En fattig familjs hem tar bara dem minuter att riva av Pernilla Ahlén

Pernilla Ahlén har rest runt i Israel och Palestina och intervjuat kvinnor om livet i området. Man får en djupare kunskap om konflikten och hur det är att leva i området. Återigen konstaterar jag, efter att ha läst denna bok, att krig inte har några vinnare, bara förlorare. Boken ger mycket att tänka på och vara tacksam över. "En fattig familjs hem tar bara dem minuter att riva" är en fantastisk skildring av både kvinnorna i Palestinakonflikten och konflikten som helhet. Man får båda sidors synvinkel och man inser hur komplicerat det hela är. Det är ingen torr och tråkig bok om palestina-konflikten utan en mycket gripande bok, som fångar tag i en och inte släpper greppet. Den här är utan tvekan den viktigaste bok jag läst på länge och jag tycker att alla borde läsa den!

Bokcirklarnas återkomst

Läsecirklar och bokcirklar är mer populära än någonsin! Nu kan du Bokcirkla på nätet också, nämligen på Bokcirklar.se och vill du starta en egen Bokcirkel är det fritt fram att logga in och börja där.

Jag blir nyfiken på Bokcirkeln med boken "Berättelsen om O" av Pauline Réage där bokförlaget Vertigos förläggare Carl-Michael Edenborg leder cirklandet den 7 okt kl.20. "Berättelsen om O" är den första romanen i förlagets serie "Erotiska klassiker" och denna roman skrevs (under pseudonym 1954) för att författaren ville bevisa för förläggaren att kvinnor visst kan skriva erotik. Romanen har också beskrivits som en modern Tristan och Isolde.

Vill du cirkla om "Myggor och tigrar", den uppmärksammade boken som Christina skrivit om här tidigare, så finns det möjlighet för det den 8 okt. kl. 19. på Bokcirklar.se

Underbart vackert språk

"Nässlorna blomma" handlar om lille Martin, vars pappa dör och mamma emigrerar till Amerika. Mamman lämnar kvar sina sju barn i Sverige och Martin ackorderas ut som sockenpojke och får gå från gård till gård. Det handlar med andra ord om barnslaveri utan några mänskliga rättigheter. "Nässlorna blomma" är en självbiografisk skildring av Harry Martinsons egen barndom.

Den som inte har läst "Nässlorna blomma" av Harry Martinson har verkligen missat något. Det är gripande vemodig bok, men den har också en humoristisk sida. Den är skriven med ett underbart vackert språk och härliga miljöbeskrivningar.

"Inne från dessa skogar hörde man ibland orrarnas halvdystert glättiga plurrande, Det lät som om trollungar hade legat vid en skogstjärn och bubbel-bubbel-sjungit med munnarna mot vattnet."

Läsecirkel

Då var det dags för höstens läsecirkel att starta igen på Håbo bibliotek. Den här gången är temat barndomsskildringar och intresset har varit så stort att vi kommer att ha två cirklar igång!! Tre träffar med varje grupp har planerats in då vi tillsammans ska fika och prata om böckerna vi läst.

Lördagen 22/9 startade läsecirkel 1. Vi hade till den första träffen läst "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg. Boken handlar om Åsas uppväxt med sin pappa Leif Andersson i Västerås på 1970-talet. Hon berättar ömsint om hur det var att växa upp med sin ensamstående pappa. Det är en berättelse om bl a klasstillhörighet men också om utanförskap. Pappan arbetar på Metallverken som härdarmästare, han har stor yrkesstolthet men är samtidigt missnöjd med det hårda arbete det är. Det handlar också om en pappa med alkoholproblem som försöker men som inte riktigt räcker till.

Detta är en bok som det på många sätt är lätt att känna igen sig i. Den visar ett samhälle som ligger nära men där mycket ändå förändrats. I läsecirkeln diskuterar vi länge kring bokens personer och deras relationer. Det torftiga liv Åsa lever med sin pappa kompenseras av den omsorg hon får av sina släktingar. Vi talar mycket kring Åsas farmor, en kvinna som inte har någon utbildning och inget större värde i familjen men som är den sammanhållande länk som ser till att allt fungerar hemma och att Åsa och hennes pappa får mat varje dag. Farmodern och en av Åsas fastrar ser till att deras vardagliga liv fungerar som att Åsa får mat i sig, får tvätta sig och att kläderna är rena. Åsas farmor väcker minnen av våra mödrars och mor- och farmödrars liv och deras betydelse för oss.

Åsas pappa funderar vi över, han är en man som verkar ha slutat att utvecklas när Åsas mamma lämnade dem. De använder sig inte av några saker hemma från tiden när mamman fortfarande fanns kvar i hemmet och de lever som om den tiden inte har funnits. De lever på många sätt ett fattigt liv men samtidigt är ytan viktig, han ordnar i sitt vardagsrumsfönster så att alla utanför ska avundas dem som bor därinne i lägenheten. Det ska se bra ut men samtidigt får det inte sticka ut för mycket. Vi undrar över hur pappans liv skulle ha sett ut om inte separationen från mamman hade varit så förödande för honom. Hade deras liv blivit annorlunda då? Det var en berättelse där vi känner med personerna och vi förundras över den klassresa Åsa har lyckats med. Vi undrar om inte det nätverk hon haft kring sig under uppväxten har del i detta.

Till nästa gång ska vi läsa "Den osynliga väggen" av Harry Bernstein,

en bok han debuterade med som 96-åring!

Välkomna!!

Poesins makt...

... den existerar verkligen! I gårdagens Babel berättade Daniel Sjölin om att de intagna på Guantanamo skriver poesi, något som inte så många intresserade sig för till en början. Men nu börjar vissa amerikanska (säkerhets)grupper misstänka att orden faktiskt kan betyda något. Är poesi kanske en riskfaktor i det Amerikanska samhället? Poesin är kanske ett starkare vapen än de tror? Är det inte fantastiskt, trots allt - att orden har makten att påverka och beröra! Jag blev hoppfull när jag såg inslaget.

Då känns de litterära fejderna i Sverige ganska pyttiga och löjeväckande, samtidigt som jag kan småle lite när Leif GW Persson visar sin klumpiga bufflighet gentemot kvinnliga deckarförfattare och Linda Skugges påhopp på ja, den som står i hennes väg. Det jag inte kan småle åt är dock hånet mot Björn Ranelid och det kändes som om Babels pogram igår var en upprättelse för Ranelid. Jag tycker han är ganska oförarglig, (jag har dock inte läst Maja Lundgrens erfarenheter av denne författare.) Nu kommer han ut med ny bok som jag är nyfiken på, "Öppet brev till George W Bush". Läs DNs recension här! I Svenska Dagbladet är man besviken och Maria Küchen är lite ambivalent till texten men "uppskattar en författare som står upp för medmänsklighet".

Verklighet?

Jag har läst Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar” och funderat en del på vad jag egentligen tycker om den. I baksidestexten kan man läsa att det är ”en autentisk skildring av camorran i Neapel och maffiafasoner i svenskt kulturliv”.

Det har ju skrivits en del om boken eftersom hon lämnar ut verkliga personer med namn och allt och inte på något fördelaktigt sätt. Någon av dessa har gått i försvar och menat att författaren är en sjuk person och att boken inte borde givits ut alls. Andra har försvarat henne och anser att man måste skilja på berättarjaget och författarjaget. Jag kan hålla med om detta, det är ju faktiskt en roman och inte en biografi, men eftersom hon skriver om sina relationer till andra verkliga och namngivna personer tror jag att det blir svårare för läsaren att göra den skillnaden. Det kan ju heller inte vara så roligt att bli omskriven med namn och allt i en roman med små möjligheter att försvara sig. Men att det förekommer trakasserier mot kvinnor i kulturlivet kan säkert vara sant och kanske också är något som behöver tas upp i ljuset

Annars tycker jag att hennes skildring av sitt liv i Neapel är intressant. Det är svårt att tänka sig hur det kan vara att leva i en stad där olika maffiabossar styr de olika stadsdelarna. Att dessutom befinna sig där som utländsk kvinna har sina speciella problem och hon blir utsatt för ett övergrepp som får mig att önska att det inte är helt verklighetsbaserat.

Jag blir i alla fall nyfiken på att läsa hennes bok ”Pompeji” som det ju skrevs mycket om när den kom ut.

KardeMumma i köket

Så här goda bullar får du om du följer receptet i Anna & Fanny Bergenströms underbara kokbok "under valnötsträdet". Den här kokboken är alldeles speciell. Innehållet är upplagt efter själva råvaran, boken börjar med ett stycke om Avokado med en massa recept där avokadon finns med som ingrediens och slutar med ett stycke om Choklad. Däremellan hittar du bla. kapitel om Chili, Citrus, Päron, Mango och så min favorit Kardemumma!

Varje kapitel börjar med ett litet förord om själva råvaran. Visste du tex att det finns falsk Kardemumma? Det är sällan jag verkligen läser mattexter men nu gör jag det med nöje. Det är en fyllig matbok med över 400 recept med vackra bilder och i slutet av boken hittar du tips på olika menyer för olika tillfällen. Det jag gillar bäst är det oväntade och idérika uppslagen. Det är kanske något lurigt att hitta recept på soppa om du är ute efter just sopprecept, men åh vad uppfriskande det är med innehåll som inte följer alfabetisk ordning!

Richard Ford

Igår såg jag på Babel en intervju med författaren Richard Ford. Han har just givit ut tredje delen i den trilogi som började med Sportjournalisten (som kom ut 1988 på svenska). Jag läste den 1990 och minns att jag tyckte mycket om den! Tyvärr minns jag ingenting av handlingen, så jag vet inte om jag gör rätt i att skriva här...men när jag såg intervjun med Richard Ford blev jag verkligt intresserad av att läsa den nya boken - Som landet ligger (har inte utkommit än på svenska). Intervjuaren kände ett visst vemod över att hon nu skulle behöva lämna huvudpersonen Frank Bascombe åt sitt öde - trodde Richard Ford att Frank skulle bo kvar i det nya huset resten av livet?
- Jag vet att han kommer att bo kvar. Jag behöver inte undra hur han har det. Om jag gör det är det bara för mig att sätta mig ner och skriva hur han har det! Frank gör ingenting utan att jag skrivit om det, svarade Richard Ford.

Missade du programmet? Du kan se det här!

Middlesex

Det här är verkligen en fantastisk bok! Bokens första mening "Jag har fötts två gånger" fångade mig direkt. Vilket underbart sätt att börja boken på. Karaktärerna i Middlesex är så levande och färgstarka. Berättelsen är full av humor och berättarglädje.

Boken handlar om två grekiska syskon som förälskar sig i varandra, flyr till Amerika med en båt (på grund av kriget mellan Grekland och Turkiet). Ombord på båten låtsas de som om de inte känner varandra. De ljuger ihop historier och tror smått på dem själva. Till sist gifter de sig. Det handlar även om syskonens barn och barnbarn. Framför allt handlar det om ett av deras barnbarn: Calliope, som är en pseudohermafrodit. Det är honom/henne vi får följa i denna släktsaga.

Det finns så mycket att tänka på och fundera kring i den här boken. Om man inte hade blivit till i just den stund då man blev till... Vem hade man varit då? Författaren Jeffrey Eugenides skriver: "Valet av tidpunkt måste vara exakt den rätta för att jag ska kunna bli den person som jag är." Jag funderade också över hur små saker påverkar våra liv. Hur livet kan ta en ny riktning bara på grund av en liten till synes obetydlig sak. Hur hade det sett ut om man inte hade gjort så, inte hade gått dit, inte hade reagerat som man gjorde? Jag minns hur jag funderade kring syskon som blir kära i varandra när jag läste Virgina Andrews böcker. När jag läser denna bok så funderar jag återigen över detta fenomen. Hur kan det bli så? Vad är det för händelser som påverkar att det blir som det blir? Eller spelar händelserna en biroll?

Ut och nöffa

Har ni läst nya boken om Benny; ”Nöff nöff Benny”, av Barbro Lindgren och Olof Landström?

Benny och lillebror ska ut och nöffa lite och blir varnade av sin mamma för den leriga pölen. Men det är klart att det är just till pölen de vill gå, alla andra är ju där också. Man kan springa runt, runt pölen, men plötsligt får Benny ett infall och knuffar i lillebror.

Leriga blir de till slut båda två. Vad ska mamma säga? De gömmer sig under en stor gran men man kan ju inte gömma sig hur länge som helst. Till slut är det lika bra att gå hem.
Det här är en enkel och väldigt charmig historia, tycker jag, och jag gillar Olof Landströms teckningar.

Nej, nu har jag inte tid att skriva mer, måste ut och nöffa lite…

Caféfilm 7 september

Litterära cafét

Håbo biblioteks litterära café i fredags bjöd på samtal om olika typer av läsning. Läser vi personligt eller opersonligt, instrumentellt eller inte? Och ger vissa böcker alltid samma typ av läsning för alla, eller beror det på just läsaren? Bibliotekarierna lutade åt det senare.

Tips gavs om både nyutgivna och äldre bra böcker i olika genrer, ibland väldigt obestämbara. Det var roligt också att höra röster ur publiken!

Svampkungens son

Jag tycker om den speciella stämningen och blandningen mellan saga och verklighet i Marie Hermanssons böcker.

Därför kastade jag mig över hennes nya bok ”Svampkungens son”. Boken handlar om en ung man som vuxit upp i skuggan av sin svampkunnige, karismatiske far. Han brukar vara med på de svampkurser som fadern håller i. Kurserna har nästan uteslutande kvinnliga deltagare och fadern som förutom sin passion för svampar är en riktig kvinnokarl trivs som fisken i vattnet. Vid sidan av sin far är sonen blek och osynlig och när han blir förälskad i faderns nya kvinna blir situationen ohållbar…

Jag tycker att boken handlar mycket om vikten av att hitta sin rätta plats i livet. Jag vet inte om den hör till Marie Hermanssons bästa, men den är definitivt värd att läsa, tycker jag.

Flyga Drake blir film

Jag planerar ständigt att läsa Håbo biblioteks favoritbok "Flyga drake" men jag kommer mig aldrig för. Nu behöver jag kanske inte göra det för "Flyga Drake" ska bli film. Jag vet inte när den kommer att ha premiär i Sverige men här kan man se en trailer för filmen. Verkar den nå upp till bokens briljans, ni som läst den?

Långsam läsning...

... behövdes för att läsa "Tusen strålande solar" som jag hade stora förväntningar på. Att läsa långsamt betyder inte seg och uttråkande text för mig, jag läser långsamt när texter är fyllda med trauma - så jag behöver pausa i texten för att ta mig vidare - eller när texter utmanar mig med experimentella finurligheter - så att jag vill läsa finurligheterna om och om igen.

"Tusen strålande solar" är en berättelse som saknar språkexperiment, den är fylld med liv. Den är som en förlängning av Khaled Hosseinis första roman "Flyga drake". Kritiker menade att kvinnans perspektiv saknades i "Flyga drake". Nu i "Tusen strålande solar" berättar Hosseini om två kvinnors liv. Scenen är densamme som i första romanen, Afghanistan och berättelsen rör sig i samma kronologiska tidsperspektiv som tidigare. Att ge kvinnorna en röst ger en ny berättelse med tvångsgifte, misshandel och förtryck, men också livslång kärlek och en vänskap som räddar liv.

Mina förväntningar infrias, men jag vill ändå främst tipsa om "Flyga drake" för er som inte läst den ännu. I "Flyga drake" finns ett driv, både språkligt och strukturellt - nästan varje kapitel är uppbyggd med en början, mitt och slut - vilket gör att berättelsen får en lysande dynamik.

För er som läst "Flyga drake" kan jag bara säga att jag inte blev besviken på "Tusen strålande solar". Förrutom kvinnornas starka röster är romanen en hyllning till Afghanistan. Landet och främst staden Kabul hyllas med avskedsraderna:

Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak

Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar

Favorit i repris!

Nu är jag verkligen fantasilös, som tipsar om en bok, som redan har uppmärksammats här på bloggen, men eftersom den var SÅ bra.... Jag talar om "nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Lotta Olsson. Jag sträckläste den en kväll under semestern och kan varmt rekommendera den! Elin skrev om den redan i september förra året, men kanske är det fler än jag som är lite sega och inte har hunnit läsa den!

Litterärt café och litterär salong!

Nästa fredag, 7 september 12.00, håller vi höstens första litterära café i biblioteket! Under försommaren har vi köpt en egen scen och vi hoppas hinna klart med senaste ommöbleringen så att vi kan montera den. Hoppas att många har tid och lust att komma till biblioteket och lyssna på våra tankar om böcker och läsning och diskutera med oss! I cafét utanför biblioteket kan man köpa fika och ta med det in.
Den som inte har tålamod att vänta ända till fredag kan besöka Vasateatern i Stockholm på måndag kväll. Där har de Litterär Salong klockan 19.00 med Agneta Pleijel som kommer att prata om sin nya roman "Kungens komediant" - som förstås finns att låna på Håbo bibliotek!

Fakta och fiktion för små barn

Bilderböcker för små barn som är biblioteksklassade som fackböcker resp. skönlitteratur kan vara snarlika ibland. Bra exempel på detta är ”Var växer pepparn” av Brigitte Raab (fackbok) och ”Jag kan” av Lars Rudebjer (skönlitteratur).

I ”Var växer pepparn” presenteras ett djur på varje uppslag tillsammans med en fråga och ett heltokigt svar; t.ex. ”Varför har sniglarna sitt hus på ryggen? Därför att de gärna åker på campingsemester”. På följande uppslag finns ett barn som säger ”Nej” och sedan får man veta det rätta svaret. I boken ”Jag kan” möter man olika djur; t.ex. en bäver, med texten ”Bävern kan fälla ett träd med bara tänderna” och sedan en bild på ett litet barn som försöker göra detsamma och med texten ”Det kan inte jag”. På slutet får man veta vad barnet kan göra som inte djuren kan; t.ex. cykla och sparka fotboll. Det här är två enkla och roliga böcker med härliga bilder att prata och fantisera omkring.
Så vem har sagt att faktaböcker inte stimulerar fantasin?

Vill ni förresten veta varför sniglarna har sitt hus på ryggen? Jo, huset skyddar sniglarna från fienden och solen.

På spaning efter den Sanning som flytt

Det är ett fascinerade fenomen, det här med människans enorma behov efter Sanning! I gårdagens Kobra intervjuades den, i mina ögon, väldigt sympatiske författaren David Sedaris - aktuell med novellsamlingen "Naken"- där han berättade en del om hur läsare förhåller sig till hans texter. Han berättade bla om att läsare kan komma fram till hans syskon, som han beskriver i sina texter, och säga att dom känner till allt! Jag undrar hur det går till? Hur kan den litterära texten bli Sanning i läsarens ögon? Har vi ett sådant stort behov av Sanning, i dessa postmoderna tider...

Debatten om sanningen i litteraturen fortsätter i dagens DN där Lisbeth Larsson ser en ny genre födas - Strip-lit - med publiceringen av Daniel Sjölins roman "Världens sista roman" och Maja Lundgrens "Myggor och tigrar". Litteraturen tar nya vägar och kritiker tycks snåra in sig i allt fler begrepp för att söka beskriva verkligheten, kanske närmare sanningen... Men vad är egentligen det nya i debatten? Har inte författare skrivit romaner, självbiografier, fiktiva biografier och självbiografiska romaner allt sedan romanens begynnelse (vem skrev den första svenska romanen? Fredrika Bremer eller August Strindberg? därom tvistar de...) Jo, men tilltalet och läsningarna är i förändring, tror jag. Och nu blir det kanske allt svårare för läsaren att tolka texten, varför alla dessa begrepp också behövs för att förstå. Bara för att Daniel Sjölins karaktär heter Daniel Sjölin betyder inte det att karaktären är författaren Daniel Sjölin eller privatpersonen Daniel Sjölin.

Men detta med texter och dess sanningshalt har diskuterats länge länge. En av mina aha-upplevelser när det gäller självbiografisk text kontra fiktiv text var när jag läste Åsa Mobergs bok "Simone och jag" där hon så precist beskriver Simnone de Beauvoirs förhållande till texter - Simones fiktiva texter är mer nära "sanningen" (läs: den egna rösten) än de självbiografiska texterna. I de fiktiva texterna kunde Simone släppa loss hela känsloregistret. När allt kommer omkring så är jag inte intresserad av Sanningen, det som intresserar mig är vems röst som talar (i texten) och vem som inte talar.

Mitt boktips blir därför "Mandarinerna" av Simone de Beauvoir, om du vill lära känna Simones röst.

Bokkollo

Att åka på kollo tror ni kanske hör barndomen och sommaren till! Nä, nä - nu finns det möjlighet att åka på Bokkollo och bara läsa, läsa, läsa en hel helg!
En idé att ta efter, kanske?

Att berätta livet ...

... den konsten kan Hosseini Khaled. En av de allra bästa böcker jag någonsin läst är hans "Flyga drake". Jag kan tycka att det är lite vanskligt att uttala sig om de bästa böckerna. Mycket handlar om, tror jag, vilket humör jag är på när jag läser en viss bok och i vilken situation jag är i livet när jag läser osv... men när det gäller "Flyga drake" kan jag med säkerhet påstå att det är en av de bästa böckerna jag läst!

Nu kommer han ut med en ny bok - "Tusen strålande solar" - gissa om jag är spänd på "uppföljaren"... Nu är den hur som helst beställd för i mitt tycke är den redan en vill-ha-i-bokhyllan-bok. Men den finns såklart inom kort på ett bibliotek alldeles nära dig.

Magnus Utvik gav "Tusen strålande solar" högsta betyg i morgonsoffan i morse - kan förväntningarna bli mycket större nu, tro?

Spännande form

... har Katarina Kieris nya ungdomsbok Majas morsas kompis sambo som jag skrev om redan i februari. Ett antal sammanlänkade personers historier berättas i novellform i en liten, nästan magisk, bok. Det här är en novellsamling som lämpar sig lika väl för vuxna som för ungdomar, tycker jag. Man måste vara en erfaren läsare för att inte missa de små ledtrådar som ligger utlagda här och där. Ändå är den inte svårläst.

Det värsta som kan hända

... måste vara när en ung människa begår självmord. Detta ämne har Christina Wahldén valt för sin nyaste ungdomsroman För bra för att dö. Som alltid skriver Wahldén medryckande och enkelt. Huvupersonen Stella, en gymnasietjej som är svårt mobbad i skolan, är lätt att känna för och ta till sig. Stella får kontakt en en kille på nätet som bestämt sig för att dö. Tillsammans bildar de en självmordspakt och ger sig ut i natten för att avsluta sina liv.

Ja, det låter fruktnsvärt och det är det också. Men som så ofta i ungdomsböcker lämnas inte läsaren i ett svart hål, utan berättelsen får en hoppfull avslutning.

Jag tyckte mycket om den här boken, men kanske gör just ungdomsboksprägeln att Stellas och Joels problem blir lite schematiskt behandlade, liksom den ångest som gör att de ger sig av för att begå självmord. Men jag tror ändå att detta kan bli en bok som framförallt många tjejer kommer att läsa och tycka om.

Fågelbovägen 32

Man kan undra vad det egentligen är som gör att man redan från början blir helt uppslukad av vissa böcker och sedan stannar där, med tillfälliga avbrott för det egna livet, ändå tills boken är färdigläst, medan andra lämnar en ganska likgiltig. Beror det på att de är bättre skrivna, eller har det mera att göra med egna erfarenheter, vad man rent personligt kan relatera till? Säkert kan båda dessa orsaker spela in, men det är inte heller helt säkert.

"Fågelbovägen 32" av Sara Kadefors var en sådan bok för mig. Ändå kan jag inte säga att jag känner igen mig i karaktärerna i boken. Men jag fascinerades av huvudpersonen Karin, en läkare som brinner för att hjälpa utsatta människor. Vid sidan av sitt vanliga arbete på sjukhuset arbetar hon kvällstid på en klinik för illegala flyktingar. I arbetet möter hon människor som har det mycket svårt, bl.a. en ung kvinna från Moldavien som arbetar i en familj där hon behandlas väldigt illa. Innan hon har tänkt efter har hon erbjudit kvinnan att vila ut i hennes hem och lovat henne att hon sedan ska få arbete i familjen. Men hur går detta ihop med hennes övertygelse om att det är omoraliskt med svart arbetskraft i hemmet? Vad ska hennes vänner säga? Medan hon försöker passa ihop verkligheten med sin bild av hur det borde vara trasslar hon in sig mer och mer. Hon som behöver känna sig god och hjälpande visar helt andra, mörkare sidor när den som hon vill hjälpa inte vill bli hjälpt. Sara Kadefors fick Augustpriset 2001 för ungdomsboken Sandor slash Ida. Det här är hennes första vuxen-roman och jag hoppas det blir fler.

Som vi älskade varandra

På en av våra litterära luncher i vintras så talade Jenny så intressant om Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud, en av alla författare jag inte läst något av. Men nu har det blivit ändring på det! I söndags mer eller mindre sträckläste jag hans senaste Som vi älskade varandra, en vemodig och sorglig berättelse med starkt självbiografiska (?) drag. Det är berättelsen om ett kompisgäng på fem personer som hållt kontakten i över tjugofem år. Fram och tillbaka har vänskapen böljat i livets olika skeenden, men "nu" är det oåterkalleligen slut? Det är väldigt vemodigt beskrivet, men också, stundtals, väldigt roligt - om ni sett filmen "Vi som älskade varandra så mycket" så känner ni igen stämningen.

Jag gillar den här boken.

Fisk och kultur

Eftersom det varit ett ganska stort intresse på vårt bibliotek för boken Fisk och kultur var jag full av förväntningar, när jag satte igång att läsa den. Jag hade egenligen ingen aning om vad boken skulle handla om och vem författaren är, så jag blev ytterligare förväntansfull, när jag upptäckte att författaren Sjón varit medlem i gruppen Sugarcubes (där Björk var sångerska). Nu när jag läst den är jag lite förbryllad - jag uppfattade boken som en skröna, men anar att jag kanske inte fattat hälften (det finns ett klargörande efterord, som nog varit bra att läsa först) och jag har dröjt lite med att skriva här i Barbabloggen, för man vill ju gärna framstå som smart...
Nu har jag läst recensionerna i DN och SvD och tycker att jag kanske ändå uppfattade det viktigaste! Man kan väl nöja sig med en läsning som var underhållande och välskriven - ni andra kanske kan bidra med undertexterna?!

Kropp och själ

Att läsa böcker samt att söka och bearbeta information är bra, det kan man göra på sitt närmaste bibliotek. Att måna om den fysiska hälsan är också viktigt, något som denna sommar resulterat i upprop för mer idrott på skolschemat. Annars kan man ju göra som biblioteket i Liverpool...



Nu väntar jag på framsynta, svenska initiativ. En trappmaskin vid tidskrifterna? Ett par hantlar för att tona överarmarna när man går där bland hyllorna åtminstone..?

Boktips från Alfabeta

Hej alla,
Jag heter Anna och är ny gästbloggare här på Barbabloggen. Jag har alltid haft ett genuint bokintresse och nu också jobbat inom bokvärlden i cirka 14 år. Först var jag delägare i Söders bokhandel här i Bålsta. Efter det fick jag en administrativ tjänst på Bokförlaget Forum och nu har jag ett vikariat på Alfabeta bokförlag som utlandssäljare. Jag har alltid tyckt om barn och ungdomsböcker speciellt mycket och under året på Alfabeta har jag hittat nya favoriter! Här kommer tips på en bok som kommer ut nu i höst (fler lär följa):

Åsa Anderberg Strollo: Bryta om

En stark och omskakande ungdomsroman som ändå inger hopp att saker går att ändra.
16-åriga Minna lever ensam med sin mamma sedan föräldrarna skilde sig när hon var i 8-års åldern. Pappan har startat en ny familj och har ingen aning om att Minna hela tiden fått vara mamma till sin mamma som fått allt gravare mentala problem. Under sommaren, när historien tar sin början, har mamman varit inlagd på en psyktiatrisk klinik och Minna har fått en smula andrum. På grund av sina hemförhållanden har Minna inte kunnat koncentrera sig på skola eller kompisar och hon har blivit mobbad. När hon nu ska börja gymnasiet i en skola på andra sidan stan tänker hon att hon ska börja om, göra en nystart. Hon ska verkligen satsa på skolan och eftersom ingen i den nya skolan känner henne sedan förut kan hon ändra bilden av sig själv. Tror hon... men allt rämnar. Minna upptäcker att en av hennes gamla klasskamrater, skolans tuffaste och cooloaste tjej, ska börja i hennes nya klass. Mamman släpps ut från kliniken och börjar vända Minnas liv upp och ned igen, hon låser in henne i garderoben så att hon missar matteprovet hon pluggat så hårt för till exempel. I en starkare och starkare virvel sugs Minna ned mot botten, ned i kaos och förtvivlan. Men det är först när man nått botten som saker och ting kan vända och bli bättre igen och det är först då som vuxenvärlden som svikit Minna så länge äntligen får upp ögonen för hennes livssituation.
En jättebra bok. Man ska kanske inte jämföra men jag tror att om man tycker om det Johanna Thydell har skrivit så kommer man att tycka om den här boken. Åsa är debutant men hon har länge skrivit manus för film och tv så hon har verkligen driv i berättandet. Det är en angelägen bok.

Bergman ur tiden...

med konsten för alltid i tiden ...

Jag minns första gången jag såg "Fanny och Alexander" - jag var lite skrämd och djupt tagen.

En annan favorit är "Trolösa" - starkt otrohetsdrama som ställer stora frågor.

Den motvilliga resenären

Det är svårt att motstå en sådan titel, tycker jag - speciellt som jag själv varit en mycket villig resenär den senaste tiden! Jenny Diski skriver att hon hela tiden söker ensamhet för att få tid att tänka. Så får hon uppdrag att resa och skriva om sina resor och så tycker hon att resorna kommer ivägen för tankarna...men det hon skriver om är just sådana saker som man tänker på när man resor. Om byggnader, om medresenärer, om resekrångel, sömnproblem...konstigt nog är det väldigt underhållande läsning!
Hon skriver också om själva tänkandet - att hon söker tid att tänka obrutna tankar men att hon hela tiden avslöjar sig själv med att tänka väldigt alldagliga tankar:
- Jaså, fåren står därborta idag.
(Och så träffar hon andra som varit ensamma och tänkt och plötsligt har upptäckt hur det är att stå "ansikte mot ansikte med sig själv" - medan hon själv alltså mest har grubblat över fårens rörelsemönster...)
Den tredje resan är i norra Sverige bland samerna. Där fick jag så mycket att tänka på att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig!!

En spricka??

Nu har jag träffat mina gamla vänner, Paola och Guido Brunetti, i Donna Leons senaste bok Djupt vatten. Den här gången var det mord i fiskarmiljö vid ön Pellestrina som avhandlades och löstes.

Men det som mest oroar mig är en eventuell spricka i det perfekta äktenskapet! Visst inbillar jag mig? Snälla!

Saras tips

Jag är lite orolig att Saras filmtips försvinner i kommentarstexten några inlägg längre ner. Därför lägger jag länk till filmen här direkt (embedding disabled) (i väntan på att Sara fixat nytt login till bloggen). Men hur ska vi hitta den litterära kopplingen till denna film, hmm... Jo jag vet! För några år sedan spelade Daniel Craig Sylvia Plaths make Ted Huges på film. Både Sylvia Plaths och Ted Huges böcker går att låna på Håbo bibliotek! Så var det sagt.

Catherine Tate and Daniel Craig - Comic Relief

Är det någon där?

När den senaste Marian Keyes-boken, Är det någon där?, faktiskt stod inne på vår Snabblåns-hylla när jag skulle gå på semster, så ryckte jag med den också. I över tio år har jag lyssnat på hyllningskören av hennes böcker och inte känt mig det minsta frestad att läsa.

- Är hon bra? frågade jag en kollega.

- Jag har läst en och den var skittråkig. Alla säger ju att hon är så rolig?!

Väldigt skeptisk började jag alltså min läsning. Efter ett tag kom jag på mig själv med att ligga och skrocka (hon uttrycker sig väldigt roligt) och i mitten av boken började jag gråta... Och nu när jag läst ut boken om Anna Walsh måste jag medge att jag är väldigt sugen på att läsa de andra om systrarna Walsh. Jag är inte ensam, tydligen, för på M.K:s hemsida finns detta citat att hämta: Keyes fans will embrace this as her best yet, and first-time Keyes readers want to read everything she’s written. ––Carol Haggas [Booklist]

Bilder från biblan

Nu har ju visserligen en hel del flyttats om på Håbo bibliotek på senaste tiden, men här är ändå lite bilder av biblioteket som jag tagit de senaste åren. De presenteras i en Flickr-applikation som heter FlickrSLIDR.


Created with Admarket's flickrSLiDR.

En bok för alla

I dagens DN öppnar man för ett visst hopp för En bok för alla - det formella beslutet om nedläggning fattas först i höst. Om de nitton remissinstanserna är negativa till förslaget kanske regeringen tänker om?
På Håbo bibliotek köper vi in EBFA:s bilderböcker och erbjuder alla barn i kommunen som fyller 4 år en bok. En bilderbok från EBFA kostar 40:-, men köper man många åt gången får man dessutom mängdrabatt.

Tack Bokus!

Förvånat har jag under sommaren sett Bokus återkommande TV-reklam. Gör de reklam för att man ska köpa billiga pocketböcker hos dem? Jag stirrar dock bara på de bibliotekshyllor som visas hela tiden och undrar hur de tänker - visst gör de egentligen reklam för att det billigaste alternativet är att gå till biblioteket?
Man tackar - TV-reklam är ännu lite för dyrt för Håbo bibliotek!

Fångad i fulkulturen

Det är nästan utan att skämmas som jag vill avslöja mina laster just nu:

Brunstkalendern av Emma Hamberg hittade jag i Stockholm stadsbiblioteks personallånehylla. Efter att ha småpratat med några kollegor om Emma Hamberg, tog jag hem boken för att göra lite noggrannare research om den, d v s läsa den. Och nu är jag fast! Trots min inledande skepticism - jag har hört en hel del negativt om Mossvikenfruar - så tycker jag att den här romanen är riktigt bra. Kanske inte det mest djuplodande jag läst, men ganska ofta kan man klara sig utan djupsinnighet också.

Min andra last just nu - och nu blir jag kanske liite mer generad - är Idol-Ola med Natalie. Det är som om Toto skulle ha gift sig med Take That. I like it! Har alltid haft en pojkbandsfäbless och den infrias med råge av Ola med 80-talssound. Skönt!

Bloggtips!

Jag vill tipsa om Anna-Stinas nya blogg! Anna-Stina vår f.d. medarbetare har startat en blogg där hon skriver om allt möjligt som har anknytning till biblioteksvärlden. Ett och annat boktips verkar det bli också! BiblioBuster heter den och här kan du gå in och titta på den.

Hedvig och sommaren med Steken

Frida Nilsson har gjort det igen! Hon är här nu med sin tredje bok om Hedvig. Detta är kapitelböcker för barn i åldern 6 - 10 år. Frida Nilsson skildrar tankar och känslor hos Hedvig så att det som läsare känns lätt att förstå hur Hedvig och hur barn kan känna sig.

Jag trodde att det skulle ta stopp efter två böcker om "Hedvig" och "Hedvig och Max-Olov", men ännu en gång får man följa Hedvig och nu på sommarlovet, i "Hedvig och sommaren med Steken".

Den här boken handlar om att ha sommarlov. Hur det blir när farmor får en propp och inte längre är som vanligt. När bästa kompisen åker iväg och man blir ensam kvar hemma. Hur kan man då få en ny kompis? Men Steken dyker upp. Han och hans pappa ska bo i torpet över sommaren. Det blir nya utmaningar och äventyr men allt i en vardaglig tappning. Frida Nilsson skildrar också Stekens svåra tankar och känslor som han har att brottas med. Frida Nilsson tar upp viktiga saker i barns liv och deras funderingar vilket gör böckerna till vad jag tycker att de är så bra. Allvar och viktigt skildras med varm humor och som sagt det är mycket känslor i boken.

Mer om Hedvig och Frida Nilsson finns att läsa på http://www.fridanilsson.com/

Himmelska förbindelser

Om man vill ha något lättsamt att läsa på semestern tycker jag att "Himmelska förbindelser och andra kärleksäventyr" av Alexander McCAll Smith kan passa bra. McCall Smith, som nog mest är känd som upphovsman till böckerna om Damernas detektivbyrå, skriver på ett sätt som gör att jag rycks med även om de elva novellerna kanske inte gör något bestående

intryck på mig.

Alla berättelserna är skrivna på temat kärlek, men inte nödvändigtvis lycklig och oproblematisk sådan. Som läsare får man bl.a. möta en äldre man som är änkling och börjar uppvakta en änka i samma ålder, en ung kvinna som gifter sig men som upptäcker att allt inte står rätt till i äktenskapet och en flicka som möter en ängel. Författaren skriver på ett vardagsnära sätt, men ibland händer något dramatiskt och oväntat, som t.ex. när en kvinna är ute på en dejt med en man som hon upptäcker att hon inte har det minsta gemensamt med. Paret hamnar i alla fall på en krokodilfarm. Jag ska inte avslöja vad som händer där, men ni kanske kan gissa...

Överklass?

Vad är överklass? Det försöker journalisten Susanna Popova (som själv kategoriserar sig som medelklass) ta reda på genom att intervjua ett antal personer som erkänner sig till överklassen. Intervjuerna är samlade i boken Överklass- en bok om klass och identitet. Hon intervjuar personer i olika åldrar, en del bor på slott / gårdar andra i våningar i Stockholm, några är adliga. Intervjuerna är lite intressanta och roliga men har kanske ingen vidare tyngd. Jag får dock reda på många olika överklassdygder och hur man är som överklass. (Självsäker, såklart! Vänliga mot alla, uteliggare som kung, hövisk i alla lägen!) Vad överklassen tycker om medelklassen och arbetarklassen behandlas också. Personerna i boken svarar även på frågor om vad de tycker om ”bratsen” kring Stureplan, hur lång tid det egentligen tar att bli överklass och hur man ser på nya pengar i överklassen. Alla får också frågan om vad som egentligen är överklass. Trots att alla försöker sig på en förklaring känner jag fortfarande en förvirring kring begreppet överklass, vart går t.ex. gränsen mellan övre medelklass och överklass, mellan nyrika och överklass, hur fungerar överklassen i förhållande till andra eliter såsom medieeliten och kultureliten o.s.v. Det enda som jag är hundra procent säker på är att jag inte är överklass, trots att jag är vänlig mot alla jag möter oavsett bakgrund samt dessutom har bordsskick, två typiska överklassdygder om man får tro personerna som intervjuas i boken.

Pojken i randig pyjamas

Det är svårt att skriva om boken Pojken i randig pyjamas utan att avslöja för mycket. Boken är berättad utifrån 9-årige Brunos perspektiv. När boken börjar bor han med sin familj i Berlin och året är 1942. Plötsligt packas alla saker ner och hela familjen flyttar till Allt Svisch där pappan har ett arbete. För Bruno är det oklart vad pappan gör, men han vet att hans jobb anses vara mycket betydelsefullt. Ni anar säkert vartåt det lutar, det här är en historia som berättats förr. Det nya är greppet - konsekvent berättas historien ur en 9-årings perspektiv. Det är både bokens styrka och svaghet. Framförallt blir slutet svagt med etta berättarperspektiv. Författaren, John Boyne, har givit boken undertiteln En sorts saga. Man kan undra varför - för att historien verkar otrolig?

En barnbok om att vara annorlunda

I boken ”Uffe varulv” av Paul van Loon får vi lära känna Uffe som natten då han fyller sju år är med om något märkligt. Det är fullmåne och plötsligt upptäckter han att hans händer är täckta med hår och att han fått långa vassa klor. Han har förvandlats till varulv. Uffe bor i en fosterfamilj eftersom hans egna föräldrar försvunnit när han var tre år. I familjen finns också Timmy, fosterföräldrarnas son, som blir invigd i hemligheten. Det visar sig att Uffe förvandlas till varulv tre nätter i månaden, vid fullmåne och natten före och efter.

Uffe vill inte alls vara varulv, men måste hitta ett sätt att förhålla sig till det faktum att han ändå är det. Han får t.ex.lära sig att stå emot driften stjäla hönor för att stilla sin varulvshunger.

Det händer spännande saker i boken. Vi får möta den elaka fru Krita som försöker ordna så att han blir bortrövad av M.S.D.M (mottagningscentret för sällsamma djur och människor) och en mobbande pojke i skolan. Men den underliggande meningen i boken är ändå utanförskapet, att vilja vara som andra men känna sig annorlunda. Av en mystisk man får han veta att ”ingen är någonsin den enda i sitt slag”. Han oroar sig för vad fosterföräldrarna ska säga om de får veta, men det visar sig att det finns en mening med att han hamnat just i den familjen. Pappan i fosterfamiljen är nämligen en udda person som gillar att klä ut sig. När vi först möter honom har han papiljotter i håret. Andra gånger har han lång kjol, badbyxor eller tehuva på huvudet. En familj som har tolerans för det annorlunda, alltså.

Jag har inte testat boken på barn men kan tänka mig att de upplever den som spännande. Kanske är Uffes situation något de också kan känna igen sig i, att känna sig utanför men ha en önskan att höra till. När jag läser om Uffe tycker jag att det är nära till hands att dra en parallell till hur det kan vara att drabbas av en sjukdom eller ett handikapp som man inte har något annat val än att acceptera och leva med. Författaren Paul van Loon är enligt bokens baksidestext en av Hollands populäraste barnboksförfattare. Han tar upp ett allvarligt ämne men har ändå en humoristisk ton i sitt sätt att skriva.

Jag läser din bok och försöker lista ut vem du är!

Jag har precis läst klart Isobel Hadley-Kamptz bok Jag går bara ut en stund som Jenny tidigare skrivit om här på bloggen. Den var bra! Boken handlar om hur Isobels liv faller samman när hon tvingas abortera bort sin efterlängtade dotter p.g.a. att dottern inte har några lungor. Isobel börjar känna sig främmande i relationen med sin man, hon börjar dricka och festa samt träffa andra män för att döva sin smärta. Boken är en intensiv resa genom Isobels alla känslolägen. Författaren Isobel Hadley-Kamptz förlorade själv sin dotter på samma sätt som Isobel i boken.

Det här är bara en i raden av böcker som jag läst på senare tid där författarna använder sig av motiv från sitt eget liv i sina böcker på ett väldigt uttalat sätt. Sådana böcker får mig alltid att grubbla över vad som har hänt på riktigt och vad som är påhittat i bokens handling. Jag kan inte hjälpa att jag börjar fundera över det, jag blir så nyfiken! Egentligen spelar det ingen roll men på något sätt blir det lite spännande att fundera över om detta är verkligt, eller om detta hon skriver om är påhittat. Det gör min läsupplevelse lite annorlunda än om jag läser en bok som är mer fiktiv. Nu ska jag läsa den uppmärksammade boken Allt av Martina Lowden. Den boken bygger på Martinas egna dagboksanteckningar.

Tio bästa barnboksklassikerna?

I senaste Fönstret 2007:03 publiceras Ulrika Knutsons topp tio-lista vad gäller barnboksklassiker (man kan undra varför hon fick det uppdraget - är det just kunskap om barnböcker hon är känd för? Eller är det klassikerbegreppet? Jag minns att jag för länge sedan besökte en debatt på Bok & Bibliotek som hon var moderator för - och jag minns att jag blev arg, men inte varför! :) )
1. H.C. Andersen : Den fula ankungen
2. Lewis Carroll : Alices äventyr i underlandet
3. Mark Twain : Huckleberry Finns äventyr
4. Selma Lagerlöf : Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
5. L M Montgomery : Anne på Grönkulla
6. AA Milne : Nalle Puh
7. P L Travers : Mary Poppins
8. Antoine de Saint-Expery : Lille prinsen
9. Astrid Lindgren : Pippi Långstrump
10. Tove Jansson: Trollvinter

Vad säger ni? Blir ni upprörda? Vad saknas/ska bort?

Roliga författarintervjuer i Babel

Jag vill tipsa om den spännande programserien Babel special. SVT:s litteraturmagasin har gjort fyra specialprogram där Daniel Sjölin intervjuar fyra aktuella och intressanta svenska författare. Högt och lågt blandas och det blir inte trist och högtidligt utan lättsamt och trevligt. Jag såg intervjun med John Ajvide Lindqvist, eftersom han varit ståuppkomiker blev det mycket skratt under intervjun men också mycket allvar. Skräck diskuterades såklart och vi fick också veta att Ajvide snart är klar med sin nya roman. Han var på sida 600 någonting! Lite trolleri blev det på slutet också. Jag tittade även på intervjun med Jonas Hassen Khemiri. Den intervjun var lite mer lågmäld men också rolig. De pratade om när Khemiri ljuger i sina böcker och i verkliga livet och varför han gör det. Det pratades också om de dolda små budskapen som finns i hans texter och om mytbildningen kring Khemiri. De två andra författarna som intervjuades i serien var Susanna Alakoski och Bodil Malmsten.

Nu tänker ni kanske att oj, nu har jag missat något eftersom programmen redan gått klart i TV men om man missat programmen kan man ta till SVT Play. Har man en dator med bredbandsuppkoppling (fungerar bäst) så kan man titta på många av SVT:s program i efterhand på webben. Programmen strömmas till din dator och man behöver Windows Media Player eller Realplayer för att man ska kunna spela upp dem. Jättepraktiskt att man kan titta på programmen när man vill! Så om ni har missat författarporträtten tycker jag att ni ska gå in på SVT:s hemsida på en gång och titta på dem.

Helgen är räddad!

Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes börjar säljas redan idag! Egentligen skulle boken inte kommit ut i handeln förens på måndag nästa vecka men eftersom diverse matvaruaffärer klantat till det och börjat sälja Luftslottet tidigare så har Norstedt flyttat fram släppet för boken. Förlaget och bokhandlar blev nedringda av upprörda människor som väntar på att få läsa boken. Jag är hur nöjd som helst över denna händelseutveckling! Nu kan jag spendera helgen i sällskap med Milleniumgänget, alla andra helgplaner får styrka på foten för nu vill jag veta hur det ska gå för Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist. Dessutom tycker jag att det är lite roligt att ett boksläpp får så här mycket utrymme i media, även om det handlar om att folk har klantat till det...

När ingen finns att berätta för

... måste man skaffa sig ett par öron som alltid kan lyssna. Precis som Christina har jag lyssnat till Busters öron. Cd-boken gjorde min bilresa till Bohuslän under helgen så mycket kortare. Resan räckte följdaktligen inte till för att "läsa ut" boken (12 timmars speltid), så jag fick lyssna klart vid datorn hemma. Tänk vilken skillnad det är i koncentration ändå, jag klarar inte av att hålla tråden i berättelsen om jag inte få köra bil samtidigt!

Trots att jag gillar svarta böcker var den här ändå nästan lite för mörk för mig. Hur skadad bokens huvudperson Eva blir av sin mammas beteende, framgår i sin fulla kraft först i slutet av berättelsen.

Nu lämnar jag mitt uppdrag som skribent på Barbabloggen, men kommer säkert att återfinnas i kommentarerna ibland. Kommer att skriva på Biblioteksbloggen lite nu och då istället. Ha det fint!

Skumtimmen

Läs den omtalade boken Skumtimmen. Det har jag gjort! Skumtimmen är en mycket spännande, suggestiv och lite mystisk berättelse. Vad hände egentligen med 6-åriga Jens som försvann på Ölands Alvar 1972? Jens trasiga mamma Julia återvänder till sin pappa Gerlof på Öland som 20-år senare börjat undersöka sitt barnbarns försvinnande. Nutidshistorien vävs ihop med en historia som börjar på Öland på 1940-talet. En historia om den elake Nils Kant. Här är det spänning till sista sidan för först då får vi veta hur det gick till när Jens försvann. Men detta är inte bara en spänningsroman, boken har flera bottnar och djup. Förutom att vara spännande är boken väldigt sorglig och Julias förlust av sin son Jens skildras med stor inlevelse och känsla. Öland beskrivs kärleksfullt i boken och ramar in handlingen på ett fint sätt. Mys och rys när du läser denna superdebut av Johan Theorin!

Du kan provläsa första kapitlet här.

Vilken bok är du?

Jag är den här; Love in the Time of Cholera av Gabriel Garcia Marquez, enligt ett test som jag nyligen läste på Isobels blogg.

Vet inte om jag riktig håller med om den text som följer på testets resultat men det är ju alltid (nästan) roligt med tester.

Isobel Hadley-Kamptz har också i dagarna debuterat med romanen "Jag går bara ut en stund" - en roman jag är nyfiken på. Det är alltid roligt med debutanter, hur kommer de klara sig på den litterära marknaden och hur ser författarskapet ut om 10 år? Hon kallar själv sin bok för en "nödtorftigt maskerad dagbokstext" och enligt Lina Sjöberg flörtar hon öppet med bloggkulturen. Ja, varför inte? Bloggkulturen är kanske en större del av det populärlitterära fältet än många tror, eller vill tro...

En kvinnas röst

En biografi om Emilie Flygare-Carlén (1807-1892) har nyss kommit ut och om den kan man läsa i fredagens DN. I DN:s artikel antyds att Flygare-Carléns eftermäle varit "snålt" trots att hon var en av samtidens mest populära författare.
Som barn såg jag TV-serien Ett Köpmanshus i Skärgården och blev ordentligt uppskrämd av ett lik som flöt upp på stranden en stormig natt! Som vuxen läste jag boken och blev inte det minsta uppskrämd, bara positivt överraskad över hur "friskt" språket kändes och hur bra jag tyckte boken var!

Drottning Silvias festklänningar

Jag är uppenbarligen inte ensam om att ha klänningarna som intresse när TV sänder från nobelfestligheterna, för nu har det kommit en hel bok som heter Drottning Silvias festklänningar och de kungliga smyckena. Boken är skriven av Cay Bond och Göran Alm. Är man intresserad av design kan man till viss del få sitt lystmäte tillfredsställt, och bilderna är fina, men i det stora hela så är detta en ganska usel bok. Cay Bonds text är pratig och godtycklig. Ibland nämns vilken författare som får Nobelpris - "jag inbillar mig att just det valet påverkar stämningen under Nobelfesten" skriver Cay Bond om 1997 års Nobelfest och beskriver drottningens klänning för året som "dramatisk". Det året fick Dario Fo priset! Visst vore det intressant om Bond genomfört tanken konsekvent och haft det som utgångspunkt för en analys/diskussion? Nu får vi hålla tillgodo med en trevlig bok istället!
Göran Alms text om de kungliga smyckena är i vissa stycken nästan oläslig. Eller är jag småsint om jag tycker att detta är en knepig mening:
Samma år, alltså 1809, som kejsarinnan fick smyckeuppsättningen, enligt traditionen en gåva från Napoleon till hustrun, genomförde kejsaren sin skilsmässa från Joséphine.

En bra bok om kunglig flärd är Skor ger mer - makt flärd magi från utställningen med samma namn på Livrustkammaren. Läs den istället!

Brott

I Karin Fossums senaste bok "Brott" ringlar sig en lång kö utanför författarens hus. Den består av personer som väntar på att bli berättade. En av dessa, Alvar, tränger sig före i kön, desperat som han är att få sin historia berättad.

"Brott" är alltså en bok med både en fiktiv författare och hans fiktiva huvudperson och det ovanliga är att dessa två för en dialog genom hela berättelsen. Alvar är en vek men ordentlig och skötsam man som lever ett ensamt liv. I sin strävan att vara god dras han in i en situation där han alltmer tappar kontrollen över sitt eget liv. Det gör nästan fysiskt ont att läsa om Alvar som inte klarar av att hävda sin egen vilja när den ställs mot någon annans. Men genom hans möten med författaren får han möjlighet att reflektera över sig själv och kan därmed utvecklas som människa.

DN:s rescencent tyckte inte att boken "nådde ända fram" men själv blev jag gripen av den. Karin Fossum skriver ofta om människor som är udda och har ett utanförskap och hon kan beskriva dessa människors tankar och känslor så bra. Berättelsen problematiserar också andra frågor som t.ex. vad godhet egentligen är.

Bitterfittan, igen

Anna-Stina skrev tidigare om Maria Svelands bok med titeln jag har svårt att säga högt. Till skillnad från Anna-Stina blev jag väldigt uppmuntrad av boken! Jag tycker den formulerade ett dilemma som jag själv befunnit mig i men haft svårt att verbalisera. Det sympatiska med boken är, tycker jag, att den tecknar goda porträtt av båda personerna i relationen - båda har de bästa av föresatser, ingen av dem är korkade eller elaka och ändå blir det så komplicerat!
I Sverige (och i boken) talas mycket om strukturer, och gärna manliga maktstrukturer. Själv har jag länge önskat en diskussion om de kvinnliga maktstrukturerna. Så länge kvinnorna inte släpper makten över hemmet (t.ex. normen för hur ett hem ska se ut. Jag känner många kvinnor som skriver listor till sina män på vad de ska göra, var de ska dammsuga, vad de ska handla osv) så fördröjs jämlikheten. Min teori är att makten över maten är den yttersta makten i hemmet. Jag tycker detta kan illustreras av delen i Maria Svelands bok när kvinnliga huvudpersonen är mycket sjuk, men två damer från Amningshjälpen (själv brukade jag kalla dem för "Amnings-stjälpen" pga deras totala brist på lyhördhet och nästan fundamentalistiska inställning till amning) gör allt för att amningen till varje pris ska fortsätta. Missförstå mig rätt: jag är absolut för amning, men i boken blev det en tydlig symbol för den kvinnliga maktstrukturen.
"Det gäller att bita ihop och härda ut. Eller?" skriver Anna-Stina. Ibland är det ju så. Om man tar barnets perspektiv, och ställer sig själv lite vid sidan. Och det är det värt!

Grumpy old... eller Rätten att gnälla offentligt

Nu när alla har möjlighet att säga sin mening publikt via bloggar (och liknande), har också gnället tagit en större plats än någonsin på den offentliga arenan. För visst gnälls det något kopiöst nuförtiden? På politiker, på bibliotekarier och på lite allt möjligt som kan få pulsen att rusa en glåmig måndagseftermiddag.

Som alltid hittar jag paralleller mellan bloggvärlden och den litterära världen - har blogg-gnället lyckats göra det litterära gnället rumsrent, eller till och med lite kul? Jag läser just nu Det är roligt att veta bäst av Barbro Lindgren med teckningar av Magnus Bard. Läs gärna recensionen i Smålandsposten.

Läs vad Barbro L. skriver om "Ölands fulaste byggnad?":

Under årens lopp när jag varit i Borgholm och gått omkring på torget, har
jag slagits av hur tråkigt stadshuset ser ut.
- - -
Kyrkan på andra sidan torget går det inte att göra mycket åt är jag rädd -
är det Ölands fulaste byggnad, eller finns det någon fulare? Jag tvivlar.

Litegrann så håller boken på. Det är faktiskt lite uppiggande. Korta avsnitt där Barbro L. inte skräder orden. Och varför skulle hon göra det? Någon gång måste man få säga vad man tycker - någonstans måste man få gnälla. Desto bättre med textbaserat gnäll, då omgivningen knappast alltid är så intresserad av att lyssna.

Där ligger nyckeln till bok- och blogg-gnället. Man tvingar inte på någon sina åsikter, folk kan själva få välja om de vill ta del av varandras gnäll.

Läs gärna relaterade Hoppas det var ätligt, som jag skrev om här >>

Reservera boken på Håbo bibliotek >>

Ingen i världen ...

... är den bok jag läser just nu och jag tror inte den kan bli mycket sorgligare... En nioårig pojke vid namn Suleiman berättar om sin uppväxt i Tripoli, Libyens huvudstad. Men här finns minst lika mycket kärlek som sorg. Det handlar också om svek, maktlöshet och om längtan efter något/någon att tro och lita på.

Författaren Hisham Matar har själv växt upp i Tripoli, Kairo och i London. Hans egen far kidnappades 1990 av säkerhetspolisen i Libyen där han fängslades och blev torterad. Sedan 1995 har Hisham Matar inte hört något om fadern (han har fått två brev av honom där han berättar om misshandel och tortyr i fängelset). Matar vet inte om han är död eller levande. Läs intervju med Matar här

Matar skriver för livet känns det som och därför blir texten autentisk och trovärdig. Författaren Matar är noga med att understryka att romanen är en fiktiv berättelse, men självklart finns det likheter mellan Suleiman och Matar, men skillnaderna är nog större...

Bara titeln "Ingen i världen" är sorglig men det går inte att sluta läsa... just nu hoppas jag på ett hoppfullt slut.

Dumma mygga!

Dumma mygga! av Helen Rundgren, är en nyutkommen faktabok för små barn som även är rolig att läsa som vuxen. Här träffar vi myggan, getingen, fästingen och flera andra insekter och djur som vi människor inte brukar uppskatta och som vi helst inte vill ha närkontakt med. Här får vi uppleva tillvaron från deras perspektiv och får därför större förståelse för dem.

I början av boken kan man läsa: ”Vem är dum? Och vem är inte dum? Den som bits och sticks och bränns är kanske inte dum. Den kanske är hungrig, rädd eller arg. Men det som händer är dumt ändå. Aj!"

På varje uppslag möter man ett djur. Myggan säger: ”Vadå dum? Mina ungar måste ha mat”, medan myran menar att man faktiskt kan gå fel och hamna i någons strumpor. Man måste ju få försvara sig och det gör man genom att bitas.

Anna Lindqvists bilder är härliga! Kanske kan boken få en att stå ut med sommarens avigsida, de otrevliga krypen, lite bättre

Vi som aldrig sa hora

Jag har läst boken Vi som aldrig sa hora som handlar om män eller kanske pojkar som försöker att hitta sin identitet, växa upp och lämna barndomen bakom sig. Vi får följa de tre killkompisarna Hannes, Kristian och Frippe som alla är frustrerade och fyllda av olika slags ilska. De har vuxit upp i lilla Falköping där Frippe och Kristian blivit kvar efter att det slutat gymnasiet medan Hannes precis återvänt efter ett misslyckat försök att skapa sig ett liv i Stockholm. Boken innehåller mycket funderingar om tjejer, kärlek, sex och livet i allmänhet. Vi får följa killarna under en utekväll och nutid blandas med återblickar till barndomen och gymnasietiden.

Ronnie Sandahl som skrivit boken är född 1984 (vilket gör honom tre år yngre än mig) och det var lite roligt att läsa en bok som handlade om att växa upp under samma period som jag själv blev vuxen (om jag nu blivit det). Sandahl refererar till exempel till min favorit serie när jag var yngre, Dr. Quinn, och jag känner igen alla andra populärkulturella referenser han gör t.e.x. till The O.C., Håkan Hellström, Natalie Portman och Moneybrother.

Jag läste ut boken jättesnabbt för den var lättläst, bra och en poetisk och vacker skildring av killars känslor. Det var dock en sak med boken som jag hade svårt för. ALLA kvinnor eller tjejer i boken beskrivs som "de andra" och Sandahls perspektiv är bara killarnas. De av kvinnligt kön i boken beskrivs som mystiska och konstiga varelser som är svåra att hantera och går inte att förstå sig på som kille. Trist tycker jag.

Läs en positiv recension av boken i den ena morgontidningen här och en ganska rolig sågning av boken och dess författare i den andra morgontidningen här , fast jag tycker att recensenten missar målet lite när han går på Sandahls ungdom och utseende i sin kritik istället för hans beskrivning av kvinnor.

Jag har förstått att författaren och krönikören Ronnie Sandahl är en person som väcker mycket känslor hos folk och det diskuteras mycket kring hans person och hans bok på nätet och bland bloggar.

13 rätt

Såhär en bit in i tredje omgången av Allsvenskan, vill man kanske fördjupa sig i ämnet fotboll. Det gör vi genom att helt fräckt knycka ett boktips från Norrköpings stadsbibliotek och Youtube. Jag tycker att Norrköping har lyckats med sina oerhört charmiga filmer! Lite amatörmässigt, javisst, men det är också det fina. Det blir väldigt personligt med små knorrar här och där. Titta, lyssna och njut!

Klara Johansson

För några år sedan gav min pappa mig några böcker av Klara Johansson (1875-1948) med kommentaren att min mamma varit mycket intresserad av författaren. Jag hade aldrig hört talas om Klara Johansson, vilket möjligen säger något om mig eller om innehållet i mina 60p litteraturvetenskap? Sedan dess har jag dock stött på hennes namn rätt regelbundet och nu i senaste numret av Femina (2007:04)!
En snabb sökning på google ger också resultat - här ett porträtt skrivet av Bodil Zalesky och här några ordspråk av Klara!

Håbo bibliotek har Ulrika Knutsons bok, Kvinnor på gränsen till genombrott, där hon ägnar ett kapitel åt Klara.

Bor du i Stockholmstrakten är detta din chans:
Tisdag 8 maj Vem var Klara Johansson? Carina Burman, docent i litteraturvetenskap, föreläser om essäisten, författaren, personligheten Klara Johansson (1875-1948). Kl 18.00, ABF-huset.

En kvinnas resa - Agneta Sjödin

Detta är en skönlitterär bok. Men vid det här laget vet kanske de flesta läsarna att Agneta Sjödin har vandrat längs pilgrimsleden till Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostela i Spanien. Bokens Maria startar sin vandring i Saint Jean Pied de Port i Frankrike.

Jag uppfattar det som att Sjödins bok har blivit omskriven och jag hade en stor förhoppning om boken när jag skulle läsa den. Men jag blev besviken. Den motsvarade inte mina förväntningar. Kanske hade jag velat läsa mer om vad Agneta Sjödin själv upplevde och kände utmed vandringsleden. Men kanske skulle det bli för personligt? Boken ger dock det positiva att jag funderar över vad som händer med en människa, person som ger sig ut på pilgrimsvandring?

Vad är ens inre utgångspunkt med att man ger sig ut på pilgrimsvandring?
Vad vill man personligen uppnå, komma till insikt om?

Skälen till pilgrimsvandring kan vara många och det framkommer i och för sig i boken utifrån de personer som Maria möter och samtalar med och utifrån henne själv.

Maria har dock fått vandring som ett uppdrag att genomföra den av sin Mästare. Mästaren är en man som Maria träffar då och då och som hon vill se som en människa som kan guida henne genom livet. Det som jag också kan se som ett gott tecken är att hennes bild av denna personliga guide förändras.

Sjödin skriver att det händer saker med Maria då hon vandrar och detta tror jag är sant. Gamla smärtsamma händelser bearbetas. Nya insikter föds. Men jag skulle gärna samtala med någon som själv i verkligheten har gjort denna pilgrimsvandring.

Andra böcker om vägen till Santiago de Compostela är just denna titel, en resehandbok av Jan Folkegård. Likadan titel har Rolf Enanders bok (2001).
Enaders bok har mer fastnat i mitt minne än vad Sjödins bok kommer att göra.