. Trots att jag bara hunnit drygt halvvägs in i boken, så känns det som om den verkligen knyter ihop berättelsen och fördjupar den, vilket gör hela trilogin till ett mästerverk!

Historiskt / flärdfullt

Jag vill tipsa om två ganska olika böcker som jag nyligen har läst. Den ena är Agneta Pleijels nya roman Drottningens chirurg, som utspelar sig i begynnelsen av den gustavianska eran i Stockholm. Kirurgin är fortfarade till stor del ett hantverk, att jämställa med barberarens. Medicinen och kirurgin har långt kvar innan de kan räknas höra till samma vetenskap.

I denna brytningstid verkar kirurgen Schützer, som grubblar över och utforskar kvinnokroppens många hemligheter. Det bästa med romanen är att man rycks med i Schützers nyfikenhet och man känner verkligen pionjärandan. Här tas nya kliv på vetenskapens stigar.

En helt annan berättelse är den om Londontjejen Becky, vars öde man kan följa i En shopaholics bekännelser. Becky har det egentligen ganska bra. Det är bara det att hennes stora passion, att shoppa, håller på att leda till stor katastrof. Det är inte mycket man inte kan förtränga under en bra shoppingrunda. Vilket är bra, eftersom Becky vantrivs så på jobbet. Men synd, eftersom Becky lever över sina tillgångar. Mysig chick lit!

Vad är ondska?

Varför stannar kvinnor kvar i relationer som är farliga?
Varför blir vissa människor psykopater?

Dessa frågor ställer sig Marianne Fredriksson i sin nya bok "Ondskans leende". Boken skildrar Stinas olycksdrabbade liv som inte är ödesbestämd, vilket författaren är tydlig med att förmedla. Människan har en fri vilja, men varför stannar hon då kvar hos en man som misshandlar henne och hennes nyfödda barn?

Fredriksson tar upp många viktiga frågor i sin nya roman men tyvärr ger hon också en hel del psykologiska floskler till svar vilket gör mig besviken. Jag har ofta tyckt att hennes romaner har fått oförtjänt mycket kritik av kulturelitens röster, men här och nu kan jag bara instämma i de röster som menar att hennes karaktärer är "allför grunda och platta".

Att beskriva "ondskan" är ingen lätt uppgift och jag tycker inte att Fredriksson tar sin egen berättelse på allvar. Hon tar inte hand om sina karaktärer. Tempot går i rasande fart. Stina gifter sig med Per och plötsligt får läsaren veta att han är psykopat och pedofil. I fragmenterade stycken får jag veta att Per, som spädbarn, låg i bakluckan på en bil då hans föräldrar körde in i en bergvägg. Fredriksson försöker påvisa en hjärnskada som förklaring till den komplexa diagnosen psykopat - och hon lyckas inget vidare. Tyvärr brister trovärdigheten tidigt i boken men jag var ändå tvungen att läsa ut boken för att se hur alla trådar i berättelsen skulle vävas samman... Det blev ingen vacker väv.

Marianne Fredriksson också skrivit bra böcker, tex "Simon och ekarna".

Läsa HÖGT...

...för sina barn är roligt! Vill man ha en rolig bok att läsa tycker jag att man ska välja Hedvig! av Frida Nilsson. En tjej på 7 år som bejakar sina mörka sidor, för givetvis ska man rita snoppar på påskkorten till sina grannar när de nu har den dåliga smaken att inte vara där och dela ut godis när man klätt ut sig till fin påskakärring? Och visst ska elaka mat-tanten förtjäna att få en elektrisk stöt som hämnd för att man tvingats äta ett stort lass blodpudding(fast man sa pyttelite!)?

Ingen är så söt som du ;-)

Jag har nyss läst ungdomsboken Ingen är så söt som du ;-) av Siv Widerberg. Huvudpersonen i boken är 14-åriga Emine vars bästa kompis Sofi råkar ut för en pedofil när hon chattar på nätet.
Sofi mår väldigt dåligt men vågar inte berätta för någon annan än sin kompis som får lova att hålla tyst om vad som hänt. Sofi blir allt sämre och måste till slut tas in på sjukhus. Emine orkar till slut inte med att vara den enda som vet och berättar allt för sin mamma. Boken handlar sedan om hur Emines mamma med hjälp av en manlig vän själv går ut på nätet och genom att utge sig för att vara olika unga flickor försöker hitta pedofilen. Jag tycker att boken behandlar ett angeläget ämne och kanske skulle kunna användas i skolan som diskussionsunderlag.Boken tar också upp hur svårt det kan vara när ens bästa vän mår dåligt. Som vuxen läsare får man en skrämmande insikt i vad som kan hända när barn chattar.

Välkommen till Håbo biblioteks Läsecirkel - träff I.

I lördags (den 2 september) startade en Läsecirkel med tema Afrika på Håbo bibliotek. Läsecirkeln träffas en gång i månaden för att fika och prata om de böcker vi läst.

Du som vill vara med i Läsecirkeln men som inte har möjlighet att komma till biblioteket kan följa cirkelns läsning här på Barbabloggen. Här kan du också diskutera de böcker vi läser och dela med dig av Din läsupplevelse.

På första träffen pratade vi om vilka böcker vi ska läsa. Till nästa träff (den 30 september) läser vi "Den vita massajen" av Corinne Hofmann.

Vi fikade och jag berättade lite om den Afrikanska litterära traditionen. För den som vill få en introduktion i Afrikansk litteratur rekommenderar jag MACONDO - en webbsida som uppmärksammar litteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern i svensk översättning.

Har du läst "Den vita massajen"? Är den läsvärd? Är den överskattad? Är det egentligen litteratur eller är det den mest fascinerade bok du läst? Kom med och diskutera! Min personliga grundinställning är att alla människor, trots olikheter mellan kön, klass och etnicitet, i grunden är mer lika varandra än olika. Vilka likheter mellan kulturerna lyfter Corinne Hofmann upp i "Den vita massajen"?

"Feel bad"-litteratur

Jag har just läst ut Carina Rydbergs nya bok Den som vässar vargars tänder. En efterlängtad roman av många, tror jag. Rydberg skriver helt lysande, men denna bok är inte någon njutning att läsa. Den är spännande, men på ett mycket olycksbådande sätt. Trots det kan jag verkligen rekommendera boken till den som tycker om litteratur med svärta.

I korta drag handlar romanen om ett syskonpar, bror och syster, som är svårt psykiskt märkta av fruktansvärda upplevelser i barndomen. De två hanterar dock sina mentala sår på olika sätt, och kombinationen av hur de psykiska symtomen yttrar sig i vuxen ålder blir helt ödesdiger.

Dömd till döden

För en tid sedan läste jag en skönlitterär dokumentär av Freidoune Sahebjam.
På ett sätt vill jag inte att någon ska behöva läsa denna text och på ett annat sätt vill jag att alla ska läsa den.

Berättelsen heter "Den stenade kvinnan" och skildrar en verklig händelse i sydöstra Iran.
Titeln berättar i stort vad boken handlar om. I en by i bergen bor en kvinna vid namn Soraya. Hon är mor till många barn och mannen hon lever med har tröttnat på henne. Soraya gifte sig inte för kärleks skull när hon var 13 år. Ingen i byn ifrågasätter äktenskapet. Det är inget konstigt att gifta bort sina barn till en man som kan försörja familjen. I byn råder den islamska lagen och den lagen är skapad och tolkad av männen.

När Sorayas man anklagar henne för äktenskapsbrott har han förberett sig noga och skapat allianser i byn. Soraya är försvarslös och ordlös. Ordets makt är mannens och ni kan nu föutsäga hur det ska sluta. Det är nästan outhärdligt att läsa den till sista raden.

En viktig bok men inget för den känslige. Den lämnar ingen oberörd.

Freidoune Sahebjam är dödsdömd i Teheran för att han kritiserar landets fundamentalistiska och religiösa politik. Han är sedan många år bosatt i Frankrike. 1987 återvände författaren i hemlighet till sitt hemland för kunna skriva "Den stenade kvinnan".

Stillsamt

Vem vågar sommaren? är Katarina Kieris nya roman. För första gången skriver Kieri prosa för vuxna. Vi känner sedan tidigare till hennes ungdomsböcker. Dansar Elias? Nej! fick Augustpriset för något år sedan. Katarina Kieri skriver också lyrik.

Den nya romanen är en bok som berättas i ett långsamt tillstånd. Här finns inte särskilt mycket yttre action, utan boken rör sig kring förskolläraren Majkens inre värld. Kring vem hon är, var hon kommit från och varför allt blev som det blev. Men också kring hur framtiden kan komma att te sig.

Majken har lånat ett sommarhus av sin granne medan hennes barn är på västkusten med sin pappa. Vistelsen i huset innebär att Majken kommer sin granne närmare, helt ofrivilligt, trots att grannkvinnan inte är fysiskt närvarande. Majken får dock oväntat besök...

Vem vågar sommaren? skulle jag vilja påstå är en roman som handlar om existentiella frågor. Jag vill rekommendera den till alla som vill sänka tempot stund och reflektera över tillvaron.

Konsten att vara snäll

Jag har nyss läst klart Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. Det är helt klart den mest upplyftande bok som jag har läst på länge. Tänk om alla människor på hela jorden kunde ta till sig tanken att vara snälla. Enligt författaren så spelar det faktiskt inte så stor roll varför man är snäll mot andra, vare sig det är för att man mår bra av det eller för att man har andra egoistiska själ.

A cappella

Just nu läser jag "A cappella", en roman av Michel Faber. Innan berättelsen börjar har Farber skrivit en slags tillägnan: "Till alla dem som sjunger av hjärtats lust, och till alla som bara önskar att de kunde". För mig handlar denna strof om karaktären Catherine Courage i romanen. Hon lider av enormt dålig självkänsla något som inte blir bättre av att hennes perfektionist till man oftast tycker hon är pinsam i andras sällskap.

Paret Courage har begett sig, tillsammans med A Cappella-ensamblen, till ett slott för att repetera det komplicerade verket Partitum Mutante. På slottet lever de nära varandra under två intensiva veckor. Hemligheter avslöjas och de upptäcker nya sidor hos varandra vilket leder till spänningar i gruppen. Dessutom är det något eller någon som skriker utanför slottet på kvällarna. Eller är det bara något som Catherine hör...?

Jag tänker på gotisk romantik när jag läser och undrar hur det ska sluta.

Svinalängor och traktorhistoria på ukrainska - två boktips

Äntligen vill jag bara tokrekommendera ett par böcker som jag har haft nöjet att läsa under semestern. Susanna Alakoskis debutroman Svinalängorna berörde verkligen djupt som en tragisk men också briljant barndoms- och tidsskildring. Ett tidigt 70-tal, moderna miljonprogramslägenheter och en miserabel tillvaro med alkoholiserade föräldrar utgör i grova drag scenbilden där huvudpersonen Leena med sina kompisar och "livlinor" Åse och Riitta befinner sig. Med språklig skicklighet och faktiskt också en underliggande humor gör Alakoski detta till en riktigt läsvärd "feel sad"-bok.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska av den brittiska författaren Marina Lewycka (född i Ukraina) är en historia som man kan tycka mycket om - ja, man kan ha många åsikter om den också. Berättelsen är lite svår få grepp om: den är dråplig och humoristisk, befolkas av lätt överdrivna karaktärer, men med mörkare stråk och insikter om hur människor fungerar (t.ex. i sin relation till syskon och föräldrar). DN Kulturs recensent har också definitionsproblem: "Bästsäljare, action, ibland fars och däremellan historisk krönika med tragiska drag." I recensionen finns också ett intressant resonemang om vad som gör en bästsäljare... Jag tyckte i vart fall att den funkade som trivselläsning i hängmattan (solstolen, öronlappsfåtöljen, schäslongen, på utedasset...).

Text som musik

Poeten och proletärförfattaren Dan Anderssons (1888-1920) texter kan avnjutas av den skönsjungande Sofia Karlsson. Hennes röst är som porlande vatten med ett gåtfullt vemod som stämmer väl överrens med Dan Anderssons poesi. Texten får en röst och en melodi som är förtrollande vacker.

Poesi och musik står varandra nära - i Sofia Karlssons visor smälter de samman. Poesi blir musik och musik blir poesi. Musik och text är en spännande kombination som ofta förstärker varandra - läs också tidigare inlägg Musik som text.

Min favorit på skivan "Svarta ballader" är den sorgliga "Omkring tiggarn från Luossa".
Lyssna och njut!

Trendoffer?

Amerikanen Scott Westerfeld har skrivit romanen Ute/Inne, en spänningshistoria som utspelar sig i de kretsar som utgör själva spjutspetsen i alla de modetrender som kommer och går i framförallt ungdomsvärlden.

Hunter är till yrket trendspanare och hans tillvaro förändras från den dag då han fotograferar en flickas skosnören med sin kameramobil. Ofrivilligt dras han in i något han inte själv förstår, men som inkluderar nydesignade märkesskor, kärlek och en sammansvärjning som är ute efter honom.

Det här är en inte helt lättläst ungdomsroman, det är många namn och turer att hålla reda på. Men samtidigt är den så spännande att man inte vill lägga den ifrån sig förrän man får veta hur det går!

Sex liter luft

... är den volym som en människa andas in innan hon dör. Det är också titeln på Andrzej Tichýs debutroman som kom ut förra året. Nyligen belönades han med det prestigefulla Borås Tidnings debutantpris, ett pris som jag tycker han är väl värd.

"Sex liter luft" är en riktigt otäck roman. Den kusliga stämningen smyger sig, närmast omärkligt, fram i texten. I början av boken vaknar den unga huvudpersonen Ivan upp till den första dagen i den första veckan efter en katastrof. Läsaren vet inte vad som hänt, men Ivan är ensam kvar i världen. Han försöker ringa till sina vänner, men ingen svarar. Han ringer på hos grannen, men ingen öppnar. Han sätter på sin TV som visar myrornas krig. Ivans tillvaro blir allt mer förtvivlad och stämningen tätnar. Bitvis befinner sig Ivan i ett hallucinatoriskt tillstånd där dröm och verklighet flyter samman. Ivan befinner sig i ett tomrum. Tichý ger läsaren en fingervisning om detta tomrum redan innan romanen tar sin början där han citerar science fictionförfattaren Stanislav Lem, ett citat som beskriver det absoluta tomrummet.

Läsaren får även följa Ivan innan katatsrofen, men orsaken till den är dold. "Sex liter luft" handlar om människans existentiella villkor, om hennes utsatthet och ensamhet. Tichý beskriver själv sin debutroman som en "apokalyptisk barndomsskildring".

I det senaste numret av bif ("Bibliotek i fokus" - en tidning med intervjuer och boktips och mycket mer som du kan hämta på ett bibliotek nära dig) läser jag att Tichý har kommit halvvägs in i nästkommande roman vilket glädjer mig. Jag tror nämligen att Tichý kommer vara en av de få debutanter som kommer vara ett mer känt namn om tio år. I bif bemöter han också den kritik som riktats mot hans oerhört mörka text med orden "Det mörka bär ibland på något stärkande som är gåtfullt och efteråt kan en renande verkan uppstå".

Väntar med spänning på nästa roman av Andrzej Tichý.

Tillbaka till Iran

För ett tag sedan såg jag ett avsnitt av serien En svensk berättelse på Kunskapskanalen. Antonio de la Cruz intervjuar svenska författare som många gånger har sitt ursprung i andra länder. I programmet intervjuades Azar Mahloujian som för 20 år sedan lämnade Iran och som sedan dess levt i exil. Efter 19 år vågade hon sig tillbaka för ett besök i Iran och efter tre besök så skrev hon boken. Det är en lättläst och gripande berättelse som lämnar mig med många tankar. Framförallt frågan kring hur man kan agera, protestera mot regimer i andra länder som en "vanlig" människa? Azar Mahloujian ger exemplet att utesluta vissa författare vid uppläsningar eller bokmässor här i Sverige för att de "stöder regimen". Men när hon besöker Iran är ofta dessa författare djupt älskade av folket och de förstår inte alls vår "bojkott". De är författare - inte regimen.

Broderier

Jag läste Marjane Satrapis nyöversatta serieroman Broderier för ett tag sedan. Vill du ha dig ett gott skratt, så kan jag verkligen rekommendera den!

Boken får en att undra om kvinnor världen över verkligen alltid är såhär frispråkiga så fort männen lämnar rummet. Kanske är tjejsnacket ett sätt att raljera över och skratta åt makten. D v s ett sätt att stå ut med att inte få bestämma vem man ska gifta sig med, att behöva vara oskuld fram till bröllopsnatten och annat som stänger in flickor och kvinnor inom begränsande ramar. Så är det ju i många länder.

En reflektion jag gjorde i våras när jag hade litteraturdiskussioner med ungdomarna på min arbetsplats (gymnasieskola), var hur könsbundet eleverna väljer bok. Jag hade till exempel en grupp som valt att läsa Ondskan av Jan Guillou. Bara killar. Sedan en grupp som läst boken Eskort av Christina Wahldén, om en gymnasieflicka som erbjuder bilder och tjänster via nätet. Bara flickor. Så är det ofta.

Hur skulle jag ha kunnat påverka eleverna att bli lite bredare i sitt val av böcker, det funderar jag över. De hade fyra böcker av olika slag att välja mellan. Vill killar bara läsa om killar och tjejer om tjejer?

Flyga drake

I sommar har jag haft flera intressanta läsupplevelser. En av dem är "Flyga drake" - en bok som kommer stanna kvar länge hos mig. Författaren heter Khaled Hosseini och han skriver rakt in i mitt hjärta.

Berättelsen handlar om Amir och Hassan som växer upp tillsammans i ett Afghanistan där talibanerna ännu inte gripit makten. Amir och Hassan har ett alldeles speciellt band som gör dem oskiljbara. De har haft samma amma och mödrarna har, på olika vis, försvunnit ur deras liv vid födseln. Pojkarnas sammanbundna öden har dock en väsentlig skillnad. Amir är son till en högt uppsatt man och Hassan är deras tjänare.

Berättarjaget är Amir och det är ur hans ögon läsaren får ta del av Afghanistans tragiska historia. För mig handlar "Flyga drake" främst om vänskap och svek. Jag berörs starkt under läsningen - blir tårögd och småler också ibland.

Läs "Flyga drake" och förundras över den lilla människans mod i en alltför komplicerad verklighet.

Morden i Buttle

Jag har just läst ut Annika Bryns nya kriminalroman Morden i Buttle. Mina förväntningar, som var ganska högt ställda, infriades! Boken är spännande och Bryn är en god människokännare.

Polisen Margareta Davidsson ska ta några veckors välbehövlig semester på Gotland. Det dröjer dock inte många timmar innan hon dras in i en mordhistoria, som hon har alltför svårt att slita sig ifrån. En historisk parallellhandling med ett mord som kan kopplas till nutiden finns också närvarande.

Det jag uppskattar mest är huvudpersonens livsfunderingar och hennes enastående mod och kyla i utsatta situationer.

Mycket välberättat. Rekommenderad semesterläsning!